Låter ni era barn tjata och avbryta?

Har undrat samma sak. Väldigt störande och synd att barnen inte lär sig vanligt hyfs.

Många låter dem inte tjata, också. Många jag känner gör precis som du skriver, förklarar för barnen att de får vara tysta och vänta tills man pratat klart. 

Nej, det låter jag dem inte göra. Inte avbryta sina syskon heller. 

Det beror på två saker.  1: hur viktigt är mitt samtal och 2: hur viktigt är det barnet vill säga?

Jag vet inte hur samspelet mellan andra barn och föräldrar är,  men envisa barn kan rädda liv.  En sak att ha i bakhuvudet. 

Håller med

Vet en del som resonerar att tysta och försynta barn inte kommer klara sig särskilt bra i skolan eller livet, därför är det viktigare att träna dem i att ta plats och stå på sig. 

Ömsesidigt. Vi försökte inte tjata och avbryta sonen och han fick inte tjata och avbryta oss. Visst, det fungerade inte alltid, men vi hade det som mål.

Beror helt på.

Har man redan diskuterat saken och inte orkar höra mer på samma gnäll så.

Det är ju inte riktigt klokt, då det inte anses vara speciellt charmigt att bryta in i samtal och ta över. Det kommer att bli ett hårt uppvaknande den dag som någon tröttnar.

Och vad gör man när man gjort allt "rätt" och ungen ändå fortsätter...?

Nej, det är inte acceptabelt i vårt hushåll. Det går så klart åt andra hållet också, vi avbryter inte barnen för att börja tala om något annat. 

Sexåringen är ganska vältrimmad nu, men ibland upprepar sig också hon medan vi vuxna pratar. Om hon inte lyssnar vid första tillsägelsen, får hon avlägsna sig (eller så flyttar vi oss) tills vi pratat klart. Tvååringen är fortfarande på inlärningsstadiet, men på god väg att lära sig.  

Nej, de får inte avbryta. Visst är det svårt när de är små, men det tränar man ju långsamt. Det betyder inte att mitt barn på 5 år inte avbryter, men jag säger till att "nu pratar vi" och att han måste vänta tills vi är klara.

Ibland händer det att jag avbryter honom (tex. han pratar med syster och säger samtidig något till systern), då säger han till mig att det är nu han som pratar - och det är såklart rätt att han gör det.

Gnälla får mina barn inte heller göra. Visst gör de det ändå, men det blir tillsagd och tjänar ingenting på det.

Jag förstår inte hur du menar, med att det kan rädda liv. Menar du att barn som inte får avbryta gör det inte heller när det gäller en nödfall? 

När jag växte upp på 60-70-talet var det fortfarande rätt vanligt att barn förväntades vara tysta och aldrig störa eller prata med vuxna annat än på uppmaning från de vuxna. Jag hade det inte så hemma, men om tex mina föräldrar pratade med andra vuxna utanför familjen, eller i telefon, så förväntades jag bara vara tyst och att jag som barn aldrig kunde ha något viktigt att säga eller nåt som var värt att avbryta de vuxna för att säga. Vuxna fick däremot avbryta och prata över barnen helt fritt. Barn åsikter i vilken fråga som helst ansågs också som oviktig och barnslig, även om det rörde barnet själv eller hade en viktig poäng. 

När jag själv fick barn ville jag vara förälder på lite annorlunda sätt, och kanske lät jag ibland pendeln slå över mer åt andra hållet, så att mina barn fick ta all plats i rummet och prata över oss vuxna. Inte heller helt bra, men lätt hänt när man bara vet hur man INTE vill att det ska vara, inte hur man vill att det SKA vara. 

Så nånstans under vägen i mitt föräldraskap har jag väl hittat nåt slags medelväg som jag tycker funkar, där ingen egentligen ska avbryta nån annan, om det inte är oerhört viktigt att säga detta just nu. Men också att barnen har lika mycket rätt att säga sitt och delta i samtalet som vi vuxna. Nu är de tonåringar och vi har riktigt roliga och vilda diskussioner vid matbordet där alla deltar och säger sitt och jag tycker att vi hittat balansen.

Låter ALDRIG barnen avbryta, och hatar när andra låter sina barn göra det. Så oförskämt!