Så ledsen - blir aldrig gravid
Har hängt och läst oändligt många trådar här på familjeliv men aldrig skrivit något, förrän nu. Ska försöka fatta mig kort..När jag var 30 år bestämde jag och mitt ex för att skaffa barn. Månaderna gick och drygt två år senare och ca 26 misslyckade försök (aldrig ett + på stickan) så gick vi isär. Under denna tid gjorde vi en utredning där man undersökte livmodern, äggstockarna och äggledare med kontrastvätska och ultraljud samt blodprover. Fick kommentaren att det såg utmärkt ut där "inne" av läkaren. Blodprovet visade något höga värden på sköldkörteln tsh på lite över 4 så medicinerar med Levaxin sedan drygt 7 år. Spermaprovet var bra.
Nu lever jag ihop med en annan kille som har ett barn sedan tidigare och vi har försökt skaffa barn sedan maj i år och jag har hunnit fylla 38 år. Men ingenting har hänt och jag är så himla ledsen. Hur kan livet vara så orättvist? ALLA runt omkring
blir gravida och oftast på första första försöket. Det känns som att jag står på en tågperrong och tåg efter tåg går men jag blir kvar och det börjar bli ensamt. Pratar endast med några få vänner om detta men de kan inte förstå för de har inte varit i denna sits själva. Och i min vänskapskrets har de flesta småbarn/bebisar och i princip alla textkonversationer eller samtal handlar om barn...det gör så ont att hela tiden bli påmind om min egen olycka..
Min mens är hyffsat regelbunden (30-33 dagar) och jag har känner tydligt av ägglossningen med lite värk och ägglossningssekret i 2-3 dagar (har även bekräftat med stickor). Jag har ett normalt bmi och lever ett ganska sunt liv. Nästa steg är väl en ny utredning och ev behandlingar men vi bor långt från sjukhus och det är långa köer så känns väldigt tufft att ta tag i det plus att jag vet att processen är tung i sig.
Vill gärna få ventilera med er som är i samma sits och även få veta om det är någon som vill bjuda på en solskenshistoria där ni varit i liknande sits men att det ändå tog sig...
Hoppas ni orkade läsa, kram till alla er som kämpar där ute 🌸