Osäkerheten och velandet i en skilsmässa

Jag är själv i situationen att jag upptäckt ett stort svek från min fru, och det är inte lätt att vara säker på vad man vill!

Ena stunden är jag säker på att hon behandlar mig så dåligt att jag vill skiljas, även om jag fortfarande älskar henne. För att sen bara timmar senare vilja försöka. 

Jag tror att jag landar i att jag måste känna, för min egen skull, att jag i alla fall försökt! Med parterapi och allt som behövs. Att jag inte sen ska ångra att jag inte försökt  åtminstone.  

Mina syskon har också stöttat och gett mig råd i denna jobbiga situation! Men de kan inte fatta mitt beslut. Såklart tänker de på mitt bästa, men det färgar också deras syn på situationen,  att de vet hur illa min fru gjort mig...

Vi har kommit överens om att de stöttar mig i mina beslut, oavsett hur det blir. Och att de ska försöka låta bli att döma. För hur skulle det annars funka om jag mot förmodan lyckas bygga upp vår relation på nytt, och fortsätter leva med min fru?

Det funkar ju inte att familjen går och pushar sin åsikt, att jag borde lämna. 

Det bästa du kan göra som syskon är att finnas där, lyssna, stötta och hjälpa till praktiskt om det går