Okej tur någonstans att han är tydlig med att det inte är ert fel, så så så himla viktigt att ni tänker på det, det är verkligen inte ert fel att hon beter sig så.
Hon är i första hand en vuxen person som också har valt att leva med en man som har barn sen tidigare. Oavsett för vad man känner för det så får man acceptera valet man gjort. Aldrig barnets fel!
Han han markerat så till er framför henne? Om han håller med er så är det faktiskt, enligt iaf mig, hans ansvar att se till att hon också vet att han tycker det, inte ert ansvar.
Om du/ni ändå känner att ni vill och kan prata med henne på ett vettigt sätt så gör det. Fråga om hon kan vara mer konkret i vad hon uppfattar som uppskattning. Alla har olika sätt att visa känslor. Vissa i ord, andra i handling, några i att vara fysisk med kramar och klappar osv. Vad är det hon menar att hon saknar? Blir jättesvårt för er att finnas för henne om hon inte är tydlig med hur hon menar.
Var också noggrann med att sätta krav tillbaka. Vad behöver ni från henne? Det är en relation, inte en jäkla anställning!