Bonusfamiljproblem?

Jag och min sambo har bott tillsammans i nästan exakt 1 år. Varit tillsammans i 3 år. Vi har barn sedan tidigare förhållanden och barnen är i samma ålder. Min ena son har NPF diagnos (påpekar detta då det är lite viktigt för inlägget) Barnen bor hos oss samma veckor.
Redan innan jag och sambon hade blivit "officiella" så hade hans ex redan lagt sig i. Det var strax innan jul och julen inföll på hennes vecka. Då skulle inte sambon få träffa barnen pga hon inte kunde med att se på honom när han varit med någon ny. (Hon hade själv redan varit tillsammans med och gjort slut med en kille. Dessutom varit otrogen mot min sambo innan de skiljde sig) Iallafall så bestämde sambon att han och jag skulle ta en paus tills efter jul. Pga att hans barn skulle få det bra. Jag köpte det och allt var frid o fröjd. Julen firades o allt flöt på. Hade verkligen träffat mannen jag ville spendera resten av mitt liv med. Och så känner jag fortfarande. Allt är så perfekt. Förutom hans mardröm till ex. I snart 3 års tid har jag blivit kallad det ena och det andra. Inte face to face utan hon skriver det till mitt ex. I början visste hon inte att jag visste om allt hon skrivit. Hon blev chockad när hon fick reda på att min sambo berättar allt för mig. "Din och min relation är viktigare än att vi har bra relation med våra respektive" har hon sagt. "Jag kommer alltid vara en större del av ditt liv än vad din sambo någonsin kommer bli" har hon sagt. Hon har pratat skit om mig till deras barn. Vilket iallafall en har visat att hon tycker är jobbigt. Samma barn gömmer sig bakom mig utomhus ifall en bil som liknar sin mammas är påväg att åka förbi. Hon är rädd för att få skäll sedan av sin mamma. Detta har förvisso bara hänt en gång. Men det tycker jag är nog så oroväckande.
Enligt mardrömsexet så mår barnen inte bra hos oss. (Inget vi märker av dock) Så de går nu hos en familjebehandlare. Skit bra tycker jag! Familjebehandlaren har påpekat att så som hon håller på är inte ok. Nu vet inte familjebehandlaren allt för min sambo fick knappt en syl i vädret när de var där o pratade. Men t ex att jag inte har fått köra deras gemensamma barn. Det får jag numer eftersom familjebehandlaren sa att det inte är okej att hon lägger sig i så. Hon har sjuka kontrollbehov. Så nu får jag köra barnen. Om min sambo säger till henne först. Det är deras överenskommelse. Jag tycker det dock är obehagligt. Jag vill inte ha henne i vårat liv överhuvudtaget. Så det har slutat med att jag drar mig för att köra barnen. För då måste min sambo isåfall kontakta henne. Och det vill jag inte såklart. De skriver med varandra varje dag som det är redan.

Hos familjebehandlaren kom de även överens om några saker som kunde göras för att deras barn skulle må bättre. En av de sakerna var att jag och mitt ex skulle ändra på våra lämna/hämta dagar. För att deras barn ska hinna "landa" Hos oss innan mina barn kommer. I nuläget har vi så att vi byter på måndagar (sambon och hans ex byter på söndag)
Ibland händer det att vi byter på söndagar. Är jag t ex ledig på måndagen och mitt ex jobbar så kommer de till mig på söndagen. För att barnen ska slippa vara i skolan så länge. För mitt ena barn med NPF diagnos betyder de timmarna väldigt mycket. Han orkar mer osv. Han mår inte lika dåligt. Han är bara 9 år och redan skoltrött. Att minska på timmarna i skolan gör jätte stor skillnad i hans mående.

Min sambo tyckte inte det var konstigt att jag och exet skulle byta till måndagar. Medans jag och mitt ex tyckte det var otroligt konstigt att våra barn ska få "lida" för att deras barn ska må bra. Där utbröt nog det värsta bråket vi haft. Jag kände mig inte lyssnad på, inte respekterad, inte älskad. Han tycker att "det handlar om några timmar för din son. Det är inte hela världen" Nej för dig kanske det inte är hela världen. Men för min son gör dom timmarna stor skillnad.

Vi byter fortfarande på måndagar. Och jag har sagt att är det så att mina barn behöver komma på söndagar, ja då får väl bonusbarnen komma tidigare på söndagen. Så de hinner landa hos oss. Nu har vi inte hamnat i den situationen än pga sommarlov.

Som jag skrev tidigare så skriver min sambo o hans ex mycket med varandra. Ofta rör det barnen men ibland är det random saker. Det är inte han som börjar skriva utan det är alltid hon. Jag har förklarat vid så många tillfällen att jag blir obekväm av det. Pga hur hennes beteende har varit mot mig. Jag tycker inte hon förtjänar hans vänskap. Han förklarar det att det är bättre att stryka henne medhårs så hålls hon. Förstår hur han tänker men hennes beteende måste ju få konsekvenser. Annars står vi ju där om 10 år och hon bor här typ. Så känns det.

Jag vet inte riktigt vad jag vill med inlägget. Bara skriva av mig antar jag? Hitta någon som kanske varit i samma sits?

hondendärkonstiga

Thu 11 Aug 2022 20:19

#4

Hej! Tack ni som svarat. Kan inte citera era inlägg av någon anledning.

Jag gjorde det klart för min sambo att det är jag och mitt ex som styr när våra barn byter. Att om de behöver komma på söndagen av olika anledningar så kommer dom att göra det. Så den biten är klar. Om det blir problem så får DOM ändra sina barns tider. Inte mina barns. Bara att jag ens hamnade i den situationen är för mig helt sjuk. Att det var helt normalt att ställa ett sådant krav. Och att familjebehandlaren tyckte det var ett rationellt och normalt krav.

Min sambo tolererar inte när hans ex pratar nedvärderande om mig eller mina barn. Han har vid flera tillfällen sagt att börjar hon prata så så kan hon lika gärna gå. Samma sak när hon börjar bråka hemma hos henne när han lämnar barnen. Då går han bara.

hondendärkonstiga

Fri 12 Aug 2022 13:43

#6

Anonym (Förstår dig TS) skrev 2022-08-11 23:53:12 följande:

Jag har varit i en väldigt lik sits.
För att göra en lång historia kort:
Mannens ex betedde sig exakt så som du beskriver att din sambos ex beter sig. Min dåvarande sambo strök henne medhårs för att undvika konflikt. Detta resulterade i att situationen blev mer och mer absurd över tid.
Tillslut nådde situationen en slags gräns där min dåvarande sambo behövde sätta ned foten, inte bara en gång, utan konsekvent med krav om att hans ex skulle börja bete sig som en vuxen människa, krav om att hon skulle sätta barnets bästa i främsta rummet istället för hennes egos bästa, som det hade sett ut fram tills dess. Min dåvarande sambo gjorde klart för exet att han ville ha en formell relation med henne som co-parent och inget annat, att all kommunikation som skedde dem emellan skulle vara högst saklig och relevant för situationen som sådan.
Min dåvarande sambos ex slog då bakut. Hon valde att starta en vårdnadstvist.
Vårdnadstvisten mynnade inte ut i något speciellt. Allt skulle fortgå som innan: gemensam vårdnad, växelvist boende varannan vecka. Pinsamt för min dåvarande sambos ex som startade en vårdnadstvist helt i onödan.
Så, blev inte allt frid och fröjd efter detta då?
Svaret är nej. Min dåvarande sambos ex fortsatte som innan, inte gentemot min dåvarande sambo, utan nu lade hon allt sitt krut på att vända barnet emot oss. När någon gör allt för att vända ett barn emot dig så måste man göra allt man kan för att göra tillvaron för barnet så optimal som möjlig, så PERFEKT som möjlig. Under denna tid vrängde jag mig ut och in för att ge barnet mitt allt, jag servade dag som natt. Min sambo gjorde inte det. Han resonerade som så att han inte ville låta exets beteende påverka hur han skulle vara. Jag var villig att ge mitt allt till hans barn, men han var inte kapabel att göra detsamma, han var inte kapabel till att steppa upp ytterligare och göra det som situationen krävde. Detta gjorde att jag tappade lusten och kärleken till honom. Tillslut fanns ingen annan utväg för mig än att lämna honom. Mitt hjärta fanns hos barnet, men jag insåg att jag inte skulle kunna fortsätta i den relationen utan att gå under själv.

Idag har jag ett jättebra liv med den bästa mannen som finns (enligt mig) och vårt barn. Minnena smärtar dock fortfarande och den kärlek jag kände till hans barn har aldrig dött, inte ens nu 10 år senare. Min dåvarande sambo sa att om jag lämnade honom så skulle jag aldrig få se hans barn igen. Och så blev det.

Tack för att du delar med dig.

Jag hoppas och tror inte vi kommer hamna i den situationen du hamnade i men man vet ju aldrig. En dag kanske jag inte orkar mer.

Skulle jag måla upp våran familj på ett papper så skulle hans ex ena fot vara med på bilden. Jag vet inte om det är jag som behöver arbeta på mitt sett hur jag ser på saker. Jag kanske överdriver. Men hennes kontrollbehov är något som gör mig illamående varje dag.

När jag ser tillbaka på hur han var emot henne och hur allt var när vi träffades så ser jag ju skillnad. I början fanns det inte på kartan att han ens skulle säga emot henne. Nu gör han det. Han står upp för mig, försvarar mig och vågar mer. Jag kanske är dum som begär att allt ska ske så fort. För skulle han slänga in en bomb mellan dom så skulle hon ju köra med vårdnadstvist garanterat. O det vill ju både han och jag undvika för barnens skull.

Hon har vid ett tillfälle (vad vi vet) snackat skit om min sambo till barnen. Då sa sambons son det till oss. "Mamma har sagt jätte dumma saker om dig pappa"
Det gjorde ont i mitt hjärta. Att en människa kan vara så himla dum fattar jag inte. Anledningen att hon pratade skit om min sambo? För att deras gemensamma dotter inte fick ta med sig sitt pälsdjur till oss. Vi hade redan markerat att vi INTE ville det. Mitt ena barn är väldigt allergisk mot pälsdjur. Då var min sambo egoistisk och satte mina barn före sina egna.

Hon har kallat min son med NPF diagnos för "problembarn". Den största anledningen till att jag inte vill träffa henne någonsin mer. Funkofobiska människor går inte hem hos mig.

Bonusfamiljproblem?

INNEHÅLL