Tycker ni synd om dom som inte har barn?

Jag håller med er båda två fast jag valt bort barn.

Självklart kan jag aldrig förstå kärleken till ett barn till 100% precis så som en förälder känner. Hur ska jag kunna veta det när jag inte är förälder själv?
Det finns några barn i min närhet som jag älskar, men även om de är släkt eller väldigt nära så kan jag inte tänka mej att det ens är i närheten av samma kärlek som en förälder känner/bör känna. 

Däremot måste jag väl motsäga en sak som Gullvivor säger, att det inte skulle gå att vara lycklig utan barn. Självklart går det. Vi alla är inte menade eller ens lämpade att vara föräldrar.

Jag är nära 40 och har aldrig ångrat att jag inte skaffade barn, det har aldrig ens varit något jag funderat på. Jag anser att en förälder är skyldig sina barn en bättre eller likvärdig uppväxt (i trygghet och kärlek) som man själv haft. Jag kan nog aldrig slå mina föräldrar där, även om de var långt ifrån perfekta. Men älskade mitt barnliv ute på landet med djur, syster, snälla föräldrar som lät mej utvecklas och vara den jag är. 
Har ens svårt att förstå hur man kan hitta en partner som man litar på till verkligen hundra procent i alla lägen, för att kunna skaffa barn måste man först hitta någon som vill ens bästa alltid och som man kan leva med i total harmoni och trygghet. Där kan jag säga att jag avundas er som lyckats med det.
Vet inte ens om jag tror på den kärleken. Den är få förunnad isf. 
Självklart har jag haft relationer, men ingen som jag under lång tid velat, utan att tveka alls, bli gammal tillsammans med. Då är det svårt att se nästa steg, barn, när man inte ens har en naturlig barnlängtan.
Ser det som så otroligt stort att skapa liv att vara ansvarig för resten av livet, är inte säker på att jag skulle fixa det.
En dam jag jobbade med förr sa "om du ska tänka sådär kommer det aldrig att bli några barn för dej", alltså att allt runtomkring samt jag själv och en partner ska vara perfekta innan och hon hade rätt. 
Är mitt liv utan barn perfekt? Nej långt ifrån.

Barn får en också att bli så sårbar, föreställer jag mej. Man är rädd och orolig för de små liven jämt och ständigt.
Har också saker i min personlighet (även neurologiskt) som gör att jag nog inte skulle bli en bra förälder. Svårt med gränsdragning och att vara konsekvent, har svårt att vara lite dominerande (när det behövs) och pedagogisk. Svårt att planera.

Men givetvis hänger mänsklighetens överlevnad på att folk fortplantar sej. Allt livs utveckling hänger på det. Därför är jag helt med på att barn kan ses som en större, generell Livets Mening, även om det inte är så för just mej med flera.
Många djur lever efter instinkter som enbart säger åt dem att föröka sej och när de gjort det och uppfostrat sin avkomma är de inte viktiga för naturen längre.
Vi människor är mer komplexa varelser som gjort en sjujäkla utveckling de senaste 200 åren. Vi har skapat samhällen där människor inte måste gifta sej och skaffa barn för att bli försörjda samt bli omhändertagna som äldre. Vilket iaf borde leda till att bara de som verkligen vill ha barn skaffar dem, vilket säkert leder till en bättre uppväxt för de barn som finns.
Vet att det inte stämmer alltid, men självfallet är det bättre med föräldrar som verkligen vill ha barn än med föräldrar som mer eller mindre tvingats att skaffa barn pga yttre omständigheter, även om de sistnämnda kan bli bra föräldrar de med.