Core skrev 2022-11-06 22:53:36 följande:
Jag vet inte om du försöker antyda att jag är en av dessa otrogna personer, men så är inte fallet. Skithögar ja, men blanda inte ihop begreppen. Livet är ett jävla trauma, otrohet sänker människor och splittrar familjer, men det är fortfarande inte misshandel.
Jag vart för ett gäng år sedan diagnoserad ptsd efter en turbulent barndom, så jag vet vad ett jävla trauma är. Blev bedragen för länge sedan också, och visst kan den känslomässiga stormen vara svår, men att jämföra det med ett äkta trauma är patetiskt.
en otrohet har du makten att processa på ett annat sätt, det är på sin höjd ett känslomässigt trauma, men ingenting som ett riktigt. I skulle du prova att gå igenom de psykosliknande episoder äkta trauma lämnar efter sig skulle en deprission efter otrohet vara en smekmånad att gå igenom.
Trauma skapas när den psykiska och fysiska påfrästningen inte kan hanteras av sina sinnen, för mycket händer på några sekunder. Det är som en atomladdning som bränner av i skallen på dig, och lämnar permanenta skador i din hjärna, känslorna i ett riktigt trauma är till en följd av din upplevelse, inte orsak.
Svektrauma my ass, nått begrepp man kommit fram till för att kunna ge känslomässigt störda människor som inte kan hantera motgångar till följd av brister i sin person. Som fibromyalgi. hittepågrejer.
Och med det förringar jag inte psykosomatisk sjukdom, jag har haft det, men man måste inse att det bara är en förklaringsmodell för någon som inte processar känslor på vanligt sätt.
Din hantering av dina upplevda barndomstrauman och senare i livet till otrohetssvek är inte fel. Vem har sagt något sådant utan insyn i digniteten i ditt specifikt upplevda? Personligen förespråkar jag ingen offerroll oavsett de utmaningar som bjuds på. Vad jag vänder mig konkret mot blir ditt tänk i att på nått sätt dra allas och envars bearbetningsprocess över en och samma kam! Var och en har utifrån sin högst personliga resa med sig summan av upplevda trauman (som därtill kan skilja sig gigantiskt i svårighetsgrad från ett case till ett annat) att deala med. Inser inte ens varför du snuddar vid tanken eller inbillar dig barndomstrauman och otrohetssvek är fullt jämförbara från fall till fall? Har du egentligen koll på, mer än din egen bägare såklart, när din nästas bägare är full? Kanske kan det vara så att de begrepp du förkastar och förskjuter faktiskt hjälpte dig förstå dina upplevelser bättre? I din resa. Och inte minst gav dig redskap att bearbeta, släppa och komma vidare?
I en SvD artikel löd rubriken Otrohet har alltid smärtat - idag är det traumatiskt. Att bli bedragen gör ondare än någonsin förklarar psykoterapeuten Esther Perel för oss och varför på ett förståeligt sätt (utan involvering av offerroll begreppet). En orsak är den tilltagande individualismen som skapar enorma förväntningar på den vi lever tillsammans med. Föreställer mig själv när kärnfamiljen minskat i omkrets i jämförelse med tidigare storfamiljer ökar vår utsatthet vid svek och trauma. Men alldeles oavsett är det ett faktum att i en relation mellan en kvinna och en man kan en otrohetsaffär vara bland det mest traumatiska vi kan erfara. Ja, släng dina offerkoftor i väggen för de har väldigt lite med saken att göra.
