Har mer eller mindre alltid stått ensam med min son och får aldrig avlastning.
Han är idag 16 och börjar att göra uppror mot mig och jag känner panikångest i bröstet, jag blir så ledsen och arg att hela kroppen skakar och fingrarna darrar.
Finns det något sätt att få hjälp med avlastning på något sätt ?
Har bara dålig erfarenhet av soc när jag sökt hjälp tidigare och ingen aning var jag ska vända mig
Hej Ts, Förlåt men alla tonåringar gör uppror mot sina föräldrar mer eller mindre i h på olika sätt, det är en del av utvecklingen och skapar möjligheter för barnet att så småningom kunna klara sig själv.
Varför får du ångest av detta? Har du eller sonen någon problematik?
Annars rekommenderar jag föräldrakurser finns med inriktning tonåring
Känner igen mig. Min son är nu 19 och allt går ok. Nej det finns inte direkt nån hjälp att få. Jag betalade privat psykolog ett tag för både mig och sonen när han mådde dåligt. Dyrt men värt pengarna.
Mitt bästa råd är att etablera en välvillig kontakt med sonen liksom. Att få honom att förstå att du är på hans sida och att du finns där för honom oavsett vad. Då blir det lättare att prata om allt annat man behöver prata om t ex om han skolkar. Man måste sätta gränser men verkligen välja sina strider. Jag släppte t ex helt att han skulle hjälpa till hemma. Det enda viktiga för mig har varit att få honom att ta studenten och må så bra som möjligt. (Han går sista året nu, fick ta ett år ledigt pga psykisk ohälsa).
I flera år tog jag bara en dag i taget för det var omöjligt att tänka att jag skulle orka mer än en enda dag till. Man får kraft någonstans ifrån, det gäller ju ens barn!
Hej Ts, Förlåt men alla tonåringar gör uppror mot sina föräldrar mer eller mindre i h på olika sätt, det är en del av utvecklingen och skapar möjligheter för barnet att så småningom kunna klara sig själv.
Varför får du ångest av detta? Har du eller sonen någon problematik?
Annars rekommenderar jag föräldrakurser finns med inriktning tonåring
Känner igen mig. Min son är nu 19 och allt går ok. Nej det finns inte direkt nån hjälp att få. Jag betalade privat psykolog ett tag för både mig och sonen när han mådde dåligt. Dyrt men värt pengarna.
Mitt bästa råd är att etablera en välvillig kontakt med sonen liksom. Att få honom att förstå att du är på hans sida och att du finns där för honom oavsett vad. Då blir det lättare att prata om allt annat man behöver prata om t ex om han skolkar. Man måste sätta gränser men verkligen välja sina strider. Jag släppte t ex helt att han skulle hjälpa till hemma. Det enda viktiga för mig har varit att få honom att ta studenten och må så bra som möjligt. (Han går sista året nu, fick ta ett år ledigt pga psykisk ohälsa).
I flera år tog jag bara en dag i taget för det var omöjligt att tänka att jag skulle orka mer än en enda dag till. Man får kraft någonstans ifrån, det gäller ju ens barn!
Känner igen mig. Min son är nu 19 och allt går ok. Nej det finns inte direkt nån hjälp att få. Jag betalade privat psykolog ett tag för både mig och sonen när han mådde dåligt. Dyrt men värt pengarna.
Mitt bästa råd är att etablera en välvillig kontakt med sonen liksom. Att få honom att förstå att du är på hans sida och att du finns där för honom oavsett vad. Då blir det lättare att prata om allt annat man behöver prata om t ex om han skolkar. Man måste sätta gränser men verkligen välja sina strider. Jag släppte t ex helt att han skulle hjälpa till hemma. Det enda viktiga för mig har varit att få honom att ta studenten och må så bra som möjligt. (Han går sista året nu, fick ta ett år ledigt pga psykisk ohälsa).
I flera år tog jag bara en dag i taget för det var omöjligt att tänka att jag skulle orka mer än en enda dag till. Man får kraft någonstans ifrån, det gäller ju ens barn!