Barnet har en dyr hobby,hur blir det efter separation?

Det är så krasst att jag kommer att välja att stanna om det inte finns någon möjlighet att få honom att hjälpa till med betalningen. Isåfall får separationen läggas på is tills barnet är stort nog att betala hobbyn själv. Min man är definitivt inte inne på någon separation kan jag säga..

Parterapi kommer han aldrig någonsin att gå med på. Sånt är "trams" enligt honom.
Nej det är väl ett önsketänkande att han skulle kunna tänka sig att betala, men jag hoppas väl någonstans att han skulle inse vad det skulle göra med barnet om hobbyn skulle försvinna. Och hoppas att han inte vill se vårt barn gå under.. 

Ber verkligen om ursäkt men jag har helt enkelt inte hunnit med att skriva här så nu kommer ett långt inlägg..

Jag lägger korten på bordet,det handlar om en dotter och hennes älskade ponny.
Jag och min man har alltid haft ett orättvist upplägg ekonomiskt enligt mig,enligt honom är det ett rättvist upplägg. Jag köpte det i början, jag var ju ung, kär och godtrogen..
När barnen kom tyckte jag att vi ändå skulle ha gemensam ekonomi men eftersom han inte kan ta några initiativ så blev det aldrig så.
Det har tärt på mig länge att han helt saknar handlingskraft.
Jag har tagit initiativ till allt från frieri till "barnskaffande",att ha sex har han kanske tagit initiativ till 7 gånger under alla våra år Jag slutade ta initiativ för 3 år sen,sen dess har vi inte haft sex..
Jag har väl helt enkelt bara accepterat detta även om jag blivit bitter innerst inne. Borde ju satt ner foten för längesen men jag är ju en mes..
Barnen växte och ena dottern ville börja på ridskola,helt ok.
Jag och maken delade kostnaden. Den andra dottern var då inte alls intresserad och gick på någon kostnadsfri aktivitet.
Efter flera år vaknade tanken på egen häst och jag räknade på det och det skulle gå ihop ekonomiskt. Jag visste redan då att ponnyns kostnader skulle jag själv stå för. Maken tyckte nämligen att det räckte med ridskolan.
Så absolut körde jag ju över honom när jag köpte ponnyn till henne trots att han inte skulle behöva betala något eller ens köra till stallet.
 Dottern har haft jobbigt i skolan och ponnyn är verkligen allt för henne. 
Mitt och makens förhållande är kallt och vi lever bara under samma tak numera. Det ekonomiska och initiativlösheten har som sagt tärt på mig länge och gjort att jag inte kan se oss leva tillsammans längre,någonstans har jag bestämt mig för att detta inte är ett sunt förhållande.
Min man är snäll och bra med barnen,  skulle aldrig göra något elakt. 
Lämnar jag så ska jag ju stå helt på egna ben. Kan inte ens förmå mig att tänka på att sälja ponnyn, men det kommer aldrig att gå ihop att ha henne kvar heller.
Jag älskar mina barn mer än livet själv. Hade det varit så att min man slog mig,var otrogen osv hade valet varit enklare..
Förlåt för svammel men jag vet inte vad jag ska göra..

Jag har funderat på att gå och prata med någon,men känner att det får ligga på is lite till.
Barnen vet absolut hur vi har det,men så länge de kan minnas har ju mamma och pappa haft det såhär så de vet ju inget annat och tycker nog inte att det är ett dugg konstigt.
Hatar mig själv för att de fått växa upp i tron om att detta är helt normalt.
Min man är även mitt första förhållande, så inte jag heller har ju riktigt vetat om det är såhär alla har det. Jag har lite sociala svårigheter själv och har inte många vänners förhållande att relatera till heller.
Dottern älskar sin ponny. Dottern fyller snart 14 år och det är hästar hon vill ägna sitt yrkesliv åt så som hon känner nu. Så jag tror absolut inte att det är någon form av tillflyktsort,hon har ett genuint intresse.
Yngsta tjejen har också börjat bli en hästtjej och är snart lika känslomässigt bunden till ponnyn är jag rädd..
Känner mig som värsta egot och skurken om jag lämnar nu..
Har jag klarat det så länge så borde jag väl kunna stå ut tills barnen kan jobba lite och hjälpa till att betala ponnyn..
Samtidigt har jag stått i lägenhetskö i flera år och allt blev så verkligt när det nu dykt upp en liten lägenhet jag skulle kunna få om inte den här jäkla förbannade, underbara ponnyn fanns..

Ja det är riktigt jobbigt detta. Jag har råd att behålla ponnyn som det är nu,men då har jag inte råd med eget boende.
Jag överväger dock mer och mer att stanna,iallafall tills barnen växt ur ponnyn. Lillasyster vill nog ta över efter storasyster,så jag räknar med kanske fem år till och det är ju ändå en överkomlig tid..