Hur valde ni andranamn till barnen?

Äldste sonen var självklar, hans andranamn är det som äldste sonen har hetat och gett till sin äldste son i nio generationer. Min äldste heter alltså samma sak som hans far, farfar, farfarsfar och så vidare.

Till de andra har vi valt mellan namn som burits av personer som betytt mycket för oss, både släkt och vänner. Vi har velat att andranamnet/-namnen ska passa med förnamnet, att det blir en bra rytm när alla namnen sägs, så ibland har vi funderat att uppkalla barnet efter en viss person, men eftersom vi tyckt att det aktuella namnet inte passar ihop med förnamnet vi valt så har barnet fått ett annat andranamn.

Både makens och min släkt har namn gemensamt, det finns till exempel Erik och Elisabeth bland far- eller morföräldrar på bägge sidor, så ibland har vi valt sådana gemensamma namn eftersom vi tyckt det passar bra och att barnet då blir uppkallat efter flera viktiga personer även om namnet råkar vara samma. Likaså finns det en del namn i släkterna som är olika varianter av samma namn, såsom Johan/Jon/Jens/John, och då har barnet fått den variant som råkar passa bäst med tilltalsnamnet, men att det ändå är uppkallat efter alla dessa personer.

Vi har också försökt hålla det ganska jämt, att inte alla barn har andranamn som är speciella för bara den ena föräldern, så när äldste sonen fick ett släktnamn från min mans sida, så gav vi andra barnet ett släktnamn från min sida. Ett par av barnen har två andranamn, ett från vardera sida.

Lite så har det ju historiskt varit i övriga Europa också, även om det kanske inte alltid fanns någon generell "regel" för vilka namn som skulle komma i vilken ordning. De äldsta barnen fick samma namn som någon släkting, som föräldrarna, eller kanske en rik, barnlös kusin som man hoppades skulle testamentera sin rikedom till sin lille namne ...  Med de yngre barnen kunde man vara lite mer kreativ.

En annan vanlig företeelse var att om ett syskon hade dött, kunde nästa barn med samma kön få samma namn som det döda barnet. Det tycker vi ju idag är jättekonstigt, nästan obehagligt.

Varför bör man ge sitt barn släktnamn? Och, är det inte skillnad på "namn som finns i släkten" och "släktnamn"?

Fast "vilket namn som helst" är ju inte enda alternativet till "släktnamn". Alla personer som betytt eller betyder något för föräldrarna är ju inte nödvändigtvis släkt.

Jag frågar dig också, tycker inte du att det finns en skillnad mellan "namn som går i släkten" och "släktnamn". För mig betyder "släktnamn" att det finns en viss tradition av de namnen i släkten, det är alltså mer än "namn som finns i släkten". Varför är det bättre att uppkalla ett barn efter någon släkting som man inte kände eller hade någon relation till bara för att personen råkar vara släkt, än efter en person som man visserligen inte har blodsband till, men som ändå är viktig för föräldrarna?

(Jag tycker inte något är bättre än andra, jag tycker bara det är intressant hur folk tänker och resonerar när de namnger sina barn.)

Inte jag, men min farbror har släktforskat, och vi kan spåra vår släkt ända tillbaka till Harald Blåtand, och jag har plöjt igenom alla namn i släkttavlan, både vanliga namn och mer ovanliga (vi har några riktigt coola namn i släkten). Och jag vill ändå ha någon typ av personlig relation till personen jag uppkallar mitt barn efter, släkt eller inte.

Jag vet att alla tycker olika, det är precis det jag finner så intressant.

Jag identifierar mig inte bara med mitt tilltalsnamn. För mig är mina två andranamn, som jag heter efter mormor och farmor, en lika stor del av mig som tilltalsnamnet. De är varken onödiga eller krystade!
Via mina andranamn känner jag också en tillhörighet med de två starka, hårt arbetande kvinnorna som gav mig dessa namn och som banade vägen för mig. Jag vet också att de bägge blev glada och stolta över att deras barnbarn fick bära deras namn och föra minnet av dem vidare genom namnet.

Det ligger kärlek, samhörighet, ursprung, identitet och historia i mina andranamn.