Eftersom du har varit hemma länge gör du väl troligen det mesta i hushållet och om du fortsätter med det plus ha koll på barnen plus jobb så kommer du nog att krascha.
Om din man har synpunkter på hur du läser läxor med hans barn så får väl han göra det bättre då bara? Och har ni två barn är det för mig självklart att ni hjälper och har koll på ett barn var. Om han inte vill ha städhjälp, hur mycket städar han själv då?
För mig låter det som om din situation är konsekvensen av att ha en bortskämd eller tanklös partner som inte gör sin del, eller i kombo med att du själv tänker att du ska leva upp till alldeles för mycket saker under småbarnstiden.
--
Vi var hemma lika länge, tar lika ansvar i hemmet men städar ganska sällan. Jag anser mig inte skyldig att städa bort fler timmar av mitt liv än han, det kan världen glömma.
När barnet var litet gav jag alltså blanka sjutton i hur det såg ut hemma, att plocka leksaker då var ju lite som att sopa snö i en snöstorm. Städning hölls då till nivån hygienstädning- badrum och kök, sen får det vara lite dammigt här och där.
Jag är uppväxt med att plocka rena kläder ur en hög i en fåtölj för att de sällan kommer ner i lådorna, det stör mig inte.
Jag höll på att svimma av förvåning när jag hörde en kollega som har betydligt lägre lön säga att de betalar för fönsterputsning en gång i månaden. Jag brukar putsa fönster vart 3-4e år kanske eller när jag flyttar...
Man kan köpa det mesta till julbordet ett år, man måste inte göra precis allt pyssel hemma, de pysslar så mycket i förskolan och skolan. Man hittar 1-2 kompisfamiljer som man kan byta lekträffar med en dag i veckan och får loss några timmar till träning, extrafix hemma eller avkoppling.
Vi satte vårt barn på förskola vid 14 månader och det gick fint. En lämnade sent och en hämtade tidigt, svärmor avlastade och hämtade tidigare två eftermiddagar i veckan under ett år (för att hon 200% ville det, det var inget som vi väntade oss eller krävde).
Vi har från starten uppfostrat vårt barn till att bli självständigt och motiverat av egendriv, d.v.s. vi har grundligt förklarat för barnet vad betygen och även kunskaperna man får i skolan ska vara bra till och hur sämre resultat begränsar ens val i livet. Och betonat att "Hur blir man bättre på något man inte kan? Jo man får lägga mer tid på det, helt enkelt". Gäller även pappor som säger att de inte kan städa eller sortera tvätten rätt eller baka lussekatter, då kommer barnet att syna deras ursäkter... 
Vi har erbjudit hjälp regelbundet men vi har i realiteten inte behövt läsa läxor med vårt barn sen femte klass, barnet tar studenten i vår.
Hade barnet haft svårt för något ämne hade jag hellre betalat för att få en riktig lärare som hjälpte det, det kan vara svårt att som förälder vara pedagogiskt tillräckligt bra och samtidigt tackla barnets frustration eller flyktförsök/önskan om att göra annat. Har man en bokad tid med någon utifrån för extraläsning blir det mindre tjafs tänker jag. Och eftersom jag har prioriterat heltidsarbete och en hyfsad karriär är det då inget problem, pengarna finns.
Så: börja mät vad ni gör i hemmet under en månad och ta en diskussion utifrån det. Timmar på städning, tvätt, antal soppåsar slängda, läxkvällar gjorda, nattningar, aktiviteter körda till osv. Fakta på bordet är det enda som räknas i den diskussionen. Jag fick göra två sådana rundor med min man (en före och en efter barn) innan han fattade hur mycket som görs i ett hem och vad som händer när det inte görs, men sen dess tycker jag det har funkat bra.
