Mitt ”utbrända” ex

Han har en funktionsnedsättning. 

Ja man kan vara påverkad i flera år efteråt. Vissa saker, tex att behöva vila efter mycket intryck och mycket folk, kan också vara personlighetsdrag. 

En del av sakerna låter knappast som en brist utan som att du vill ha det på ditt sätt. Andra, som att inte hjälpa till med läxor och dyslexi, är en brist som förälder men innebär ju just att du tyvärr är tvungen att kompensera. Ytterligare andra låter mer som klassiska saker där ansvar (tyvärr) oftast hamnar på mamman. 

Ni lever ju inte längre ihop så även om jag förstår att du vill annat för barnen så försök låta bli att störa dig. Huruvida han tränar eller har jobb, har du inte med att göra. 

Fy vad taskigt att ens ifrågasätta något sådant.

Ja ts, det kan ta många år. Det är nu nio år sedan jag blev utbränd och jag mår fortfarande dåligt av stresspåslag eller vissa situationer eller bara tuffa dagar.

Om man vänder på det du skrivit om så gör han många bra saker med barnen och du klagar på en del saker som inte alls spelar någon roll, som att han bara tar dem till lantstället men inte på "semester". Han behöver inte lästräna ert barn, dyslexi går faktiskt inte att träna på så sätt och den lilla insats han skulle göra är verkligen en droppe i havet.

För mycket skärmtid är dåligt för alla barn, att bara sitta inne likaså, men det är många som lever så utan att man anser att barnen far illa för det. Acceptera att det är så hans liv ser ut och fokusera mer på ditt eget!

Du hade biljetter till en nöjespark som du inte kunde utnyttja med barnen på hela sommaren? Hur kommer det sig?

Instämmer i detta! Vissa saker är bara att acceptera och där kanske du kan tänka att det för någon generation sen inte alls var ovanligt att mest vara hemma på semestern. Det kan ha sin charm det med och kan verkligen behövas i vår stressade tillvaro. Att han dessutom har tillgång till ett lantställe är ju trots allt rätt lyxigt, det blir miljöombyte också. Du kanske får se det som att du får fixa de upplevelser du tycker är viktig och roliga att göra. Men du kan inte ha en enda lång radda av upplevelser på dina veckor utan får också ha lugna perioder där barnen inte gör så mycket. Detta mår de inte dåligt av. Jag tänker att det finns en ekonomisk aspekt också. Är han sjukskriven (?) så lär han ju inte ha så mycket pengar att röra sig med. Det är nog bara att acceptera. 

Men detta med läxorna är ju problematiskt och det låter helt klart som att du fått ta ett väldigt stort ansvar. Är det värt det så att barnen ändå har en nära relation med sin pappa? Vad tycker barnen själva? Om du utgår från att detta inte kommer förändras utan så här lever han, så tror jag det blir lite lättare att se klart på situationen. För då finns det bara två alternativ: ta det goda med det onda och acceptera att du gör mest. Eller kanske gå över till att de ses varannan helg istället. 

Jag har varit i en liknande situation och stångade mig blodig för att det skulle funka på pappans veckor. Men det gick inte. Efter många år började barnen istället bo hos mig på heltid. De har idag en fin relation till sin pappa och träffar honom varannan helg. Då kan han vara den pappan han vill vara och hans brister påverkar inte deras skolgång etc. Men detta är ju inte en lätt fråga - det handlar om att se vad som är nödvändigt i barnens liv, hur detta kan tillgodoses och hur alla ställer sig till en annat uppdelning av boende. Mina barn var väldigt oroliga för att tappa kontakten med pappa, och det är ju inte konstigt eftersom de av naturliga skäl inte kunde se honom styra upp situationen. Pappan var också rädd för precis samma sak. Men som sagt, det blev mycket bra för alla inblandade. 

Kanske kan ni prata med någon utomstående om detta? Familjerådgivning t ex? 

Kan du förklara vad det är jag vill ha på mitt sätt? Jag försöker verkligen inte att lägga mig i hur de lever.

Att jag tog upp att han inte tränar är för att det skulle kunna vara ett sätt för honom att må bättre och få mer energi. Att han inte jobbar har jag så klart inga synpunkter på, även om jag tror att han skulle må bättre om han hade mer social stimulans och kände att han gjorde lite nytta, men det kan man ju få på andra sätt än bara genom jobb.

Kan du utveckla? För jag förstår inte hur man kan vilja vara i ett sånt tillstånd han är utan att försöka göra något åt det. 

Men under de här nio åren - har du inte gjort saker för att må bättre? Hade jag bara sett att han försöker ta sig ut det hade jag inte alls varit lika frustrerad och jag fattar att det inte är en spikrak väg tillbaka. Men nu känner jag att han har resignerat och använder utbrändheten som en ursäkt. 

Jag har själv erfarenhet av psykisk ohälsa och vet att jag måste ta mig i kragen när de där känslorna kommer. Komma igång med träning, se till att mat och sömn funkar osv. Men han gör ingenting.

Vad du räknar i aktiviterer (dit räknas tydligen inte skogspromenader, biobesök eller semester på familjens lantställe), vad han lagar för mat (10 maträtter innebär alltså upprepning var 4-6e vecka om jag räknar rätt?) och huruvida han inreder ett hus på landstället. 

Ni verkar vilja (eller tvingas om det är så för hans del) leva på olika sätt och det kan vara helt ok. 

Visst kan träning och jobb i vissa fall hjälpa måendet men det är som sagt inte nåt du behöver ta ställning till.