När en man är otrogen

Jag har varit gift i över 20 år, har aldrig ens haft en tanke på att vara otrogen tills för ca 10 månader sedan. Under pandemi och tråkigt hemarbete började jag och en kollega jag haft sedan 10 år tillbaka att chatta med varandra. Vi är bästa vänner och har alltid en fräck, flirtig och skämtande ton, Vi höll på dagligen och höll varandras humör uppe. 
Så gick min mamma bort och jag hade en dålig tid. En dag när vi faktiskt var fysiskt på jobbet i stort sett ensamma, frågade han om jag villa ha en kram och det slutade med att vi kysste varandra. Vi lät det stanna vid det men började prata om vad som hänt och varför. Vi kom fram till att vi är och troligtvis varit attraherade av varandra sedan länge. Detta var runt jul. Vi fortsatte messa och chatta dagar och kvällar igenom. Vi kysstes i smyg på jobbet och så klart en dag gick det inte att stoppa det hela. Vi hamnade i säng, på jobbet. Han har två barn och fru, jag har tre barn och man. Ingen av oss vill lämna familjen. Men vi har fortsatt att ligga med varandra så ofta tillfälle ges. Bara på arbetstid...  
Varför undrar ni då? För det första har vi fruktansvärt bra sex! Om vi så bara får 20 minuter tillsammans så hinner vi tillfredsställa varandra både en och två gånger. Vi är fullständigt galna i varandra och klickar på alla plan. 
För mig är han min soulmate, den jag alltid önskat mig, men det har jag inte vågat säga till honom. Han säger att han frestats förut men att han aldrig tänkt tanken på att riskera sin familj innan han träffade mig. Att jag är den finaste han någonsin träffat.
Så för oss handlar det inte mest om spänning eller behov av annat. För oss handlar det om ett behov av varandra. Vi har aldrig haft sex på fyllan, alltid full kontroll. Vi brukar skoja om att vi ska leva tillsammans när vi blir gamla. 
ja, antar att den som lever får se ... 

Jag tror inte att man kan svara på varför man är otrogen under en längre tid, med samma person, om man inte själv varit där. Jag trodde innan att otrohet var engångsgrejer som hände när man druckit fr mycket. Alt en gift man som hittade en yngre tjej att skämma bort på sina egna villkor.
Nu vet jag ju annat.
Jag är lyckligare nu än jag varit på 10 år. Jag mår bra. Har inget dåligt samvete.
Min man har tagit mig för given i 10 år. Han gör aldrig något hemma, hjälper inte till med något, Han spelar golf och dricker för mycket. När jag påtalar något av det så tycker han bara att jag gnäller. Så klart det spelar in. Jag är inte lycklig med min man men jag kommer stanna hon honom tills våra barn är lite äldre. Dem älskar jag över allt annat och de har inte gjort mig illa. Den man jag är otrogen med lever också vidare med sin familj som vanligt. Han älskar sina barn och gör allt för dem. Hur hans och hans frus förhållande är har jag aldrig frågat men det är ju klart inte tip-top eftersom han är med mig. Vi har ju så klart talat om att deras liksom vårat sex aldrig överträffat det vi har men annars pratar vi aldrig om det när vi ses. Vet inte hur länge vi kommer fortsätta, men jag vill inte leva utan honom. 
Det kan gå veckor utan att vi ses ibland, men vi trilllar ändå tillbaka varje gång vi blir ensamma.
Döm mig om ni vill - men man lever bara EN gång...

Varför tar du för givet att just otroheten är vad som är orsak till en skilsmässa? 

Sen vet jag inte varför du tror att barnen frågar om orsaken till en skilsmässa heller. I vilket fall som helst kan man säga att mamma och pappa kan inte leva med med varandra / älskar varandra inte längre/ whatever. Herregud, även om mina föräldrar inte skilde sig (tyvärr) så gjorde de klart för mig ibland när jag ställde frågor att vissa detaljer vill de hålla för sig själva och är privat och vuxensaker, det är liksom ingenting att diskutera vidare. Och varför ska barnen belastas med saker som de ändå inte kan påverka?

Ärligt talat, det här med att vissa ska envisas och argumentera in i absurdum med att det verkligen MÅSTE berättas för barnen om vad för fel den ena personen i ett förhållande har gjort verkar ha mer att göra med någon slags hämnd/vedergällning/sadism/han ska minsann få vad han förtjänar och barnen ska förakta honom, än att se till barnens bästa i första rummet.