När går det över? Hur gör man efter otroheten?

Ja fast nu blandar du ihop saker. PTSD är något helt annat än "sår i själen". Och till råga på allt förminskar du de människor som blivit misshandlade och har kanske fått livet helt förstört av det.

Det där med att förlöjliga det får du själv hålla på med. Inget jag sysslar med. Däremot måste det vara tillåtet att jämföra hur olika händelser kan påverka människor. En viss promille av mänskligheten blir säkert lika traumatiserad av en otrohet som av att se sin mamma våldtas, eller sin familj mördad.

Det hindrar inte att majoriteten av mänskligheten INTE blir lika traumatiserad av otrohet som av ovan nämnda saker.

Självklart om du tänker efter lite.

Självklart om du tänker efter lite.

Är det "löjligt" att man kan tycka att det finns värre saker än otrohet? 

Du är psykolog och har erfarenhet av krigstrauman? Hoppas gylfen är stängd under seanserna.

Jamen så bra! Då kan ju alla människor tycka att deras egna problem alltid är värst. Skit i dom döende barnen i Ukraina, jag har minsann blivit bedragen. Tyck synd om mig nu!

När du börjar prata "rövhål" och vältra dig i svordomar så vet man argumenten tagit slut. Lite näpet 

Jag tror Pirr i byxan ägnar sig åt en typ av faktaresistens. 

Tänker oxå killen själv kanske ägnat/ägnar sig åt att hoppa över skaklarna och därför vill förminska otrohet på nåt sätt. 

Annars brukar människor lyckas skifta perspektiv. Även om man inte tycker exakt samma. 

Tack för din stadiga och balanserade linje! 😊

Ja det är ett förringande av en människas upplevelse. Undrar hur det är med inlevelsen och empatin i annat? Hoppas bättre! 

Det är svåra frågor detta. Och svaren beror på vem man frågar. Vissa kan tydligen skaka av sig och gå vidare. Andra plågas ständigt av bilder i huvudet av hur partnern är tillsammans med någon annan.

Allra enklaste utvägen hade kanske varit att lämna henne, men hon är en väldigt speciell kvinna som jag älskar väldigt mycket. Så jag/vi har valt att kämpa. Det är just förståelsen jag ältar, och jag har relativt nyligen bett henne vara med i detta arbete. Vi har tidigare gått i terapi, både enskild och som par.

Men nu vill jag ha förståelsen, så därför har vi ett snack en gång i veckan, istället för att jag går i månader och bygger upp ett tryck. Och det är hennes ansvar att ta upp det här samtalet, det är hon som ska ha lead på detta. Någonstans blir det ju ohållbart att leva med den stukade självkänslan, så detta är hennes alternativ. Och att hon i samtalen är helt ärlig. På relativt kort tid så känns det som ett bra val, elefanten i rummet krymper om man pratar om den, ältar sönder den. 

Förlåtit henne? Jo, det har jag väl, men det är som sagt väldigt svårt att förstå. Hon förstår inte själv, säger hon, men så länge vi inte benat ut detta så blir det svårt att lita på henne, för en människa som inte riktigt vet vad den gör går ju inte att lita på. Men vi tar oss framåt, bit för bit, svårt och jobbigt även för henne såklart, med en hel del skuld och skam. 

Jag kan ju tycka att det är att göra det enkelt för sig att skylla på ett dåligt förhållande, för helt uppenbarligen lever vi ju fortfarande ihop, och omvägen runt den här mannen var helt onödig. Vi hade kul ihop, bra sex, aldrig några gräl...men ändå så saknades något hos henne. Känslor för den här mannen finns också som en ingrediens (troligen mer än hon erkänner eller vill inse själv), de har haft en strulig historia ihop bak i tiden, så det var ingen helt ny gök som dök upp. Han är för övrigt 100% avslutad nu.