Mitt ”utbrända” ex

Vill han ha barnen varannan vecka? Eller skulle det räcka med t ex var fjärde vecka eller varannan helg?

Ja, då får du ännu mer ansvar och det är egentligen inte rätt. Men nu är det ju som det är. Han låter inte som en dålig far i grunden, men klarar inte riktigt av det.

Jag tänker så här. Vill han fortsätta ha barnen varannan vecka, får han rycka upp sig. Söka hjälp. Man måste inte hitta på saker hela tiden, tvärtom. Barn måste även aktivera sig själva. Att ta det lugnt hemma är också viktigt. Det är också helt ok om han har svårt för livliga och folkrika miljöer, han kan gör annat med barnen.

Men att bara sitta inne vid skärmen hela dagarna, samt inte hjälpa till med läxor mm, är inte ok. Han får begränsa skärmtiden. Han bör gå ut med barnen varje dag, men det behöver inte vara något stort eller avancerat. Promenader till skogen samt att besöka landstället ibland, räcker långt. Det måste inte vara fullt ös när han har dem, men vissa saker måste bli bättre.

Tänk på att lägga kraven på en rimlig nivå. Men nej, man kan inte fortsätta skylla på depression eller utbrändhet när man är förälder. Inte ens npf-diagnos. Han anstränger sig inte ens, försöker inte ens få hjälp. Det är det största problemet här.

Men driver du? Vilja vara ? Väljer man det!!??? 

Okej jag får lugna ner mig lite men jag tar själv åt mig. Jag har sedan jag var 15 knappt fungerat överhuvudtaget och du kommer här och i princip stampar på utbrända. Att träna löser allt tydligen för att få mer energi.

Att träna finns inte ens på kartan om man är riktigt nerkörd. Att ens gå upp på morgonen är fasen jobbigt. Ta på sig kläder. Gå ut. Handla. laga mat. 

Snälla, det är inget man liksom ens väljer. Du kan själv hamna där.

Det är för övrigt 15 år sedan nu, när allt började för mig när jag var 14-15. Efter en rejäl halsfluss. Det är  inget man kan välja. 

Att gå en promenad när allt bara snurrar i huvudet, man ser nästan suddigt. Ångesten ökar. Man känner sig full. 

Ja men då ska man rycka upp sig bara, det är ju det man behöver göra. Eller inte! Däremot lugn och ro, det hjälper. 

Att resa bort pa sin barnvecka är ju inte optimalt.... och sen dessutom forvänta sig att den som hjälper dig att ta hand om barnen på din vecka ska gå på en aktivitet du bestämt.

Jag fattar att det inte är något man väljer. Men jag tänker att de flesta ändå jobbar på att ta sig ur det. Även om det tar tid. Jag gissar att du har kontakt med vården? Någon sorts plan för att komma tillbaka så småningom? Det har inte mitt ex. 

Det du beskriver är dessutom en betydligt djupare utbrändhet än vad jag tror att han har haft. Han handlar med aktier, renoverar sin lägenhet, dejtar. Ser ändå till att barnen kommer till skolan och sina aktiviteter. Men allt som inte är måsten väljer han bort för det är för jobbigt för honom. Är det något du känner igen? 

Håller med

Men vad du hänger upp dig och läser in saker som inte stämmer. Det var hans vecka. Jag fick biljetter av en bekant och kunde inte välja dag. Hade jag varit hemma hade jag erbjudit att ta barnen dit men jag skulle vara bortrest så frågade jag om han ville gå med dem. Eftersom han har svårt att planera in saker tänkte jag att det kanske kunde vara en liten spark i rumpan om de fick gratis biljetter. 

Vi kanske kan återgå till huvudfrågan nu? 

Jo jag är betydligt bättre, men lite less ibland på att vara skör. Som ikväl.

Men ja, orkar man allt det där så funderar ju även jag faktiskt på varför man inte kan göra andra saker. Att hitta på något med barnen eller hjälpa med läxan behöver man ju göra.

Ursäkta att jag sa ifrån lite väl hårt men det blir väl helt enkelt så att man tar åt sig för mycket. trodde inte att han gjorde allt det. Utan att han bara satt vid datorn, ungefär. har bara snabbläst tråden. Missade säkert en hel del därför.