Hur hantera skolk pga redovisning

Ska jag hårddra det så ska du inte hantera något alls. Läraren gör de anpassningar hen anser behövs eller inte. Du kan inte kräva att ditt barn ska redovisa i en mindre grupp, läraren kan (eller inte) gör bedömningen att någon får redovisa i mindre grupp. 

Har inte många muntliga föredrag hos mig, men har ett som alltid är i början på åttan. Några var hysteriskt nervösa, men alla redovisade i slutändan i år. En skulle få undantag då det finns ett bagage av ordentlig psykisk ohälsa och självskadebeteende som utlöses av ångest. Till och med den eleven beslutade sig för själv att gå upp. För några släckte vi i rummet, någon satt ner och för annan vände sig alla utom jag med ryggen mot. Alla hade växt lite i slutet på dagen då alla gjort lite mer än de vågat innan  

Kanske behöver ditt barn verkligen slippa, kanske finns det andra saker läraren hade tänkt hjälpa med/ändra - men han kan ju inte veta då han inte vara där. Det enda du ska göra är att stödja barnet med hur han ska lyfta det med sin lärare. Jag har verkligen förståelse för att vissa behöver anpassningar, men din hantering av skiljen borde ju vara utgångspunkten att det är fel. Sen stötta barnet att prata med läraren. :)

Så det fanns en lösning med mindre grupp , varför var det inte så denna gången? Det kan du fråga skolan, det låter som att någon lärare inte hade koll på det. Det är ju nytt läsår, kanske en personal som inte visste? 
 

Alltid bäst att ta ett samtal på ett artigt sätt, och fråga. Inget blir bättre av att inte säga något, eller sitta här på ett forum. Man måste prata med de som var inblandade. 

Jag arbetar själv på gymnasiet och det är många elever som har olika lösningar. Ibland kan en elev utebli, så som i detta fall, trots att det fanns en annan lösning. Då kan det vara så att eleven inte kände sig helt redo för att redovisa, men valde att inte prata med någon och bara uteblir. Därför behöver du nog hjälpa ditt barn med att prata med berörd lärare och höra vad som hände, så att det kan bli bättre nästa gång. 

Du har fel i ganska mkt. Förutom det som är obegriplig text så stämmer det ganska illa att vh inte ska hantera ngt alls och att läraren allena avgör. Lärarens åsikter får inte trumfa verkliga behov. Du skriver så okunnigt om en enda elev som du gjorde undantag för pga en bakgrund som du fått lov att få insikt i (eller indirekt pressat fram med din självsäkra stil du visar här om vad du tror är bäst för alla). Sättet du framför det exemplet på visar tyvärr på motsatsen av förståelse. 

Lär dig en gång för alla att du inte kan vara expert på allt och att det i din framtid alltid kommer finnas elever där en mentor, en kurator, en speciallärare eller en skolsköterska känner till uppgifter som du pga sekretess inte får ta del av, men där du ändå är tvungen att foga dig och göra en sådan anpassning. Helt enkelt för att någon av dessa ovan nämnda, ibland med det extra trycket att behöva hämta en rektor för att du ska foga dig, säger "den här eleven behöver (s_k_a) ha det så här". Det är inte din insyn i elevers diagnostiserade funktionsnedsättningar eller sjukdomstillstånd som avgör vilken anpassning de ska ha utan deras behov. Väldigt ofta kommer du endast få känna till behoven som angår din undervisning för tillfället och inte vem påverkas i studierna för att de av för dig okänd anledning tog en överdos sömntabletter på sommarlovet, har autistiska drag, utsatts i hemmet eller på en fest för något hemskt, har stammat tidigare eller vem som har skärsår på låren. Om någon av dessa pga sitt mående eller en funktionsnedsättning har behov av extra anpassningar ska du tillgodose att så sker. Kräver det extra personal för att din ramtid redan är full av muntliga framföranden får du vända dig till din rektor som omfördelar eller tillsätter resurser. Räcker det med tekniska lösningar kan din rektor ordna det också om ni mot förmodan saknar det.

Är ärligt talat så innerligt trött på er förstå-sig-påare och lekmannapsykologer som förstör för en handfull barn i varje årskurs. Du vet inte heller om det är en mängd andra saker vh arbetar med att förändra och motivera sitt barn till att det är sten på börda att de också serveras den brighta idén att de ska få barnet med talängslan att prata(!) med sin lärare om sin talängslan, dessutom utan att veta om hen stöter på ett sådant motstånd så det är kört i åravis framöver. Särskilt om någon form av autism är inblandad. Ett sådant prat är riggat om det ska dras en positiv lärdom ur det.

Är du nyexad eller fastgrodd i föreställningar sedan länge? 

Men allvarligt! Vilken otrevlig och arrogant text. Inte klokt. Hen sa faktiskt ingenting fel. Nej, det behöver inte vara en ny-utexad, utan det kan vara någon som är engagerad och agerar efter situationen och efter att prata med eleverna i fråga. 

Och jag håller helt med hen. Jag har varit lärare i ... väl över 20 år och har egna barn med NPF, jobbar även med NPF-barn. 

Det där är knepigt. Jag är också lärare på högstadiet och jobbar specifikt med barn som har NPF. Där har jag inte problemet helklass, för att jag har få elever. 

På ena sidan - om din son har blivit lovat att han inte behöver redovisa inför helklass, så bör man förstås hålla det löftet. Samtidigt, som kollegan innan sa, det kan vara jättebra ibland om ungdomen vågar och prova inför helklass ändå. Jag skulle nästan gissa att det då har varit svårt att få till redovisningen i mindre grupp - det kan ju finnas olika anledningar.

Dock är det lite märkligt att man planerar så i förväg. Ofta dyker ju sånt upp då, den dagen. T.ex. många elever är borta, andra grupper kan inte redovisa och läraren tycker att hans grupp kan redovisa och att eleverna ju inte är så många. 

Det svåra är ju att läraren ibland inte kan ordna allt för att passa den eleven, ifall det händer något oförväntat med andra elever. Ska man vara helt säker - då får eleven redovisa bara för läraren. Det är den enda situationen där man kan vara säker att inget oförväntat händer. 

Pratar med sonen närmare om vad som hände, och sen kan ni prata med läraren också, så att sonen kan känna sig trygg att han vet varför det blev så. Och helst kan man då kan bestämma en lösning för den här redovisningen på en gång. Lyssna på pojken där! Kan han uttrycka vad han vill, har han bra insikt i vad han har svårt för? Det måste bli "odramatiskt nu", om du förstår. Så att det inte blir en stor grej nästa gång. 

Klart du håller med och ditt uttalande om dig själv varken trumfar min yrkeserfarenhet, utbildning eller övriga kunskap. Att du inte förstår en viss typ av uttryck blev nu alldeles övertydligt med ditt "hen behöver inte vara ny-utexad". Jag syftade förstås på den överdrivna självsäkerheten och arrogansen hos vissa nybakade, i detta fall angående vilka som har rätt till en anpassning och vad som måste ligga till grund eller inte. 

En del lärare som beskriver sig som just engagerade är också väldigt engagerade i att hårt driva att "deras sätt är bäst", oavsett elevens problematik. De kan vara tämligen fyrkantiga och har svårt att tänka sig att det kan finnas saker de varken har eller kommer få en aning om. Lärare med grundinställningen "det kanske finns saker jag inte har en aning om, utan jag litar på att specped/rektors/kurators bedömning grundar sig på något jag inte får eller ska veta" är GULD. 

Att påstå att vh inte alls ska hantera att pojken inte fått anpassningar för "läraren bestämmer" är gravt okunnigt, arrogant och nonchalant. Enligt information i trådstarten har dessutom pojken redan  haft diskussion med lärare och speciallärare om att redovisa i mindre grupp el endast för lärare ändå hamnar Han i denna situation
- så ska det givetvis INTE gå till. Här har han modigt blottat sin sårbarhet och istället för en positiv upplevelse av att öppna sig blir han nonchalerad. Bedrövligt. 

Kärnbudskapet i det du kallar min "arrogans" är förstås att den enskilda läraren inte kan vara allsmäktig i beslutet om extra anpassningar då hen ganska sällan vet lika mycket som annan/andra professioner i skolan, helt enkelt för att hen inte har med det att göra om inte elev/vh själv vill. Ännu ett exempel på att läraren inte bestämmer anpassningar själv är att vid NP är det ALLTID ett rektorsbeslut med anpassningar eller att elev undantas. Jag har fått rätta mången lärare med 20-30 år i sadeln på den punkten. Inte bara när rätten till anpassningar nekas utan även på den andra ledden, att de felaktigt undantar elever från prov/delprov. 

För det första, att han skolkade för att han tyckte det var så jobbigt tycker jag inte att du ska klandra honom för. Har också en son (men yngre än din) som har ADD och drag av autism (inget vi utrett utan fått med oss från den utredning vi gjorde och jag tror inte att han skulle få en diagnos heller) och vet hur oöverstigligt svårt det kan vara att göra vissa moment. 

Det har varit helt självklart för skolan att han ska slippa läsa högt och redovisa inför grupp. Det är ingenting vi har begärt utan något som de själva har identifierat som ett så pass ångestskapande moment som han bara kommer må sämre av om man pressar fram att de tar fram andra lösningar för honom. 

Däremot så kan jag tycka att eftersom att han är så pass gammal att han kanske kan ta dialogen med läraren själv om det är så att det inte går att vänta till det är dags för utvecklingssamtal. Men om det är så att läraren kontaktat dig om det här så tycker jag absolut att du ska lyfta problematiken. Inte på ett argt eller anklagande sätt utan på ett förklarande sätt med att han verkligen inte klarar av att göra den typen av moment och blivit lovad anpassningar i det. Och då du vet hur dåligt han mår av det så är det inget som du med gott samvete kan tvinga honom till. Och kanske lite om att du förstår att det kanske krånglar till det, men att den ångesten det skapar gör att du inte kan tvinga honom att gå på tillfällen när han måste genomlida det. 

Sedan är det ju så att det här är något man behöver träna på. Mitt andra barn har också tyckt det varit jobbigt men har uppmuntrats och tränat och tycker nu att det är helt ok. Men det är skillnad på att "avsky och tycka det är jobbigt" och att verkligen må psykiskt dåligt och få ångestattacker av det. I det första fallet så är det uppmuntran som gäller. I det andra professionellt stöd (både från skolan och psykologer) och anpassningar som gäller. 

Kanske ska du bearbeta dina egna traumatiska upplevelser? Du verkar ha en väldigt överdriven, orealistisk uppfattning om att lärare bara vill utöva makt även elever. Jag har personligen ALDRIG varit med om att det skulle vara läraren som nekar eleven anpassningar. Tvärtom så är de flesta lärarna väldigt engagerade i att skapa möjligheter - och det är snarare rektorer som sätter stop för det.

Vi vet inte vad som har hänt där. Det är det som mamman först får ta reda på. 

Min son skulle självklart pratat med läraren. Och vi har pratat om det hemma. 
Vi har ändå gjort framsteg, för ett tag sen så hade han tyckt det varit så jobbigt så han hade varit frånvarande hela dagen nu blev det bara aktuell lektion.  Har innan fått  redovisa för tex speciallärare el liknande om läraren inte haft möjlighet. Han har samma lärare som förra terminen och vi hade möte precis innan terminsstart om prov, redovisningar och reducerat schema. 

Vad löjligt. Hoppas du inte beter dig så mot elever, vh eller arbetskamrater som du gör här. Du blir konfronterad med att någon du håller med har ruggigt fel och börjar då spy ur dig om att jag måste ha trauman. Att jag har rätt om anpassningar och inte skräder orden när någon brer på om sina befogenheter må vara traumatiskt för dig men verkligen inte för mig. Du har möjligen något eget bekymmer som förklarar varför du läser så klumpigt och fel mellan raderna att jag har "trauman". Var får du allt sjukt ifrån? Du blandar ihop dina lite väl långtgående slutsatser och lustiga feltolkningar med att jag faktiskt svarade en lärare i tråden att hen har gruvligt fel om sin absoluta makt över anpassningar och hens arroganta hållning till saker hen vet begränsat om i sin position. Faktum är att man alltid är i maktposition som myndighetsutövande och bör ha den vetskapen överst i sitt medvetande. Det betyder alls inte att jag tror att NN "bara vill utöva makt".

Med påstådda 20+ år som lärare borde du lämna det medicinska och psykosociala av lite mer avancerad art åt proffsen och fila på det som tillhör din egen yrkesutövning.

När du är redo att diskutera sakfrågan hade det möjligen varit intressant att höra varför en sådan erfaren lärare som du som arbetar med elever med funktionsnedsättningar försvarar "kollegans" fel på det vis du gör. Du är definitivt i fel verksamhet och i fel yrke när du skriver:Läs på innan du hunnit bete dig (mer) illa mot elever med verkliga trauman eller svåra tillstånd.