Min man vill inte ha barnet :-(

Min första spontana reaktion är. Finns det ens en chans att dina känslor för din man skulle överleva att han forcerade dig till abort? Eller vore äktenskapet dömt ändå? Mina känslor för min man skulle definitivt stendö av en sådan grej. Nu vet jag iof att min man aldrig skulle tvinga mig till abort eller lämna mig om jag skulle råka bli gravid med en 5a även att ingen av oss vill ha fler än 4a. Han pratar också om att sterilisera sig. Helt ok men skulle en "olycka" ske innan dess ja då kommer vi gilla läget och stå där med 5 kids.

Det är en väldigt jobbig sits du hamnat i men kanske mest av att äktenskapet står på spel. Vill du behålla barnet gör det! Det är ändå en fantastisk nyhet! Om han är vettig tar han sitt förnuft till fånga och håller ihop er familj även sedan han får beskedet att ni väntar tillökning.

Jag är egentligen starkt för abort om inte båda är överens om de vill ha barn. 

Men i det scenariot förutsätter jag att kvinnan har några år kvar så hon kan få barn med en annan.

Om du vill ha barn och är 43 så är detta mycket troligt sista chansen, och han har inte gjort något för att skydda sig, så han får nog skylla sig själv då, tycker även jag.

Men den stora punkten är nog att relationen kommer att dö lika säkert om du gör abort, jag tror inte att du kommer över aborten om du ville ha barnet och fick den chansen av naturen, som en sen lotterivinst.

Min andra tanke, eftersom jag själv haft både MA och även en kort graviditet när jag var 46 och hade kopparspiral, är att vi inte vet om det faktiskt går vägen. Så jag hade väntat med att berätta. Varför ska ni bråka och gråta i dagar och nätter nu om detta -gud förbjude- avslutas spontant om några veckor?

Om du ändå tänker behålla så ändrar det ingenting för din del. Jag hade försökt få ett privat VUL i v8-9, och finns det då ett pickande hjärta så är risken för MA redan väldigt liten, och då hade jag berättat.

Tusen tack för kloka svar hörni...

Ja, som jag se det så finns det tre alternativ just nu:
1. Jag gör abort men bryter upp. Finns inte en chans att jag fortsätter vår relation om han tvingar mig att ge upp drömmen om ett syskon till vårt barn, om jag ändå får leva med all skit hans ex och deras gemensamma barn står för som kraftigt påverkar mitt liv, min vardag och vår relation varje dag men som jag inte kan lösa. Jag kan stå ut med det för vår kärleks skull men då behöver ju även mina behov och drömmar få utrymme som väger upp det negativa.

2. Jag behåller lilla pyret och bryter upp och står ensam med de två små, och mina barn sen innan på halvtid. De har en väldigt bra pappa som de bor hos halva tiden, så där finns inga orosmoment, så otroligt tacksam för det. 

3. Jag behåller lilla pyret och min man får omfamna det faktum att vi har två gemensamma barn. Han får en tidsram på ett par månader att ställa om och visa och leva upp till att han vill det. Jag kommer inte att nöja mig med några halvmesyrer, då får han fortsätta ensam med sitt gamla bagage och ytterligare en uppbruten familj. Jag hoppas att han tar sig samman och inser vad han förlorar jämfört med att öppna sig för ett barn till, som han delar med sin livskamrat och  lever med och redan har ett barn med.

Jag vill förtydliga att vi har plats för de barn vi redan har, både sen innan och gemensamma. Ekonomiskt, utrymmesmässigt och socialt finns tid, ork och resurser för allas behov. Problemet är hans barns dysfunktionella mamma som gör precis allt för att sabba för sina egna barn och därigenom för oss. De barnen har ett antisocialt beteende som gör det väldigt krävande att hålla ihop familjen. Mina barn fungerar väldigt bra, så där finns inga orosmoment. Smakar jag på tanken att leva ensam så känner jag onekligen att lättnad över att slippa hans bagage med alla konflikter och problem det innebär.

Jag samlar mod och kraft för den stora diskussionen

Ert förhållande känns inte stabilt. Det han vräkt ur sig är ett tecken på att allt inte står rätt till. Barn är något man planerar gemensamt och gläds åt tillsammans. Ett kärleksfullt förhållande klarar även oplanerade barn som man skapat tillsammans (om det inte skett bakom partners rygg.) Han vill uppenbarligen inte ha fler barn med dig och om jag vore du så hade jag nog funderat på varför. Känner han sig tvingad eller lurad? Om han älskar dig så ställer han upp för dig och alla era barn.

Som du säger, vårt förhållande är inte stabilt, jag inser det när jag läser det du skrev. Vi har pratat om ett barn till många gånger, mest har svaret varit att han inte riktigt är där, att han tycker det är bra som det är och att han inte anser att ett barn till tillför nåt, vi är kompletta som vi är.
Det är han naturligtvis fri att tycka, men jag som verkligen vill känner att jag förlorar mer än han vinner på att vi avstår. Till slut sa jag att "jag slutar med p-pillren nu, nu är det upp till dig att det inte blir nåt", så jag har inte lurat honom. Hade jag slutat utan att säga nåt hade jag absolut lurat honom, men så var det inte.

Jag tror att han helt enkelt bara är bekväm, hans behov är uppfyllda och han tycker att det blir jobbigt med ett litet barn till, det hindrar oss att göra en massa saker och man måste ta hänsyn till små barn. I verkligheten är det hans barn som utgör problemen och som hindrar oss att göra saker vi vill, men det orkar och vill han inte ta in. Han är tyvärr rätt likgiltig inför vad jag vill, men tycker att det är givet att jag ställer upp på alla de problem och förändringar som skett på hans planhalva med hans barn. Det är jag som får stå tillbaka för hans tidigare misslyckanden på den fronten. 

Det känns som att han inte är den jag trott att han är, jag har duckat för den tanken och känslan innan men det börjar sjunka in

Tror du har lurat dig själv här och framtvingat ett oönskat barn och tänkt att han nog ändrar sig när det väl sker. Nu har du dragit in ett oskyldigt barn i allt detta och har mage att skylla på hans barn. Den logiken fattar jag inte. Hans barn finns ju här och nu. Han ville inte ha fler barn. Det är väl inget konstigt att man är bekväm? Måste man vilja satsa 18 år till på ett nytt barn? Såklart inte. 

Nu riskerar du att stå ensam och ha dina barn varannan vecka. Så onödigt. 

Naturligtvis inte. Men hon har ju exakt lika stort ansvar för att ett oönskat barn kommer till världen som han har. 

Jag skulle vilja mer för mitt barn. 

Han är ju redan varannan veckas förälder så en skilsmässa ger honom bara mer egentid.  

Så trångsynt av dig. Du har väl ingen aning om han är varannanveckaförälder eller inte?!?
morsan tog en unge, som han knappt träffa alls, den andra övergav hon och han är hos oss hela tiden.

det är jättesynd om barnen, men tyvärr är dom som sin mamma. Gynnar de dem så ljuger de, hänger ut andra för att själva verka bättre, de skulle aldrig göra nåt för att vara snäll mot nån,  roffar åt sig, manipulerar, är otrevliga om de inte själva har nåt att vinna på situationen?
jag kämpar för att vara ett föredöme men det är svårt. Mycket svårt. Men det är i grunden inte deras fel, så jag fortsätter kämpa. Men jag vill dela mer med min man än problemen med hans barn och hans ex.

själviskt? Förmodligen. Mer själviskt att räkna med att ens partner står ut med barnen som ovan men vara för bekväm för att investera i en fungerande familj? Jag tycker det.  Man kan kanske inte bara ta utan får ge på vissa fronter också.
vi har varit  ihop i många år nu, så det är inget nytt och revolutioner 

Fantastiskt med ett barn, hoppas allt går bra! Om pappan inte vill vara kvar i förhållandet så är det förmodligen bättre så. 

Män är värdelösa på att ta ansvar för preventivmedel eller att inte orsaka graviditeter. Han kommer med all sannolikhet tycka att det är "ditt fel".

Jag tjatade mig till ett tredje barn, vi är skilda nu och jag har barnen i princip 100%. Men både jag och barnen har en bra relation till deras pappa. Han har två andra barn med två andra kvinnor.... bonusfamilj är tufft, jag föredrar nog vårt upplägg där varje kvinna tar hand om sina barn. I längden, ju äldre de blir, desto mer drama blir det inom familjen.