Vet ensamstående mammor att dom är lägre i rang?

Ja, de vet, och därför stannar de i dåliga kk/av och på-relationer med män som du, eftersom även singelmammor har sexuella behov. 

Snigelfarsorna har det lättare än singelmorsorna, eftersom många singelmorsor har romantiska drömmar om ett nytt liv tillsammans. Den som är snigelfarsa kan leva på att förespegla singelmorsan ett sådant liv, utan att ha några verkliga intentioner. 

❤️💚💛

Bra att den här aspekten kom upp. De kvinnor som vill att han ska överge sina egna barn för hennes skull, dem skulle jag hålla distans till, eftersom det skvallrar om en självcentrering som kan bli problem även på andra områden. 

Föräldrar som gör så kan få problem med alla sina barn när de är vuxna. Inte för att de bryr sig mer då. Alla som får barn tänker inte på att barnen en dag är vuxna. De tycks tro att det är en lek med dockor. 😥

Det är nog så att den stämmer för vissa män, men inte alla. Av nyfikenhet undrar jag om du ser någon gemensam nämnare hos männen som var öppna för en varaktig och seriös relation med dig? Jag förstår att du är en person som man lätt blir intresserad av snarare än en mamma som man blir intresserad av, men i alla fall. Det vore bra att kunna ge lite tips till mina singelväninnor som tycks gå på nit efter nit. 

Suck, ja, det var precis som jag trodde. Mina singelväninnor skulle tycka att det där lät jättetrist, förutom generös. Trygg och seriös är tråkig, öppensinnad är mjäkig, rak är jobbig, kärleksfull är klängig, fri och självständig är kall, har ett ordnat liv är tråkig igen.
Men jag hoppas många läser din "checklista" som jag bad om och tar till sig! 

Intressant. Det ligger säkert något i det, men det kan ju lika gärna vara tvärtom. Nu ska jag svära i singelmammakyrkan, men en del av dem tycks ha fått barnet i syfte att aldrig, aldrig mer behöva vara ensamma, och det är inte riktigt så man bygger en sund relation till ett barn, eller en man. 

För mig verkar det som om bagage är oattraktivt för en del. Jag är även singelpappors vän, barnlösa mäns vän, frånskilda pappors vän och NPF-föräldrars vän. Jag har även själv dejtat män som får något glasartat i blicken bara vid tanken på något annat än skilsmässa i helylle mellan vitala men ändå mogna kontrahenter som kommer att fira varannan jul med barnen utan att blinka. 

Några människor tycks tro att livet står helt stilla till 40-50 om man inte har fått barn eller har haft vissa andra livserfarenheter. Det är för mig trist att umgås med de människor som har en sådan syn. Utifrån upplever jag det som en instängdhet i det egna livets grundförutsättningar.
När man står mitt i en flod av olika typer av livserfarenheter, vilket är lätt hänt om man inte är så upptagen som man kan bli om man varannan vecka sköter om barn och varannan vecka sköter om dejting, så tvingas man till sist inse att önskar man något umgänge alls så får det ske på de andras villkor. Men det är klart att jag kan önska att mina kontakter intresserade sig för mitt liv tillbaka, så att det kunde vara mer ömsesidigt.
Det har visat sig vara svårt att få till.
I åldern mellan 40-50 har människor extremt olika liv jämfört med vad de hade i yngre år. Det är nog inte så dumt att hålla sig till sina likar. Men i mitt fall finns inga likar. Jag håller till godo med det jag har gemensamt med varje enskild kontakt.
Under senare år har jag valt bort de som har barn om de tydligt visar att de tror att jag inte vet någonting om livet med barn. Det är helt enkelt arrogant av dem att tro det eftersom jag levt nära både kärnfamiljsmammor och singelmammor, och vadat i deras klagan över hur svårt det är för dem att ha barnen jämfört med vad de tror att det är för mig att inte ha barnen. Kontakten med barnen däremot har jag uppskattat. Barn är ofta öppna jämfört med sina föräldrar.