Ett högintelligent barn som inte kan fokusera i skolan

Ts- strunta i dem som tycker att ditt barn ska klara av att ha tråkigt hela dagarna.

Ni som tycker att en 7-åring ska klara av att vara urtråkad hela dagarna har orimliga förväntningar. 

Var i landet bor ni? Vet skolor i både Stockholm och Uppsala som har kunskaper om särbegåvning, och i Stockholm finns en skola som ska fungera som resurscentrum i Stockholm. 

Kan specialpedagogen hjälpa till att ta fram ett program på lämplig nivå? Kan hon få ha lite undervisning med specialpedagogen 1-2 timmar i veckan? 

Det finns två spår man kan jobba med- breddning och acceleration. Läs gärna mer på skolverkets hemsida. Givetvis kan man jobba med båda samtidigt. I matte finns t.ex. Maximatik som kan användas till breddning. 

Första steget är att få till något som funkar just nu, men det är också viktigt att ha en plan på längre sikt. 

Det är inte optimalt att bara få böcker på högre nivå. Även barn som har lätt för sig behöver åtminstone lite undervisning för att lära sig hur man redovisar tal, algoritmer för uppställning etc. 

Diagnostiska prov är toppen för att se vilka moment barnet klarar och var det finns luckor. Min son fick hoppa över stora delar av 3.ans matte just för att han visade att han gott och väl kunde allt.

Sedan fick han jobba med material från 4:an. Problemet var dock att han inte fick undervisning alls på nya moment eller förklaringar på materialet. När han fick arbetsblad där han skulle räkna divisionstal stående och liggande tolkade han det högst bokstavligt... Resultatet blev rätt eftersom han räknade ut talen i huvudet, medan han stod upp och sedan låg ner på golvet. Det var lite mycket begärt att han skulle kunna begrepp som han aldrig hade hört talas om.

På mellanstadiet fick några elever ha lektioner i matte med högstadieläraren regelbundet, Eftersom hon hade bättre kunskap i matematik var hon också bättre på att utmana eleverna. Nu när sonen har henne i matte på högstadiet slipper han de tre lättare nivåerna, utan räknar bara de svåraste uppgifterna för att visa att han kan materialet. Tycker han något är alldeles för lätt kan han få jobba med samma moment i en gymnasiebok.

En väns barn fick göra det diagnostiska provet i  matematik i slutet av kapitlet innan varje moment, och kunde även välja att göra det diagnostiska provet för en högre årskurs. Sedan fick hon material för högre årskurser, inom samma moment. 

Finns massvis med sätt att anpassa materialet, men det kräver givetvis mer av lärarna. Dock ska eleverna få utvecklas och utmanas enligt skollagen, vilket man kan behöva påminna skolan om. 

Jag tror tyvärr att en del av problemet är att ytterst få lärare själva har extremt lätt att lära sig saker utan att behöva öva på det. Dessutom utgår lärarutbildningen från normalbegåvade barn och barn med svårigheter.

Det är därför inte konstigt att det är svårt för de flesta lärare att förstå barn med särbegåving.

Det är ovanligt med lärare på lågstadiet som är extremt duktiga på matematik. Är man extremt duktig på matematik väljer man för det mesta ett annat yrke.
Har under min skoltid själv haft en matematiker som lärare, men han gick tyvärr tillbaka till att undervisa på universitete.

Med två barn på olika skolor har vi sett exempel på både fantastiska lärare och fullständigt inkompetenta lärare, både vad gäller kunskap i olika ämnen och förmåga att hantera problem i klassen.

Ibland när vi fått veckobrev har vi undrat om man ska skratta eller gråta åt syftningsfelen. När vi påpekade att sonen kände sig otrygg i skolan när en klasskamrat misshandlat flera klasskamrater ,och läraren menade att man inte alltid kan känna sig trygg var ialla fall skrattet långt borta. 
Vi fick lära dottern att det var bäst att ignorera alla stavfel hennes lärare i 2;a klass gjorde. Dock gick gränsen för hennes del när läraren skrev "Trevligt påsklåv" på tavlan- då smet hon in på rasten och ändrade...

Det är tufft för lärare att hinna med att undervisa alla elever, men att vägra låta föräldrarna till en elev i 3:an skicka med mer utmanande material låter mer som en prestigefråga än ett resursproblem. 

Själv minns jag massvis av extraböcker som inte gav något från skolan. På lågstadiet hade jag oftast en bok att läsa under bänken Det gjorde att jag hade något att göra när jag gjort det jag skulle, och tack och lov hade jag en lärare som låtsades att hon inte såg något... 

Min favorit var  veckobrevet där vi fick veta att inte bara Lena utan också Anna undervisade barnen i svenska, förrutom Marie. 

Jag kunde inte motstå ett "Alla barnen-skämt" med maken. "Alla barnen hade lektion i svenska, förrutom Marie, för att hon ville vara fri". 

Till saken hör att Marie var läraren som inte kunde stava till lov, så hon kanske skulle behövt vara med på lektionerna i stavning i alla fall. Alternativt varit ämneslärare på högstadiet i ett annat ämne än svenska. 

TS- skulle det vara intressant att få en mattementor?

Kolla upp den här föreningen:
www.intize.org/sarskild-begavning/

Bor du i Stockholm eller Uppsala-trakten kan jag ge lite tips om andra bra resurser. 

Här är bra material du kan dela med dig av till skolan:
www.skolverket.se/skolutveckling/inspiration-och-stod-i-arbetet/stod-i-arbetet/sarskilt-begavade-elever

Vad gäller dem som likställer uttråkning och oförmåga att göra för lätta uppgifter hela dagen med diagnos så säger det nog mer om dem själva än något annat...

Givetvis finns det barn som både är intelligenta och har någon form av diagnos, men det finns barn som bara är uttråkade och understimmulerade. En av min sons klasskamrater utreddes i ettan och visade sig ha väldigt hög IQ. Hans läsfärdigheter motsvarande en 15-årings nivå, och han och min son jobbade med problemlösning i matematik på en nivå motsvarande mellanstadiet med specialläraren. Han höll ihop i skolan men mådde fruktansvärt dåligt av att sitta med saker som var alldeles för lätta. 
Han flyttades upp en årskurs och jag tror att skolan gjorde en del anpassningar i undervisningen för honom. 

Det är tyvärr svårt att få igenom anpassningar, och även intelligenta barn är just barn vad gäller tålamod och att klara av att beskriva för en auktoritetsfigur varför lektionerna inte fungerar för dem.  Att roa sig själv med annat än mördande tråkiga stenciler och övningsböcker är en överlevnadsmekanism för att stå ut vecka efter vecka i en miljö där ingen vuxen lyssnar på dem, och där de oftast är betydligt intelligentare än lärarna. 

Det finns många skolor och lärare som är fantastiska och gör sitt bästa med knappa resurser.

När lärare inte går med på att testa barnet på saker föräldrarna vet att barnet kan och inte låter barnet arbeta med utmanande material som föräldrarna vill skicka med handlar det nog mycket om prestige och/eller okunskap.

Jag var alltid trevlig mot min sons lärare och erbjöd mig ofta att skicka med material på samma moment som de arbetade med i skolan, men på en mer avancerad nivå. Erbjöd mig också att rätta materialet. Kan säga att det ändå oftast tog ca 2 månader varje höst att få till en vettig undervisning i matte för sonen, p.g.a. nya lärare och bristfällig dokumentation och överlämning.

Högstadieläraren i matematik är den första lärare som klarar av att undervisa sonen i matematik på ett bra sätt.

Önskar att man tog hjälp av högstadielärarna redan på lågstadiet för högbegåvade elever, för att lägga upp ett långsiktigt program.

Problemet är att skolorna ofta har dålig koll på hur de ska hantera barn som har extremt lätt att lära, och att lärarna inte heller vet vem de ska vända sig till för att få hjälp. 

Sedan har många lärare fördomar om att barn som inte är "duktiga" på att visa att de kan inte kan vara väldigt begåvade. Ett högpresterande barn klarar ofta av att göra arbetsbladen, ett särbegåvat barn ser det kanske som en förolämpning att behöva göra saker hen har kunnat i flera år och som är löjligt enkla.

Min son tyckte att lärarens förslag på "svåra" matematikuppgifter i 3:an var löjliga, eftersom de var på sådant han kunde när han var 6-7 år. Han tyckte han lärde sig mer med mig på 10 minuter än vad han lärt sig på ett år i skolan, och jag önskar att det berodde på att jag var en så fantastisk pedagog och inte på att hans lärare inte tog till sig det jag berättade för dem. 

Första steget är inte nödvändigtvis att testa IQ utan att kolla var eleven ligger rent kunskapsmässigt och hur lätt eleven lär sig saker inom olika områden.

Lämpligen tar man som lågstadielärare hjälp av mellanstadielärare eller högstadielärare, eftersom en lågstadielärare inte nödvändigtvis kommer ihåg eller har lärt sig när olika moment täcks in.

Troligen får man dock en rätt så spretig bild, eftersom en 7-åring troligen inte har lärt sig alla begrepp och alla metoder.

Med min son hade man t.ex. kunnat se att han i åk 1 hade en taluppfattningsförmåga när det gäller positionssystemet för 10-tal som motsvarade mellanstadiet, men att han inte visste något om decimaltal. Han kunde addera och subtrahera tal i huvudet, men kunde inte uppställningar. Han förstod multiplikation, men kunde inte multiplikationstabellen. Så bäst hade varit om han hade fått vara med på en del genomgångar i 2-an och 3-an, men kanske fått slippa räkna alla tal i varje kapitel i 2-ans mattebok, utan hade fått fortsätta med samma moment i 3-ans bok, och kunnat fokusera på de svårare uppgifterna där. Samtidigt skulle han kanske gjort vissa moment i åk 5.s bok för att nöta in lite mer saker.  När nivån var jämnare skulle han kanske kunna delta i vissa genomgångar med mellanstadiets elever. 

Dock skulle den här modellen kräva en del koordination av scheman, speciellt med en elev som min son som inte låg före i läsning och skrivning utan bara i matte. Blir ju fel att missa lektioner man behöver för att få stimulans i enstaka ämnen.