Man måste varken gilla släktingar eller umgås med dem, oavsett anledning. Men det klart att det väcker oro om ett barn säger att hen hoppas att mormor dör snart så ni får ärva pengar? Vilka föräldrar lär sina barn sånt?
För att inte tala om det giriga och dubbelmoraliska i att avsky någon men ändå vilja ha pengarna.
En familj i min närhet har en släkting som har begått grova brott. Han sitter nu av ett längre fängelsestraff men tycker inte att han har gjort fel. Har tydligen alltid haft nedsatt empati och dålig självinsikt. Allt är andras fel i hans värld.
De har brutit all kontakt med honom. Deras barn får absolut inte träffa honom. När barnen blir äldre kommer de att förklara. Men de lär inte sina barn att ?hata? för det, eller snackar om hur de hoppas på arv från någon de avskyr.
Det är så ansvarsfulla föräldrar agerar. Att ta avstånd och / eller försöka få upprättelse, är verkligen inte samma sak som att överföra destruktiva tankar och uppfattningar till sina barn.
Det spelar alltså ingen roll vad denna mormor har gjort. Hon kan vara helt oskyldig och hon kan vara ett monster. Och allt däremellan. Men det spelar ingen roll. Ibland kan det vara så illa att man har rimliga skäl att faktiskt önska någon död, men man säger naturligtvis inte det till sitt barn, eller talar om arv på det sättet.
Kan inte citera från mobilen. Ninni, som TS uttrycker det sig låter det inte som det handlar om uteblivet skadestånd eller annan obetald skuld. Mer som att: Vi avskyr mormor, kan hon inte dö snart så att vi kan sätta sprätt på pengarna?
Det låter inte särskilt sympatiskt att uttrycka sig så och särskilt inte till ett barn. Man kan ha starka skäl att hata och vilja ha kompensation, men man lämnar barnet utanför.