Tänkte att vi alla kanske kunde stötta varandra i den här perioden av livet?
Separerade med min sambo för snart två månader sen på mitt initiativ . Vi har två underbara barn på 3 och 5 år. Vi var tillsammans i 10 år.
Just nu känns allt väldigt tungt.
Lugn, det blir snart bättre. Snart kommer du uppskatta lugnet och friheten, och du slipper orsakerna som låg bakom separationen. Nu har du på riktigt möjligheten att skapa ditt eget liv, och vara lycklig. Och om du vill ha kärlek i framtiden så finns det fler fiskar i havet.
Hade först inte tänkt svara, eftersom jag inte nyss separerat, utan det var 10 år sedan.
Men så läste jag det andra svarat, de som inte separetat, utan bara vill döma andra..
Jag och min exman separerade när våra barn var 3 och 10 år gamla.
Det var på mitt initiativ, separationen var jobbig, eftersom vi var tvungna att sälja vårt hus, och fick dela barnen, ha 50/50. Och exet ville INTE, och satte alla möjliga käppar i hjulet.
Men jag har aldrig för en sekund ångrat det, mitt ex blev så nedvärderande mot mig, och även vår äldsta son (som han adopterat, han var inte biologisk pappa), och favoriserade vårt biologiska barn.
Jag mådde verkligen såå dåligt hemma, vi hade aldrig någon form av närhet, utan jag utsattes för psykisk och ekonomisk misshandel.
Han klagade på färgen på mina kläder, min frisyr osv.
Han ville förändra mig.
Allt som gick fel blev mitt fel.
Vi hade också ett gemensamt konto för våra kostnader för huset, utgifter, mat osv.
Varje månad tog han sin lön och förde över den till hans egna konto, varpå hela min lön gick till huset och räkningar. Sen fick jag snällt fråga efter hushållspengar till mat och kläder till barnen.
Hej TS.
Nu var det iofs ca 1,5 år sedan jag separerade från mina barns pappa, men detta är något som jag fortfarande bearbetar på olika sätt. Det var också på mitt initiativ, barnen var 2 och 4 år. Jag har under denna period sedan separationen gått väldigt mycket upp och ner i måendet. Jag har känt mig väldigt ensam, saknat barnen, njutit av att vara ifred. Men mest av allt har jag känt mig ensam i mitt föräldraskap, saknar att ha en annan vuxen att dela vardagen med och allt som hör till. Men trots detta har jag aldrig ångrat separationen. Jag vet att det var det bästa beslutet då jag och pappan inte fungerade ihop längre. Vi har sedan separationen haft en bra och fungerande relation.
Nu jobbar jag för att fortsätta må så bra jag kan och lära mig leva mitt nya liv.
All lycka till dig, skriv gärna om du vill prata mer.
Tack för att du delar med dig. Var tufft det låter att du skriver att du känner dig ensam i föräldrarskapet. Jag var ensam hela tiden, nu steppar barnens pappa upp Och dom har äntligen fått en pappa.
jag hoppas att du kan få bättre och känna den maximala glädjen du kan. Det är inte alltid lätt det här med att separera.
Min sambo sa typ out of nowhere efter 3,5 år tillsammans att han behövde ?luft? och flyttade ut. Detta var ca 2,5 veckor sedan och jag är helt förkrossad. Efter att ha pratat kom vi fram till att vi skulle fortsätta vara tillsammans men som särbos. Det funkar dock inte så bra eftersom jag är konstant orolig, får känsloutbrott och detta gör min kille bara argare och kallare.
Jag förbereder mig mentalt på att klippa banden snart. Förutom att förlora sin bästa vän och den som varit närmast en i 3,5 år känns det tungt på så många andr sätt. Sitter ensam i lägenheten vi flyttade in i tillsammans. Har vänner och träffas flera gånger i veckan, men vad ska jag göra med ALL TID och helger när vännerna inte kan ses?
Tror att jag går igenom en slags krisreaktion, kan inte fokusera på något alls och sover inte bra på nätterna.
styrka till er alla, ni är inte ensamma att gå igenom detta helvete <3
Mina tips till dig är att våga lyft blicken. Skaffa ngt som gynna dig, ett intresse? träna? Lyssna på feel good musik som får dig att må bra.
du går helt klart igenom en kris, det hjälpte mig jättemkt att prata med ngn professionel.