Jag strejkar sedan något år tillbaka

Känner igen mig mycket i din beskrivning TS. (Är f.ö. nyfiken på vilken bokserie av Iggulden du diggar mest. Själv är jag ett stort fan av Caesar-böckerna.)

Somliga som svarar här inne är extremt tvärsäkra när de svarar. De verkar ha exakt, vetenskaplig kännedom om kvinnors och mäns respektive sexlust. En del, män, anser att alla kvinnor enbart är med män för pengar (något som förmodligen säger mer om inläggsförfattarnas egen självkänsla än om kvinnor i allmänhet). Andra, kvinnor, tycker att du ska sluta upp med att vara en sådan barnunge, växa upp och inse att livet efter 30 faktiskt innebär att INGEN kommer att vilja ha sex med dig längre, eller att du är äcklig som vill ha sex med din fru, som inte vill. 

Jag fattar var du kommer ifrån, tror jag. Jag älskar och respekterar min fru, precis som du verkar göra. Min fru har i stort sett tappat lusten, även om vi jobbar på det. Men man kan hur som helst säga att vi lever i ett sexlöst förhållande sedan 9 år tillbaka. Den terapeutiska definitionen av ett "sexlöst" förhållande eller "Dead Bedroom Syndrome" varierar lite beroende på vilken skola av terapeuter man vänder sig till, men de flesta säger att har man sex mindre än tio ggr per år så har man inte ett aktivt sexliv. 

Många människor verkar vara väldigt rädda för terapi. Känns lite underligt såhär 2023. De som avvisar alla former av terapi tycks också oftast ha väldigt enkla lösningar på detta ofta ganska komplicerade problem: "Det är ENBART hormoner!" eller "Lämna kärringen och skaffa en våtare fi**a" eller "Sluta vara så barnslig och ersätt bara sex med ett vuxnare intresse istället" ...
   Jag kan bara säga att terapi, i alla dess former funkat väldigt bra, både för mig individuellt och för oss som par. Många verkar tro att terapin är ett ställa man går till för att ställas till svars eller liknande. För mig har det helt enkelt varit ett ställa jag gått till och fått hjälp av utbildade proffs, som har koll på aktuell forskning, så att jag slipper gå den långa vägen och lära mig allting på egen hand.
   Men terapi blir förstås aldrig mer än vad man själv gör den till. Går man dit utan att våga vara fullkomligt hänsynslöst ärlig mot sig själv så ära det ju bara att kasta pengarna i sjön.  

Nu råkar det trots allt vara så att jag är väldigt intresserad av frågor som denna, som rör sex och relationer, och därför har jag kollat upp en del. Forskningen pekar i riktning mot att det som är livsviktigt i alla relationer är en delad känsla av intimitet, och att folk helt enkelt är lite olika när det kommer till hur vi upplever intimitet. Somliga känner sig intima när de gör saker tillsammans (reser, renoverar etc.), andra när de samtalar på ett djupare sätt och knyter an mer intellektuellt, medan ytterligare några - som jag - upplever intimitet i det sexuella. Poängen här är att, även om jag har lyckats lära mig själv att känna en viss intimitet i t.ex. samtal så kommer jag sannolikt aldrig att uppleva det lika djupt som vid sex - oavsett hur mycket jag försöker förändra mig själv. Det finns alltså ingenting barnsligt eller patetiskt med att vilja ha sex, om det är så man upplever närhet, precis som att det inte finns något fel med att andra upplever närhet på andra sätt. Det är ett välkänt psykologiskt faktum att människor som önskar ha ett aktivt sexliv men inte har det lätt hamnar i depressionsliknande tillstånd, känner sig tomma och meningslösa, att deras hormonsystem kan få rubbningar, självkänslan sjunker, de känner sig ensammaoch isolerade i sig själva ... Själv är jag ibland djupt bitter, vilket är en väldigt svår känsla att härbärgera eftersom orsaken till bitterheten är att den människa jag älskar mest av alla inte vill ha mig på samma sätt som jag vill ha henne. Jag har ärligt talat aldrig träffat en klokare, bättre person än min fru, så jag har tusen orsaker att inte vilja lämna henne - och bara EN väldigt stor orsak att vilja göra det. Det är en svår situation. Men vad jag vill säga är att jag inte als tror att du är onormal, barnslig, översexuell, eller nåt i den stilen. Att inte få ha sex när man känner ett behov av det kan faktiskt påverka blodtryck och en mängd andra faktorer. Känslan av ensamhet är kanske det allra värsta. Denna kan förstärkas ytterligare av att man lever i ett förhållande men ändå känner sig fullkomligt isolerad. Har inte hört några svenska siffror, men i USA uppskattar man att ensamhet är en större anledning till ohälsa och för tidig död än både rökning, fetma och överdriven alkoholkonsumtion. 

Kanske kan du inte just nu få din partner intresserad av sex, eftersom situationen säkert har så många låsningar i alla ändar, men om du förklarade för henne att hon är viktig, att Ni är viktiga och att du inte vill att ert förhållande tar slut, så kanske hon kunde gå med på att gå till en terapeut eller liknande. Jag menar inte att du ska hitta ett sätt att "lura" henne till att ställa upp på sex, utan att det kanske ändå finns en väg fram till en förståelse hos henne av vad sex betyder för dig. Och min erfarenhet säger mig att när en tredje part, som t.ex. en terapeut, träder in och bekräftar att ditt behov är verkligt och viktigare (utan att vara verkligare eller viktigare än hennes) så tar det bättre skruv. 

Ja, ja... jävlar viken rant det blev. Sorry. 

Terapi handlar aldrig om att få en part att acceptera något den inte vill - om det inte är en jäkligt kass terapeut.

När du ställer din fråga så inser jag att jag gjort en miss när jag skrev. Det framstår som att vi gick i terapi för vår sexlöshet, men så var det inte. Vi gick i terapi för att vi hade en massa andra, på många sätt mer akuta problem. Dem fixade vi. Inte enbart tack vare terapin, men den hjälpte som fan. Detta var många år sedan.

När det gäller sexlösheten så ska vi nu börja gå i terapi för det också. Vad jag menade med mitt skitlånga inlägg var att om man inte är beredd att ge terapi ett ärligt försök, så kanske inte förhållandet var värt så mycket för en som man inbillade sig. 
   Sexlöshet är trots allt ett av de allra vanligaste problemen som folk går till terapeuten för, så det är inte som att terapeuten inte kommer att ha några tips. Finns också mycket forskning på området som terapeuten kan luta sig mot. Och en av de grejerna som jag tänkte att det kunde vara gôtt för TS att få bekräftelse på från en tredje part är att hans känslor är fullt legitima. Det är nämligen ganska vanligt att den parten som inte vill ha sex inte inser vilket stort känslomässigt problem detta är för den parten som vill ha sex. Det är också vanligt att man betraktar den som vill ha sex som lite barnslig, eller rent av patetisk. Som att han/hon väl bara får ta och skaffa andra intressen, typ. Men i slutänden handlar det om sättet man upplever intimitet på, och här är vi helt enkelt olika kopplade. De flesta kan naturligtvis lära sig att uppleva intimitet på fler sätt än bara ett, men chanserna att t.ex. en person som vill ha sex för intimitet ska kunna lära sig att helt ersätta detta behov med andra former av intimitet är väldigt små. En bra terapeut känner till de här grejerna.