Intelligens

Framför allt personer med autism har på gruppnivå en mer ojämn profil på begåvningstester ja, och det tycker jag också att jag ser bland patienterna.

Jag håller med om att idén om multipla intelligenser tycks vara utspridd bland gemene man och ja, håller med om din förklaringsmodell. Ett viktigt skäl till att man från akademiskt håll föredrar att förkasta den teorin är ju att begåvning mätt som IQ uppvisar ganska hög korrelation till alla dessa "multipla intelligenser".

Du ställer en intressant fråga! Det är väldigt lite av det där korvstoppandet på läkarutbildningen som jag kommer i kontakt med på regelbunden basis. Men däremot har det ju successivt byggts upp en djupare förståelse som bygger på att man läst alla delarna. Man börjar som regel med cellbiologi och anatomi. Därefter eller lite parallellt läser man fysiologi, dvs. läran om kroppens normala fungerande. Det bygger ju på att man förstår anatomin och biokemin/cellbiologin. Sedan läser man patofysiologin, dvs. när kroppens funktioner är störda på något sätt och den förståelsen bygger förstås på att man förstår normalfunktionen. Först därefter (efter 2,5-3 år) börjar man med de kliniska terminerna, dvs. då man lär sig diagnostisera och behandla sjukdomar, vilket ju förstås kopplas till tidigare kunskap. Och så läser man kliniska kurser om en stor mängd olika områden för att man ska ha lite grundläggande koll på allt. Men även om jag bara regelbundet använder en liten del av det jag lärde mig på grundutbildningen så finns ändå kunskapen kvar i bakgrunden och det påverkar mitt sätt att tänka och det gör också att det går mycket fortare att förstå hur t.ex. ett nytt läkemedel fungerar, för det finns en bakgrund av kunskap som jag inte direkt kan plocka fram från minnet men som ändå i vissa delar blir åtkomlig när jag ställs inför någonting nytt. Så på det sättet skulle jag säga att även för mig som psykiater är det rätt lite från läkarutbildningen som jag tycker att jag hade kunnat klara mig utan, för man behöver den där breda kunskapsbasen.

Relaterat till tanken om multipla intelligenser är alla dessa teorier om olika personlighetstyper, vilket också är ganska populärt. Jag ser båda dessa tankar som ett försök att förenkla något mycket komplext såpass att man kan kategorisera det, och när man kategoriserar är det enklare att greppa. Människan gillar att stoppa saker i ett fack, eller jag vill våga påstå att vi till och med behöver det för att kunna förstå vår tillvaro och i förlängningen fatta bra beslut för vår överlevnad. Generaliseringar är inte dåligt för Moder Natur.

Tack, intressant att få ta del av!

Jag upplever liknande, att även om jag inte praktiskt använder precis allt jag studerat, så behövdes kurserna för att få en grundläggande förståelse och "rätt tankesätt", och inte minst som du säger för att man behöver kunna grunderna för att förstå detaljerna.

Är inte jättedum, utan normalbegåvad/strax över normalbegåvad men jag umgås mycket med väldigt smarta människor så jag kan se från andra sidan spektrumet.

Det är inte alltid så kul att vara dummast i rummet hela tiden. Att make och vänner aldrig skulle säga det eller bete sig överlägset spelar egentligen inte så stor roll för jag är väldigt medveten om det själv.

Är däremot snyggast i rummet vilket känns som en bra kompensation. Är någon kvinna snyggare och smartare (kan hända) kan jag känna mig underlägsen. Är hon dessutom starkare och förmodligen hade vunnit om vi slogs är känslan av underlägsenhet väldigt påtaglig.

IQ är i sig inte förenklat, utan det mäter något konkret. Visserligen en del av en helhet, men problemet är att resten av den helheten inte är kvantifierbar på samma sätt. Vetenskap har regler som måste följas för att något ska få kallas vetenskapligt, och IQ håller sig inom reglerna, medan saker som EQ inte gör det. Dessutom finn det, som Soryu påpekade förut, ett påvisbart samband mellan IQ och andra "intelligenser", vilket gör att IQ ändå är ett ganska användbart verktyg för att ge en överblick över helheten. Det är inte perfekt, men det är det bästa vi har för tillfället.

Jag tycker inget särskilt om dig, men jag tycker att tråden är konstig. Jag svarade på ditt TS för det låter som nyfikenhet och rätt "neutralt", men ju fler svar du skrev, desto konstigare tycker jag att det blev. Inte minst med detta inlägget här. 

I alla fall: en IQ-test är en ögonblicksbild och behöver inte betyder särskilt mycket. Tex. kom jag på efter mitt test att jag gjorde flera "onödiga" fel. Jag kommer nu bara ihåg en grej (det är nästan 20 år sedan), som var inom kategorin "spatial awareness/reasoning" (vad heter det på svenska?), men kanske de var alla i samma kategori. Enligt testet var jag alltså troligen sämre inom detta området än jag verkligen är, pga av felet jag gjorde (troligen för att jag vet inte om svaren inte var korrekta ändå). Nu fick jag ändå ett bra resultat, men för någon annan kan just detta skicka någon under gränsen.
Eller min dotter: hon har två gånger gjort tester som även innehåller en sorts IQ test. Första gången vid 13, då var det till en sorts vägledning/utredning. Hon fick ett resultat inom genomsnittet, men vid avslutningssamtalet sa psykologen att egentligen är några av resultaten mycket bättre en resultatet visar, för min dotter är så otrolig långsam. Alltså en del av testerna är ju tidsbegränsade och hon menade att det är imponerande att hon klarade så mycket (alltså inom genomsnittet), med tanke på att hon är extrrem dålig när det gäller tempo. 
Att hon är långsamt har jag märkt sedan hon var små. Det är inte att hon behöver tänker länge, utan hon är väldig drömmig och agera oftas som om hon vore jämt på valium eller stoned. Bara att greppa pennan, flytta den till rätt ställe på pappret och göra ett kryss tar mycket längre tid för henne än det borde. Så då är ju ett IQ test misvisande, för den visar ett lägre resultat än vad som egentligen är hennes intelligens, för att hon är långsamt i allt runtomkring.
Det andra testet gjorde hon inom ramen av en antagning till en speciell skola. Hon klagade efteråt att hon hade en total blackout under en del - inte förvånande för mig, för hon hade alltid extrem ångest inför alla sorters prov, oavsett hur oviktiga eller viktiga de var eller hur bra hon är i området. Det är själva situationen i kombination med sina egna krav på sitt eget presterande som gör att hon får panik. Även då speglade alltså testresultatet inte hennes verkliga potential.

Och liknande problem finns säkert för många, och en del av dem hamnar då på en IQ under genomsnittet, fast de egentligen är helt inom genomsnittet. Men de är nervösa, eller har andra problem som min dotters drömmande eller koncentrationssvårigheter, eller är väldig trötta just under testtillfället, osv.

Soryu:

Exakt. Det var så jag också tänkte.

Visst kan felkällor som ångest och att man haft en dålig dag t.ex. att man sovit dåligt påverka, men endast med liten felmarginal. 

ADHDs påverkan kan jag inte yttra mig om för att jag kan inte så mycket om ADHD. Och en riktig dålig som man säga påverkar är typ ifall någon nära eller något djupt cjockerande/ sårbart kan påverka för att det verkligen stjäl koncentration och att kunna tänka taktiskt. 

Hehe. Jag är inte helt bekväm med en massa personliga frågor publikt så här (även om man ju är anonym) när det inte gäller trådens ämne, men jag svarar nu ändå. Jag är 40 och jag tror att jag är smartast av mina syskon, men de är också smarta så det är ingen större skillnad.

Det är ju en bra fråga varför jag hänger här. Jag jobbar en del hemifrån med forskning och då blir det lite avkopplande att gå in på familjeliv och läsa lite. Jag är ju intresserad av andra människor och av relationer och så, så därför tycker jag om att läsa här ibland även om jag tycker att det alldeles för ofta blir en massa tjafs. Men jag tycker ändå att jag lär mig saker om hur andra resonerar kring olika saker med kärleksrelationer, barn och sådant. Då och då får jag lust att skriva någonting, så då gör jag det, och då kan det ta lite tid för då blir jag ju också intresserad av att se om jag får några svar och i så fall svara vidare osv. Men jag ägnar också mycket tid åt mina intressen, så jag tycker inte det känns som slöseri av tid. Vissa lägger massor av tid på Netflix och liknande, det brukar inte jag göra. :)

Jag läser mycket och har gjort det sedan tonåren, tidigare bara skönlitteratur men nuförtiden huvudsakligen facklitteratur och lite populärvetenskaplig litteratur, så jag har väl utvecklats på det sättet. Som tonåring var jag inte särskilt duktig i skolan och det handlade mycket om att jag hamnade utanför socialt och jag började spela datorspel så mycket att jag ofta skolkade osv. Men sen efter att jag jobbat i något år efter gymnasiet skärpte jag till mig, slutade spela datorspel, fixade 2.0 på högskoleprovet och kom in på läkarutbildningen.