Jag svek min bästa vän
Hej.
Jag har grubblat i mer än ett år på detta och känner nu att jag behöver skriva av mig. Min förhoppning är att jag kanske också kan få tankar, råd eller så i från Er här. Jag tror att jag gått så länge och grubblat på detta att jag hamnat i en loop jag inte kommer ur.
Det kan bli ett långt inlägg, men jag ska försöka hålla det kort.
För ungefär 4 år sedan befann jag mig i ett läge i min relation till mitt livs kärlek, efter att ha hört honom säga till en vän att han inte visste om det fanns någon framtid för mig och honom. Ungefär samtidigt hade en vän till mig uttryckt känslor för som växt sig starkare den sista tiden. Till en början förklarade jag för henne att mitt hjärta tillhörde min sambo. När jag hörde min sambo säga det där till hans vän var det som att förlora fotfästet, vad skulle hända nu, jag som ville gifta mig och spendera resten av mitt liv med honom.
Min vän, sa alla de rätta sakerna, hon tröstade mig, sa att jag var värd så mycket mer, att jag borde flytta, att jag innerst inne inte älskat honom, hon arbetade in i mig olika saker jag inte förut haft en tanke på. Bland annat att jag skulle vara gay. Till en början slog jag bara bort det rätt enkelt. Men jag var skör, jag kände själv att jag hade tappat tron på min sambo, på mig själv, jag vacklade i allt. Allt min vän sa till mig satte sig mer om mer i mig som en sanning och till slut lämnade jag allt, min sambo, vårt hem och jag flyttade till en egen lägenhet. Jag såg det inte då, men jag var redan då kontrollerad av min vän. Det blev värre. Låt mig säga att jag blev helt hjärntvättad. Det som varit jag var helt borta. Min vän och jag var i ständig kontakt i telefon, 24-7, vad jag än gjorde, vem jag än var med så fanns hon med i telefonen. Så började förbuden komma, jag fick inte göra något av det jag gjort innan, mina intressen, inte träffa vänner. Jag höll på att regissera min amatörteater då, jag fick verkligen kämpa för att få slutföra, jag betedde mig illa och satte dom i sticket många gånger och med det sumpade jag deras förtroende.
Min bästa vän sedan barnsben och jag brukade åka på kryssning en gång varannan månad. Till henne blev jag tillsagd att vi inte kunde göra det mer, att jag hoppades att hon kunde hitta någon annan att åka med. Ja jag gjorde saker som jag innerst inne kände var så fel, men jag gjorde det för jag visste vad konsekvensen skulle bli om jag inte gjorde det. Kontrollerad till 100% och 100% gay, jag trodde på det så starkt. Just då såg jag inget fel i något. Det var sjukt. Så en dag, ungefär ett år senare tog en vän ifrån min amatörteaterförening kontakt med mig. Hon undrade hur jag mådde och undrade om jag inte tänkte komma tillbaka till föreningen.
((((en liten parantes här, det var en person jag inte känner så djupt som min bästa vän, och ändå var de hon och inte min bästis som hörde av sig)))
Något jag sade då, jag minns inte längre vad, fick henne att reagera starkt och tillsammans med några andra kom dom hem till mig och efter den dagen hade dom "väckt" mig, jag gjorde slut. Tiden efter det var otroligt svår, att stå emot hennes gråt, vädjan att komma tillbaka, ilska, försök till mera gaslightning, manipulationer, skambeläggning, känslomässig utpressning och att ta tillbaka mitt liv, att hitta tillbaka till mig själv, jag var så trasig, så krossad till både hjärta och själ. Jag kände en sådan överväldigande skam och jag kände mig så otroligt ensam.
Det här handlar egentligen inte om min kontrollerande vän, men jag behöver ta med det för att det andra skall få en förklaring.
Den första jag kontaktade då var min bästa vän, jag blev rätt snabbt avfärdad med att hon inte hade tid. Någon dag senare försökte jag igen. Då avfärdade hon inte mig, men var väldigt kort i tonen och samtalet varade inte så länge. Dagen efter ringde hon mig och erbjöd mig att komma till henne och övernatta så vi kunde prata. Väl där började så "rättegången", där jag fick veta hur otroligt sviken hon hade känt sig, för att jag sagt åt henne att hitta någon annan att åka med, för att jag inte umgicks med henne på samma sätt längre. Hon beskrev det som att hon lagt mig i frysen, för att orka. Hon sa att hon tänkte att när jag väl kom tillbaka, för hon visste att det inte skulle hålla, så kunde hon plocka fram mig och tina upp vår vänskap. Det lät vettigt då, just den saken. Det var resten som jag inte kan sluta tänka på, alla förebråelser, alla anklagelser och hur dålig människa jag var som svikit henne så grymt, för en kärlek, var inte vår vänskap mer värd än så. Jag blev mer eller mindre utskälld och fick klart för mig att jag hade ett digert jobb framför mig om vi skulle kunna reparera vår vänskap. Inte EN endaste gång frågade hon mig hur jag mådde, inte heller verkade hon förstå att detta inte var något jag gjort emot henne för att jag ville, eller för att jag inte längre värdesatte hennes vänskap. Trots att jag förklarade detta för henne flera gånger, och har gjort många gånger efter den, så tycks hon inte förstå. Jag kan fortfarande få gliringar om då när jag svek henne så grymt, när jag "kastade bort henne som hon inte var värd något".
Vår vänskap är inte vad den en gång varit, hon har en gång haft ett säte i mitt hjärta som en syster, numera är det inte så. Känslan vi hade då är inte där längre. Jag försökte i månader att reparera skadan jag åsamkat henne, jag gjorde allt jag kunde för att hon skulle förstå att jag bittert ångrade mitt misstag och jag bad om förlåtelse många många ggr.
Hon har sagt att hon har förlåtit mig, men har hon verkligen det?
Om det var hon som råkat ut för samma sak, hade jag säkert känt mig sviken, men när hon väl kommit ut på andra sidan som jag gjorde, hade jag stått där med öppna armar redo att hjälpa henne med allt jag har. Aldrig i livet att jag hade förebrått henne, anklagat henne eller skambelagt henne i det läget, inte senare heller för den delen. Någon gång hade det ju varit läge att prata igenom allt, men inte då. Vi är ju såklart olika som personer, jag är nog mer förlåtande, men oavsett så undrar jag om det inte borde vara någon man borde kunna förvänta sig, efter ett helt liv (50 år) som vänner.
Vad tänker ni när ni läser detta? Jag välkomnar alla tankar och reflektioner. Jag behöver all input jag kan få.
Tack på förhand. <3
