Jag får inte leva som jag vill
Jag är kär men det får jag inte vara av mina föräldrar. Värt att nämna är att jag är 22 år gammal.
Detta gör att jag måste leva ett dubbelliv, någonting som jag inte vill göra. Mina föräldrar accepterar inte att jag har en pojkvän på grund av deras religion och kultur. Enligt de är det en skam. Dottern i familjen får inte umgås med en kille på det viset då det drar skam över släkten.
Det gör mig så ledsen, jag känner hela tiden att jag gör fel då detta har blivit implementerat i mitt huvud sedan jag var barn. Jag känner mig som en dålig människa som är kär, jag känner mig misslyckad. Jag funderar på att göra slut för att sluta känna det dåliga samvetet jag har hela tiden. Samtidigt vet jag inte hur jag ska träffa någon, bli kär och gifta mig om jag inte får träffa någon? Så fort mamma hör att jag pratar med honom trakasserar hon mig och förklarar att det är en skam. Hon stormar in i mitt rum när hon tror att jag pratar med honom. Eftersom jag alltid haft och fortfarande har ett så stort förtroende för de känner jag att jag gör fel.
Detta leder till att jag måste ljuga varje gång jag är med honom, det är så jäkla utmattande. Mina föräldrar och jag har världens finaste band i övrigt och det gör att det blir extra svårt att ljuga varje gång. Jag har frihet i mycket men inte detta. Jag känner en så stor press över att kunna göra min familj nöjd men samtidigt kunna ha en hälsosam kärleksrelation.
Jag förstår att mina föräldrar inte har rätt till att styra mitt liv. Jag försöker att intala mig själv det Men det dåliga samvetet kommer jag inte ifrån. Vad hade ni gjort? Vad har ni för tips?
