Ett barn som dött

Alltså, jag tänker att din mammas andra barn naturligtvis är dina syskon och att det är fullständigt rimligt att se på det hela som en del av föräldrarnas historia.

Ibland finns det delar av livet som folk inte vill dela och jag tänker att det säger en hel del om hur man ser på adoption att man tar till sig ett barn, som ska vara ens eget, men sedan tänker att historien bakom kommer vara privat.
Mängder av vuxna barn berättar delar om sin barndom som deras föräldrar inte är bekväma med och rent krasst är det något man får räkna med när man har barn. 

Det är ett barns fulla rättighet att faktiskt själv stå för vad man berättar och inte. Man har ingen absolut skyldighet att hålla "familjehemligheter" och jag förutsätter att du berättar om ditt syskon utifrån att hen präglat din barndom genom att faktiskt tragiskt dö väldigt ung. 

Jag tänker att det är fullständigt rimligt att anta din mormors perspektiv. Hon ser troligen på er som sina barnbarn och därmed syskon. 
Så länge som din berättelse till största delen handlar om din upplevelse, ser jag inga problem med att berätta om detta lilla barn och jag tycker att det är tämligen orimligt av din mamma att anta att du ska ha samma perspektiv som henne. Är du vuxen nog att vara ute och föreläsa/prata framför andra är du vuxen nog att göra andra tolkningar än henne.

Däremot kan du självklart respektera att hon blir sårad av det hela och välja hur du vill göra utifrån det... Men hon kan faktiskt inte styra hur du ska tolka hennes andra barn. 

Det har otroligt mycket att göra med en adoption att en människa på fullaste allvar tycker att man som vuxet barn inte har rätt att tala om familjen INNAN men kom. 
Jag tänker att man som förälder faktiskt får stå ut med att ens barn ibland tar upp ämnen som man själv inte vill diskutera och att det blir rätt märkligt att man fullständigt ska respektera precis det som de tycker. 
Jag tänker att det är lite märkligt att anta att en förälder fortsatt ska styra vad barnen berättar om sin barndom när de är vuxna. Och att andra vuxna tar förälderns perspektiv. 

I min värld är det rätt symboliskt över att man tror att man får bestämma över sin historia till den grad att man ber sitt barn ta ett perspektiv på tillvaron som "ingen annan har". Folk som har samma föräldrar ÄR syskon.

Fast så kan man ju inte resonera, kortet är ju tagit av en annan släkting och faktiskt inte något som man kan hindra spridas.
Föräldrar har inte för evigt makten över hur det förflutna tolkas och jag tänker att det ibland är viktigt att få lov att berättar om vilka förutsättningar man vuxit upp under. 
I föräldraskapet ingår att barn växer upp till individer som förhåller sig till en själv. 

Mamman kan ju pröva att göra som Ulf Lundell och Anna Wahlgren och starta ett offentligt kulturkrig... Eller helt enkelt acceptera läget.
Som barn är man utelämnad till sina föräldrar, som vuxen väljer man själv.

Att vara adopterad kan betyda att man växt upp men människor som velat "rädda en" som bär på trauman som de inte hanterat och dessutom att man blivit bortförd från sin kultur, språk och sitt sammanhang. 
Det är inte över min gräns att visa en bild på en syster man aldrig lärt känna. Precis som det inte verkar vara över din gräns att tycka att det är det.

Man har rätt till sin historia och föräldern har rimligtvis fört ut sin bild av det hela under barnets barndom och tramset om ett adopterat barn INTE är syskon till det döda biologiska är knas.

Jag tänker att det är tur att det uppenbarligen finns andra vuxna i TS närhet som inte totalt svalt bilden som mamman verkar ha. Man har inte rätt att som vuxen helt styra över den berättelse som sägs om en. Ens barn kan och bör ha möjligheten att faktiskt berätta sin sida av historien... Trots att man själv har en annan bild.