När går det över? Hur gör man efter otroheten?
Otrogen med olika män?
då finns ingen respekt för dig kvar
Otrogen med olika män?
då finns ingen respekt för dig kvar
Morsan levde länge i ett förhållande bestående av psykisk misshandel. Skulle jag fråga om när han var otrogen och var misshandel skulle hon skratta och säga att hans affärer var de enda semestern från den misshandeln hon fick
Att bli bedragen och må känslomässigt dåligt är inte samma sak. Misshandel är alltid en handling direkt riktad mot en person, så visst, gör din partner det som en del av att bryta ned dig, att sakta smula ned din självbild och din handlingskraft, då är otroheten en form av psykisk misshandel, inte annars. Jag menar, nästan alla får nån gång uppleva att bli bedragen, och visst gör det ont, men ska vi alla som upplevt det gå runt och hävda att vi är utsatta för psykisk misshandel?
patetiskt. Och förringande gör de som är offer på riktigt, ditt påstående strippar dessa människor på deras trovärdighet.
Problemet är dock i den här tråden att man vill likställa otrohet med psykisk misshandel. Det i sig är att när man kapar ett sånt begrep, riskerar man att ta allvaret ur )riktig( psykisk misshandel
jaha, här är en till kvinna som är )psykiskt misshandlad( , buhuhu
en misshandel är en riktad handling, vilket otrohet inte så ofta är, utan det är försummelse, inte okej för det, men misshandel är det inte.
att som förälder lämna sitt barn är en hemsk gärning som kan sätta djupa spår, men det är inte misshandel för det.
Att göra dessa övergivna barn, eller bedragna kvinnor till offer, är att göra en björntjänst som de sen ska leva med.
stärk dessa individer istället för att offerstämpla
Jag vet inte om du försöker antyda att jag är en av dessa otrogna personer, men så är inte fallet. Skithögar ja, men blanda inte ihop begreppen. Livet är ett jävla trauma, otrohet sänker människor och splittrar familjer, men det är fortfarande inte misshandel.
Jag vart för ett gäng år sedan diagnoserad ptsd efter en turbulent barndom, så jag vet vad ett jävla trauma är. Blev bedragen för länge sedan också, och visst kan den känslomässiga stormen vara svår, men att jämföra det med ett äkta trauma är patetiskt.
en otrohet har du makten att processa på ett annat sätt, det är på sin höjd ett känslomässigt trauma, men ingenting som ett riktigt. I skulle du prova att gå igenom de psykosliknande episoder äkta trauma lämnar efter sig skulle en deprission efter otrohet vara en smekmånad att gå igenom.
Trauma skapas när den psykiska och fysiska påfrästningen inte kan hanteras av sina sinnen, för mycket händer på några sekunder. Det är som en atomladdning som bränner av i skallen på dig, och lämnar permanenta skador i din hjärna, känslorna i ett riktigt trauma är till en följd av din upplevelse, inte orsak.
svektrauma my ass, nått begrepp man kommit fram till för att kunna ge känslomässigt störda människor som inte kan hantera motgångar till följd av brister i sin person. Som fibromylalgi. hittepågrejer
och med det förringar jag inte psykosomatisk sjukdom, jag har haft det, men man måste inse att det bara är en förklaringsmodell för någon som inte processar känslor på ett vanligt sätt
Jag säger bara, sluta göra er själva till offer. Alla människor går igenom glädje och sorg i livet, av olika anledningar, ta av offerkoftan, den här diskussionen är ju patetisk.
Men sitt ni där hemma och intala er att ni inte har ansvar över era egna liv, hitta en förövare att skylla på. Då kan ni ju äta er överviktiga, stänga in er, med gott samvete, ni har ju för fan ett trauma!
Min man var otrogen före vi gifte oss och skaffade barn.
I och med att jag gjorde valet att gifta mig och skaffa barn med honom så släppte jag otroheten, och jag pratar aldrig med honom om det längre, inte ens när vi bråkar.
Men jag kommer aldrig att glömma, och trots att jag inte tänker på det varje dag längre, så kommer det alltid finnas kvar som en tagg i hjärtat.
Sök hjälp , du har ett trauma.
Skämtåsido, jag ser upp till er som klarar av att fortsätta. Jag är för tempramentsfull, det hade blossat upp som något ohälsosamt i mig 😆
Det stämmer att jag inte tog ansvar, att jag var i offerrollen.
Jag försöker inte trycka med nån, men här inne är det mer regel än undantag att identifiera sig som ett offer. Och visst fastnar de flesta av oss där en period efter en jobbig situation, men omgivningen ska ju inte förstärka rollen som offer.
Fler frågor?