Med tanke på att ni fryser ut henne är det inte så konstigt att hon känner sig utfryst. En person som uttrycker att hon känner sig utfryst ger man så klart lite extra värme ett tag. Du gör precis tvärtom. Snudd på mobbning bitvis. Och det är ändå bara baserat på det du själv skriver och rättfärdigar.
Hon blir ju sur för minsta grej. min mamma hennes svärmor sa att hon behövde mer sol, då hon är rätt blek. Hon blev sur över det. Tycker inte man kan märka minsta lilla ord.
Ja, det märktes efter ett tag att det var du. Helt ok att du startar flera trådar om det här. Det måste vara jättejobbigt.
Jag tycker att det låter som att din man är nyckelpersonen här. Han måste stå upp för dig mot resten av sin familj. Han borde ha lagt till dig i fb-gruppen. Han borde skrivit -Ja, härligt att vara med familjen, men saknade Mira. Osv.
Vi hade en situation som påminner om din, fast lindrigare. Till sist hamnade vi i en situation där det inte gick att släta över min svärmors beteende och min man sa ifrån. Den situationen blev den stora ögonöppnaren för honom och plötsligt såg han hur hans mamma styrt resten av familjen under alla år. Det är en jobbig grej att upptäcka. Med utgångspunkt från min familj tror jag att du och din man behöver ta varandra i handen och ta tag i det här tillsammans, och stötta varandra.
Visst skrev du någon gång att du har autism? Eller minns jag fel? Kanske skulle du ha nytta av att diskutera det här med en psykolog som bättre än vi förstår hur du resonerar och tänker. En del av era familjedispyter kan kanske vara sprungna ur missförstånd.
Kan du kanske be din man läsa tråden?
Min kille försöker prata med dom men leder ingenstans. Dom ser inte sin del i det hela. Dom tycker jag är för känslig :(
Men vad gör han? Bjöd han in dig i gruppen där de delade foton? Kommenterade han systerns inlägg om ?Hela familjen? med att du saknades? Jag tror att han släpper igenom rätt mycket eftersom han är uppväxt med, och van vid, att de beter sig illa. Det har blivit en del av livet för honom. Vet inte om du känner till begreppet Normaliseringsprocess? Att även riktigt dåliga saker till sist blir vardag.
Vi har som sagt haft en situation som påminner lite om er. Det som skapade förändring var när min man sa ifrån ordentligt en gång. Och med handling visade att han menade allvar. Till sist sjönk det in att de inte längre kunde bestämma. Och det viktiga var att han och jag var ett team. Han stod inte mitt emellan sin familj (mig o barnen) och sin uppväxtfamilj utan han och jag var på samma lag och han tog ett tydligt steg ifrån dem.
Idag har vi en bra relation till hans familj. De har insett att det finns gränser och att de inte kan ta sin son för givet. Han följer inte deras ord längre.
Han har pratat med dom, men Blir inte bättre. Han skrev inget att jag saknades. Men han bjöd tillslut in mig i gruppen. Hade hoppats hon som skapade den skulle ha gjort de? men men.
va bra att de löste sig och att din kille stod upp för dig! Tror dock inte de skulle förändra saken här.. då hans bror knappt hör av sig till min kille. Och hans flickvän är ännu värre. Hon var med på att utesluta mig på julen. Och har betett sig dåligt. Hon ska ha barn och jag hörde av mig till henne och grattade trots att hon hade uteslutit mig. Skrev att hon kunde få leksaker och barnkläder. Hon svarade snällt men fick väl inte riktigt svaren jag hoppades på. Hade väl hoppats på en ursäkt eller att hon kunde vara lite hjärtlig och bjuda till. men jag kände mig dum så återkalla mina meddelanden. Då blocka hon mig.. så ger upp nu?
Funderar bara. Om de knappt hör av sig till er, hur kan det då bli så mycket konflikter? Det låter snarare som ett bra läge att knoppa av dem utan att göra en grej av det. Sluta att kontakta dem, så slipper ni ha med dem att göra.
Jag får också uppfattningen att ni kommunicerar mycket genom sociala medier. Det hade jag slutat med. Ni verkar inte riktigt kunna hantera det någon av er utan sånt som lätt hade kunnat redas ut i ett telefonsamtal blir överdramatiskt med blockering tex. Ska ni ha någon kontakt alls så prata med varandra.