Ni som skiljer er pga sexbrist

Det säger jag inget om.

Men fortfarande, konstigt att se sin man/fru som en KK. 

Hur ska partnern kunna tillfredsställa en lust som inte finns? Det enda som händer i såna här situationer är att man maniskt tänker ?varför är jag inte mer kåt? vilket gör att man får avsmak tillslut. Så att en partner ska sitta å gaffla om att tillfredsställa mig gör mig spysjuk. 

Jag är verkligen inte asexuell. Men efter år av sextjat o tvångs sex så vill man inte. Jag har inte velat pga att jag skulle vara asexuell men pga andra saker. Täta graviditeter, totalt ensam om barn o hem, elaka ord osv osv 

Ja och det kan oxå vara problemet varför man inte vill ha sex. Jag tror att det ofta är problemet för att karln är för tjatig

Du har missat min poäng.
Det jag ville förklara med mitt inlägg är att många män (kan ju iofs vara kvinnor också) utgår ifrån sin egen uppfattning av sex när de uttrycker sig.
Om vi tar meningarna jag valde :

-"Det borde inte vara så svårt att ställa upp"

Jo det kan svårt , vaginalt sex kan vara obehagligt när man inte är kåt, och även annat sex kan kännas ångestfyllt eftersom man vet att något är fel. Man är "fel", och "misslyckad" om man inte känner sig kåt. Man kan även uppleva det obehagligt när mannen är kåt och man inte vet vad han förväntar sig. Det kan kännas som att konfronteras med något som känns fel.(=obehagligt) 

-Det tar inte så lång tid

Tiden är inte relevant här, utan känslorna. Det tar inte heller  lång tid att ta emot en smäll på käften. (krasst översatt) 

-Älskar man någon vill man väl ha sex.

Det är den svåraste frågan, som ofta skaver. Kanske älskar hon inte honom. En skrämmande tanke. Hjälp!!! de har hus, barn och ett liv tillsammans!! Sex rör upp detta.... Och hur är det med honom...måste man älska för att vilja ha sex?! Älskar han mig, eller är jag bara en kvinnokropp har har "tillgång till". Svårt, svårt, obehagligt, obehagligt. Locket på. 

-Man mår ju bara av sex 

Fel. Utan lust behövet sex inte vara något man mår bra av. Det kan tvärtom något man mår dåligt av och som tom sänker både sexuell lust och förmåga. Men ja, bra sex när man vill ha det, mår man bra av, men det är ju INTE samma sak. 

-Det är ju skönt, varför inte njuta 

Det är inte alltid ett val att njuta av många orsaker. Kanske orkar inte kroppen. Kanske saknas känslor. Kanske är sex så komplicerat och kravfyllt att det överhuvudtaget inte har så mycket med njutning att göra längre. 

Slutligen svar på din fråga. 
Självklart är det inte fel att jobba med lusten... Om man vill. 
Problemet är att det allt för ofta bagatelliseras och förenklas av personer som inte kan förstå att sex kan vara något problem. (typ "det är väl bara att njuta /ställa upp bla, bla, bla) Om man har en man med den attityden är det extremt jobbigt att få förståelse och komma vidare. 
Ibland är svaret på din fråga separation, men det beslutet sker inte från ena dagen till den andra, utan värker och blöder fram... Andra gånger går det att jobba med situationen. Ibland kanske en terapeut främst kommer med förslag att den med mest lust behöver ändra sig. Det beror på sååå mycket. 

För att lösa problem måste man först förstå varandra, och här fallerar det ofta. I alla möjliga sammanhang. Kvinnan måste likaväl förstå mannen så klart. 
Dessutom kan det vara svårt att ens förstå sig själv ibland. 

Ett exempel på liknade situationen från mitt liv. 
Jag blev ibland stressad vid sex med mitt ex. Alltså, när min  kropp inte svarade snabbt blev jag stressad 
Då sa han lätt irriterat, och något uppmanade :
"Va inte vara stressad" (i mitt huvud uppfattade jag det som att jag var "krånglig") 
Detta ledde jtill att jag tränade upp mig att komma snabbt. Jag beställe glidmedel som skulle öka känslan/blodcirkulationen och försökte vara "duktig" 
Mitt ex var dock INTE en dålig människa, inte elak. 

När jag hade sex med min nuvarande man hände samma sak i början, men med den extremt stora skillnaden att han lät som att han menade det. Han höll om mig, visade med ord och handling att han menade varje ord. Jag kände att jag var älskad precis som jag var, och han var mån om att jag fick ta hur mycket tid som helst. Skillnaden mellan dem är inget man kan "lära ut" 

Hur skulle jag kunnat förklara för mitt ex att han jag uppfattade det som att jag var krånglig. Det fattade jag ju inte ens själv då. Jag försökte bara ändra mig, bättra mig, lära mig, att inte bli stressad tex. 

Så här kan det vara. Att mitt ex och jag  aldrig någonsin haft lika bra sex som jag och min nuvande man beror på massor av olika faktorer, som dessutom var olika över tid.

Det kan ju vara så många saker som lett till att man inte har lust så man kanske inte riktigt vet. 

svårt att tvinga sig själv att bli kåtare

Jag tror fortfarande att de mestadels beror på att mannen vart en skitstövel o man vill inte ligga med honom. 

har haft flera såna förhållanden. Alla män verkar vara likadana. Tjatar sig till sex o tvingar sig på

Jag skulle aldrig kunna lämna min partner pga sexbrist. Jag älskar ju honom. Jag förstår inte hur folk tänker som lämnar en partner för att de inte får sex. 

Ja, jag bara vill belysa att det ofta är betydligt mer komplext än att bara den som har mindre lust ska "jobba på lusten"
Det uttalandet rymmer innebörden att det är den med mindre lust som bär skuld och ansvar till att det blivit som det blivit, och borde ändra sig. (!) 

Orsakerna kan dessutom vara svåra att se. Eller så vågar man inte närma sig dem, därför att det kanske skulle leda till en snabbare skillsmässa än man vill/vågar tänka på. Skilsmässor skapar ofta sorg, oro och ångest, då det är rätt naturligt att man försöker skydda sig för dessa känslor. Man kanske behöver tid att känna efter /tänka efter själv ett tag först. Man vill bara skjuta på det jobbiga. 

Det kan också vara så att man inte vet vad som är fel, och samtal om att jobba på lusten kan resultera i att man försöker, (på riktigt) men att det hela ändå slutar i att det blir mest att man ställer upp, och då minskar lusten. (ofta har nog detta stadium redan skett, utan att partnern fattat det) 

Är det ett svek att tappa känslor, är det ett svek att tappa sexlusten? På ett sätt kanske det känns så även för den som tappat lusten. Att man liksom svikit både sig själv och sin partner 

Har man en partner som inte vill ha sex, och inte vill prata  om det, vet man ju att det är just denna situation man har framför sig. Om man inte vill leva så, är det ju lika mycket upp till den som saknar sex, och samtal om detta, att lämna.
Svaret kan vara kort och gott vara att känslorna för sex inte räcker, och att man helt enkelt inte klarar att jobba med detta, men att man själv upplever det obehagligt och kanske tom förvirrande

Hur hade du resonerat till en man som förlorat potensen? (och inte kunde ta potensmedel) Skulle du tycka det var rimligt att en kvinna skulle be honom  "jobba på potensen"? 

Sex för mig gör tyvärr ofta ont. Min man tycker om att stoppa fingrar i min anal vilket gör ont. Sedan kan jag heller inte få orgasm vid sex.

Precis, det handlar ju inte bara om sex eller inte, utan känslan att ens partner inte ens vill försöka, ser problemet. "Jag saknar inte sex så då är det inget problem" typ. Känner man att partnern åtm förstår att man tycker det är jobbigt och på olika sätt försöker hitta en lösning blir det ju lättare. Handlar lika mkt om att bli sedd o bekräftad som att ha sex. Vill/kan man inte ha vaginalt kan man ju lösa det på andra sätt. Om man verkligen vill liksom. Ungefär som att massera partnerns axlar som hen tycker så mkt om trots att man själv kanske inte har det som favvo-syssla, så kan man smekas i sängen bara för at det har ett stort värde för den andre.

Jag förstår att det kan bli så. Jag levde i en relation där relationen började svalna. Det avspeglade sig bla på sexet, men egentligen var det den andra närheten som blev dålig först.
Det tog lång tid innan vi pratade om det. Vi gjorde det vid något enstaka tillfälle men ingen av oss var redo att lämna relationen. Det gick ytterligare flera år, utan att vi sa något. Sexet blev sämre och sämre. Torftigare och snabbare. Ingen av oss pratade om det. Båda visste att det det inte gick att jobba på. Det bara var så. På slutet hade vi inte sex alls. Jag tänkte på skilsmässa länge men ville inte, bla för barnen. Till slut pratade vi om att skiljas , men min man ville att vi skulle fortsätta vara tillsammans för barnen, med skilda sovrum. Så vi levde så ytterligare en långt tid. Även som skilda bodde vi ihop i flera månader. 
Om någon av oss hade krävt att den andre skulle jobba på sin lust, på sexlivet, i något skede, och krävt en förklaring, hade det inte gått. 
Jag tyckte att sexlivet var dåligt, men jag hade absolut inte velat jobbat på det, och jag kunde inte heller ange vad det var som hade gjort att det blev så.
Vi var under hela den här tiden vänliga och omtänksamma mot varandra,. Jag är tacksam över att vi fick den tiden tillsammans, att vi fick skiljas lungt som vänner, som skedde successivt. Jag tror det har hjälpt den relation vi har i dag.
Så enligt din uppfattning är jag antagligen omogen eller fullblodsegoist,  och mitt ex också, för orsaken att vi inte pratade om det var ju att ingen av oss var redo att skiljas, inre ville prata om skilsmässa, och därför valde att bara "leva på" 

Om mitt ex hade föreslagit terapi hade jag inte velat det. Jag inte kände att problemen var av den karaktären och ville inte jobba på det. Om han tyckte att vårat sexliv var ett allvarligt problem så hade jag sagt att trodde det var dax att gå skiljda vägar i stället. 

Jag tror många vet och känner sådant där. Alltså, att ett sådant samtal mycket väl kan resultera i att man i stället börjar prata skilsmässa. Om man tycker att skilsmässa känns skrämmande, är det inte så konstigt om man väljer att inte ta upp det. Jag tror faktiskt inte det är så ovanligt, och jag tror inte alls man måste vara extremt känslomässigt omogen, en fullblodsegoist om man inte vågar prata pga rädsla för skilsmässa. Jag håller inte heller med att man inte borde vara i förhållande om man reagerar så här när en lång relation börjat fallera. Det sker ofta inte över en natt. 

Jo, förvisso, men rent krasst undvek vi båda samtalen pga att vi  pga  rädsla för skilsmässa. Det var just DET du föraktade med alla tänkbara nedlåtande ord. 

För en annan person kanske det inte är något problem att sexlivet dött. Då är det upp till den som är missnöjd att berätta det. Jag tycker man ska fråga om den andre vill satsa på relationen, om den andre vill jobba på sexlivet. Viftas frågan bort, eller man får ett nej får man helt enkelt lämna.
Ekonomi är egentligen mer besvärligt eftersom det påverkar situationen även efter skilsmässa. 

Återigen, det går inte alltid att "ta itu" med sexuella problem. 

Jag skulle inte vilja leva med en man som ville ha sex varje dag (det skulle förstöra sexlivet). Jag skulle inte vilja vara tillsammans med en man som hade väldigt annorlunda sexuella preferenser, och jag hade inte velat leva med någon om vi hade sex för sällan mm, men det är upp till mig att berätta hur jag känner, ta reda på hur den andre känner. Om jag ändå är missnöjd är det upp till mig att lämna. Om jag väljer att vara tyst får jag acceptera. 

En bra sammanfattning av tråden! Den som saknar sex får inte ta upp det för då blir det tjat och press. Man får inte heller föreslå terapi eller att vederbörande gör något för att få tillbaka lusten, det är också press. Att tro att det ska "gå över" som en förkylning eller så är bara naivt. Att föreslå skilsmässa är egoistiskt och mansgrisigt för "sexbrist är ju inget skäl att separera". Personen skapar problem för sexbrist är inget problem...

Vad återstår egentligen, att bita ihop och lida?