Misstänker att min dotter har autism

Försök att vara här och nu för din flicka. Det är bra att du ser hennes svårigheter, oavsett vad de beror på. Möt henne i hennes känslor. 

Det kan vara det som du fått indikation om. 

Testa att ha strikta rutiner, ladda gärna ner bildstöd och ha ett schema för hur tex morgonen kommer att se ut, det kan ni gå igenom kvällen innan och ha bredvid sängen så hon ser det. Vid behov även så hon kan kryssa av, laminerar man det är det bara att torka bort och använda igen. 

Om det inte gör någon skillnad för henne så är det troligen inte autism iaf. (Även om alla med autism fungerar olika) 

Inget i din trådstart säger autism alls. Var får du det ifrån?

Hon har sin språkstörning som givetvis påverkar men i övrigt låter hon som en helt vanlig 7åring

Av det lilla du skriver ser jag inga tecken på autism. Autism är mer än bara sociala svårigheter. Har hon sensoriska svårigheter? t.ex att hon inte kan duscha, bara kan ha kläder i vissa material, har problem med mat mm Har hon ett specialintresse? Har hon svårt för förändringar? Är rutiner viktigt för henne? Om du svarar nej på alla de här frågorna så skulle jag inte misstänk autism. 

Nej, det gör det inte för att ha autism måste man uppfylla diagnoskriterierna gör man inte det har man inte den diagnosen. Sen har inte alla med autism problem med samma saker det är ett spektrum. 

Inget av det tyder på autism förutom att hon har svårt för förändringar och springer iväg sen kan jag såklart inte ställa eller avfärda en diagnos på riktigt bara säga vad jag tror. Restriktionerna påverkade de många barns utveckling mycket det måste du räkna med. 

Jag vet inte varför så pass många tänker på autism de första de gör. 

 

Det var min son :)

När han var liten så märktes det inte så mycket, mer än att han alltid varit lite mer empatisk än jag upplevt många andra små pojkar, mer drömmande, lite glömsk, brydde sig inte så mycket om kläder och utseende (det kom väldigt sent för honom, och berodde då mest på flickvänners åsikter)

Han blev lätt utsatt av bråkiga barn och blev mobbad en period, samt har alltid haft lite svårt att få många vänner. 

I skolan fick han kämpa ganska mycket i vissa ämnen, väldigt mycket berode det på lärare hur han klarade av vissa ämnen. Han gick ut med bra betyg. 

Han har alltid varit väldigt känslig, haft lätt att få ångest, haft svårt att somna och sova på rätt tider, oroar sig för stora sociala sammanhang och förändringar, svårt att klara muntliga redvisningar (vilket han fick slippa efter ett läkarintyg innan han fick diagnos). Han har alltid funderat över djupa saker sedan tidig ålder och är väldigt intelligent. 

Tillägger för att tydliggöra: Jag skulle också svara nej på alla frågor förutom en som barn(specialintresse). 

De flesta barn i sjuårsåldern hade dolt sitt humör på café, för medvetenheten om andras blickar och "bryet" om det är såpass utvecklat. (Sedan kan man förstås leva rövare hemma). Så det är klart avvikande beteende att få utbrott på café i den åldern. 

Varför får du ont i magen?

Från yrket, studier och privat erfarenhet. 

Att du skriver "jag borde förberett" visar på hur väl du har kommit underfund med din dotter och förstår henne, och att problemet var förväntningen som inte infriades och att hon inte kunde vara flexibel i stunden. Hade det handlat om mängden fika som kärnproblem, som du får inlägg om, och att sjuåringar ens skulle tänka "det fyller på för lite energi", hade du ju löst det med en stödmacka i väskan innan besöket. 

Att du vill att det inte ska vara så, förändrar inte hur verkligheten kan se ut för en del barn. 

Vid 7 års ålder var jag redan väldigt medveten om vad som verkade vara normalt eller inte. Jag är autistisk, men en sådan där som tidigt började maskera. Så flög totalt under radarn, annat än att fritidspersonalen flaggade kring mitt udda sätt att leka på. Men mina föräldrar ville inte se. Plus, min bror var mera stereotypiskt tydligt autistisk. Han fick utbrott tex. Jag fick det inte- men var istället trött, sur, grinig hemma vid och var redan deprimerad vid 8 års åldern. Klarade verkligen inte av stimmiga miljöer, och istället för att explodera utåt vid förändringar och jobbiga intryck riktade jag det inåt. Gick iväg. engagerade mig inte i konversationer i onödan. Osv. Var enkelt att se på min bror att han stack ut. Men jag vart sådär ?charmigt? lillgammal. Tyst. Lugn. Smart. Eftersom jag älskade att måla och rita, bortförklarade man mitt kufiska sätt som - hon är en artistisk själv. Men plågades väldigt inombords egentligen, av att trycka undan så många av mina autistiska drag. Av att försöka hålla masken. Jag fick min diagnos för ca 1 år sedan, 30+ år gammal. Det fanns inga tvivel. 

Autism kan yttra sig på så många olika vis- och nog tycker jag att det låter lite suspekt. Din dotter måste ju inte ha en full diagnos för det dock, utan det kan också handla om autistiska drag tex. Om det inte beror på andra faktorer då dvs. Så jag tycker det låter bra att ni söker hjälp för er dotter redan nu. 

Jag har tre barn med autism och adhd, samt har det själv. Inte heller jag ser det du beskriver som autism.

Och ni som påstår att det är hittepå vet inte vad ni pratar om.

Autism kommer till uttryck på olika sätt hos olika individer. Den "klassiska" varianten är att ha svårt för att avkoda socialt samspel. Detta brukar komma i kombination med att personen har en slags "spets" i en annan del av hjärnan.

På senare år har forskningen kring autism gått framåt. Flickor och kvinnor som tidigare gått under radarn kan idag få en autismdiagnos trots att de inte har nedsatt förmåga att avkoda socialt samspel. Faktum är att dessa flickor och kvinnor kan ha en förhöjd förmåga att avkoda socialt samspel. Dessa individer har alltså sin autism-spets i det sociala samspelet och inte heller sällan inom området för empati. Så enligt mig har en viss del av de som benämns som "högkänsliga" i själva verket autism: de har sin spets inom det sociala och inom empati. För att en utredning och autismdiagnos ska vara aktuell behöver det förekomma en funktionsnedsättning. Klarar den "högkänsliga" flickan tex bara av att vara i skolan på halvtid (eller mindre) så tycker jag absolut att en autism-utredning kan vara på sin plats. Sedan bör det tilläggas att kunskapen kring hur autism kan yttra sig (då främst hos flickor och kvinnor) ser olika ut i olika delar av landet. De som jobbar med dessa NPF-utredningar har helt enkelt varierande kompetens. 

Det är väldigt mycket, men skrev ner det jag kunde komma på rakt av.

Ingen som kallar sig högkänslig är någonsin någon spjutspets på socialt samspel och empati, inte när omgivningen får göra bedömningen. Inte heller flickor med autism är detta. Att flickor med autism går under radarn ligger snarare i 1. att de jämförs med pojkar och 2. deras (mångas) intresse för socialt samspel och en utveckling av förmågan att kopiera andras flickbeteenden och röstlägen ganska framgångsrikt. Den som inte är autistisk och särskilt om den själv har sin "spets" inom området hör ändå att det skorrar. 

Gå via Första Linjen en väg in istället. Går snabbare då. Lyssna på din känsla. Bra om det upptäcks tidigt. Då kan hon och ni få den hjälp hon/Ni behöver i tid. Min dotter fick sin diagnos nu i höst. Hon är 17. Hade en känsla när hon kom upp i lågstadie åldern, men skolan, vänner och exman slog bort den. Hon kraschade i nian. Vanligt hos flickor med Autism grad 1 (atypisk autism). Hade hon haft grad 2 el 3 hade det varit mer påtagligt. 

Lite "osynk" ibland, det kan vi ju alla hamna i, men utan att personen själv märker det eller efteråt ser fullt ut vad som hände.

T ex flikar in med/på något kopierat lite konstlat sätt/kommentar och det synkar inte riktigt. Eller det har kanske en bisats som blir lite för uppriktig (inte den brutala ärligheten som fäller en hel vänskap) för att bli godkänt och omfamnat av de andra flickorna. Det kan vara att föra in ett nytt samtalsämne fast de andra inte är "färdiga" eller välkomnar övergången. Eller "dödssynden" bland flickor: Att försöka skapa allians genom att berätta något om sig själv, när någon annan berättar ngt smärtsamt, och det man delar med sig av är enligt en "allmän skala" inte alls lika jobbigt som det Stina berättar, eller bara av en helt annan karaktär, eller mkt värre än Stinas öde, eller bara inte riktigt tajmat för att dela med sig just då som får Stina att känna sig bekräftad. Det låter förfärligt att vara flicka på den här beskrivningen , neurotypisk eller ej, men en flicka som är NT märker vanligtvis sitt misstag första gången.