Trivs inte med mitt jobb, är föräldraledig

Jag har funderat på det ni alla beskriver tusentals gånger.

Ja, jag kan öppet erkänna att mitt fokus har gått från att vara arbetsinriktat till att bli omtyckt av kollegorna. Förmodligen hade saker och ting kanske fungerat bättre om jag fokuserat på att göra ett bra jobb.

Delvis har jag nog haft mycket otur med mina arbetsplatser, men jag är väldigt självreflekterande och kan absolut se hur mitt beteende och reaktioner på olika situationer har varit en bidragande faktor. 

Jag älskar jobbet, och jag är bra på det - Framförallt när jag är själv med en grupp barn, då slappnar jag av bättre än om en kollega är i närheten. 

Några saker som har varit bidragande till att det blivit såhär ur miljösynpunkt har varit:

Det är en stor barngrupp, 32 st barn, med några individer i behov av särskilt stöd
Det är ett arbetslag på 6 personer, i vanliga fall brukar man vara 3
När jag kom in hade folk redan hoppat runt en hel del, börjat och slutat, och så kom jag mitt i allt.
Alla var just då i upplösningstillstånd på grund av stress, prestationsångest, tid, utbrändheter sedan innan, osv.

Jag upplever inte att jag fick dem bästa förutsättningarna för att landa eller komma in i arbetet, utan jag gjorde så gott jag kunde - utan att det blev bra, men...

Jag har under min utbildning haft jättebra praktikplatser och ibland fått en riktig wow känsla, att såhär ska det vara! 
Så jag vet att det finns fantastiska förskolor med underbara pedagoger, och det är den jag vill vara. 

Jag fick en mentor sent om sider, på den här arbetsplatsen och hon sa till mig vid ett tillfälle: Jag tror att du är en person som verkligen älskar det här jobbet, och vill ge allt. 
Och det vill jag också!

I mitt innersta vill jag nog ha den där nystarten ändå, se om det kan bli bättre. Om jag har förändrats under ledigheten så pass mycket att det speglar sig i mitt arbete också. 

Tack för alla era svar!
Även från er som tycker att jag kanske borde göra någonting annat, jag förstår er fullt ut.

För att sammanfatta några av era frågor och besvara dem:
Nej, jag upplever inte att jag fick någon introduktionsperiod, ingen bra sådan i varje fall. 
Mentorn fick jag när jag redan hade hunnit jobba ca 6 månader, och då hade allting redan börjat spira neråt. Jag visste inte heller om det var ett sätt för chefen att ta reda på om jag faktiskt var dålig på mitt jobb eller om det var ämnat som ett hjälpmedel för mig. Då vågar man inte riktigt öppna sig gällande osäkerhet eller liknande, men jag fick ut något litet av det som jag kan anse vara positivt. 

För övrigt var min upplevelse att chefer och kollegor kom med rådet att fråga om man var osäker, men när jag gjorde det så var det mest bara besvärligt att man inte visste - eller så fick man olika svar eller inget egentligt svar överhuvudtaget. 

Jag håller med er om att jag inte har varit tillräckligt insatt i jobbet och hur det egentligen fungerar, den pedagogiska biten är jag bra på - men att hålla i utvecklingssamtal, hur man bokar in dessa, att våga prata med såväl vårdnadshavare och kollegor och säga: Det här vet jag, Det här kan jag, Jag tänker genomföra detta och detta.... Samt att sitta i möten och att ta beslut som rör hela dagen eller verksamhetens struktur, är faktorer jag inte är bra på, just nu i alla fall. 

Och det är mycket sådana bitar som jag har rört till för andra. 

När jag började fanns det en form av dagstruktur, som inte fungerade jättebra, sedan försöktes den göras om flera gånger och av olika personer, och ni vet hur man säger: Ju fler kockar, ju sämre soppa. Det blev det, och till sist hade vi en kollega som styrde hela arbetslaget och ruljansen likt en chef/diktator och ingen mådde bra men alla gick omkring och muttrade till och om varandra istället. 

Men ni har rätt, jag kommer att vara borta nästan ett år till, och mycket hinner hända fram till dess. Jag hinner förhoppningsvis jobba mer på mig själv, och en mängd andra saker som jag behöver utveckla för att jag ska kunna få en bra omstart efter föräldraledigheten.

Tack för allt ert stöd!