Ni som skiljer er pga sexbrist

Eller så är det ofta så att man skiljer sig pga de orsakerna som i sig leder till sexbrist, tråkigt sex osv.

Jag tror i de allra flesta fall sexbrist är det mest uppenbara symtomet på att något (eller mycket) saknas i en relation. 
Saknas känslorna bakom går det sällan att få ett levande sexliv. 

Många som skiljt sig, och får en ny bättre relation sedan, ser ofta att det var ganska mycket som saknades i den förra relationen. 

Hur många gånger har inte både jag och min man sagt "så här var det inte i min förra relation" . Det här gjorde vi aldrig i min förra relation, så här pratade vi aldrig osv, osv. Flera vänner och arbetskamrater beskriver detsamma. 

Lust och bra sex är inte heller en garanti för kärlek och en bra relation. 

Det är ju olika. För mig var sex en av de enklaste sakerna att fortsätta med när relationen (min tidigare långa relation) försämrades. 
Sex kan man ju ha pga den inre sexdriften. Mycket enklare att göra än mycket annat
Att verkligen se fram emot att semestra tillsammans, gå ut på romantisk middag, annan närhet. DET var för mig något som blev sämre låååångt före sex. Även våra samtal blev mer pragmatiska. Det handlade mest om praktiska saker.  Detta förändrades före sexlivet. De spontana käreksorden och "goset" , försämrades också långt före att sexlivet påverkades. 
Jag har sett hur relationer hos nära och kära förändras hos par med tiden. Deras beteende när de är tillsammans visar tidigt att något har ändrats. Så nej, jag köper inte detta att sex är en separat grej. Det är bara det lättaste att urskilja. Det andra är vi till mans lite sämre att se och prata om.

Det är  iofs inte någon statistikt bra grund, som du säkert förstår.

Bortsett från det, kan det ju vara så att en man är missnöjd pga sexbrist.(enkelt, och kanske lite orättvist, detsamma som antal tillfällen med kuk i fitta) Kvinnan saknar kanske inte sex med mannen, eller ens sex (i vissa fall) men hon kan ändå känna tomhet, typ "var inte livet mer än det här". Oavsett om hon eller mannen vill skiljas, eller om hon träffar en ny man ändå, kan den nya mannen och de känslor som deras relation ger, göra att hon förstår att hon saknat sex.

Att sakna sex kan ju innebära att man saknar att ha det sexliv, och den lust man önskar. Det är dock (dessvärre?) inte alltid avhjälp med att ändra/öka sexlivet med den person hen för tillfället lever med. 

Ja och det var just pga att jag vet att du förstår, att utfallet i svaren här relaterat till kön egentligen inte säger något, som jag skrev så.

Fast, jag tycker fortfarande inte att de kvinnor som svarat här är är någon typ av markör. De som inte saknar sex skriver antagligen i betydligt mindre omfattning i sex och samlevnads forumet..

Nåväl. Ja, det är ju så att sex inte bara handlar om den "praktiska" handlingen. Tex strikt "ställa upp sex" fungera ju sällan. I alla fall inte i längden. Inte heller själviskt sex. (som exempel där kvinnan känner sig mer eller mindre som ett praktiskt hål) (nu vet jag att vissa kvinnor gillar att bli utnyttjade men det är ju inte den situationen jag menar) 

Givetvis är det inte bara män som saknar sex i relationener, och det gäller även om det bara hade varit män som skrev i denna tråd. Jag har väldigt svårt att ta personer på allvar som skriver så där kategoriskt. (Att det bara är män som gnäller på sexlöshet). 

Håller med om sista stycket.
Känslorna bakom/under sex är egentligen viktigare än många förstår.
Som detta med "ställa upp sex". En del tycker att tex kvinnan borde ställa upp på sex eftersom mannen följt med till Ikea, typ.
Gör kvinnan detta, dvs ställer upp, för att hon bör, kommer det för eller senare fallera. Antingen för att hon får allt svårare att ställa upp, eller för att han totalt tappar lusten i detta meningslösa sex. 
Om kvinnan däremot vill och har ärlig vilja och lust att tillfredställa sin man, fungerar det däremot i betydligt högre omfattning ( I detta fall skulle jag inte kallade att ställa upp, men många använder ändå den ordalydelsen). Förutsatt att det inte tar för stor del av sexlivet, skulle jag nog vilja lägga till. 

Jag har läst många inlägg där män där män tycker att kvinnor bore ställa iupp bla genom uttryck som :
"det borde väl inte vara så svårt att ställa upp"
"det tar ju inte så lång tid"
"älskar man någon vill man väl  ha sex"
"man mår ju bra av sex, det har jag läst..."
"det är ju skönt, varför inte njuta"

Det är visserligen en del som tycker att hon inte bara borde ställa upp, utan även jobba på sin lust, men det uttalandet kan ske utan någon som helst förståelse eller empati. Mer som en uppmaning att skärpa sig. Det saknas ofta förståelse för att sex inte alltid är något positivt eller skönt. 

Det kan ju låta sunt att "anstränga sig att få tillbaka sin lust", men det är inte sällan skrivet på ett sätt där man inte ger utrymme för att detta ofta är något väldigt svårt och något man kanske inte ens klarar på egen hand. 
Att ha sexlust till en speciell man, i en speciell relation, är ofta komplext och det finns det alltför sällan förståelse för. 

Du har missat min poäng.
Det jag ville förklara med mitt inlägg är att många män (kan ju iofs vara kvinnor också) utgår ifrån sin egen uppfattning av sex när de uttrycker sig.
Om vi tar meningarna jag valde :

-"Det borde inte vara så svårt att ställa upp"

Jo det kan svårt , vaginalt sex kan vara obehagligt när man inte är kåt, och även annat sex kan kännas ångestfyllt eftersom man vet att något är fel. Man är "fel", och "misslyckad" om man inte känner sig kåt. Man kan även uppleva det obehagligt när mannen är kåt och man inte vet vad han förväntar sig. Det kan kännas som att konfronteras med något som känns fel.(=obehagligt) 

-Det tar inte så lång tid

Tiden är inte relevant här, utan känslorna. Det tar inte heller  lång tid att ta emot en smäll på käften. (krasst översatt) 

-Älskar man någon vill man väl ha sex.

Det är den svåraste frågan, som ofta skaver. Kanske älskar hon inte honom. En skrämmande tanke. Hjälp!!! de har hus, barn och ett liv tillsammans!! Sex rör upp detta.... Och hur är det med honom...måste man älska för att vilja ha sex?! Älskar han mig, eller är jag bara en kvinnokropp har har "tillgång till". Svårt, svårt, obehagligt, obehagligt. Locket på. 

-Man mår ju bara av sex 

Fel. Utan lust behövet sex inte vara något man mår bra av. Det kan tvärtom något man mår dåligt av och som tom sänker både sexuell lust och förmåga. Men ja, bra sex när man vill ha det, mår man bra av, men det är ju INTE samma sak. 

-Det är ju skönt, varför inte njuta 

Det är inte alltid ett val att njuta av många orsaker. Kanske orkar inte kroppen. Kanske saknas känslor. Kanske är sex så komplicerat och kravfyllt att det överhuvudtaget inte har så mycket med njutning att göra längre. 

Slutligen svar på din fråga. 
Självklart är det inte fel att jobba med lusten... Om man vill. 
Problemet är att det allt för ofta bagatelliseras och förenklas av personer som inte kan förstå att sex kan vara något problem. (typ "det är väl bara att njuta /ställa upp bla, bla, bla) Om man har en man med den attityden är det extremt jobbigt att få förståelse och komma vidare. 
Ibland är svaret på din fråga separation, men det beslutet sker inte från ena dagen till den andra, utan värker och blöder fram... Andra gånger går det att jobba med situationen. Ibland kanske en terapeut främst kommer med förslag att den med mest lust behöver ändra sig. Det beror på sååå mycket. 

För att lösa problem måste man först förstå varandra, och här fallerar det ofta. I alla möjliga sammanhang. Kvinnan måste likaväl förstå mannen så klart. 
Dessutom kan det vara svårt att ens förstå sig själv ibland. 

Ett exempel på liknade situationen från mitt liv. 
Jag blev ibland stressad vid sex med mitt ex. Alltså, när min  kropp inte svarade snabbt blev jag stressad 
Då sa han lätt irriterat, och något uppmanade :
"Va inte vara stressad" (i mitt huvud uppfattade jag det som att jag var "krånglig") 
Detta ledde till att jag tränade upp mig att komma snabbt. Jag beställe glidmedel som skulle öka känslan/blodcirkulationen och försökte vara "duktig" 
Mitt ex var dock INTE en dålig människa, inte elak. 

När jag hade sex med min nuvarande man hände samma sak i början, men med den extremt stora skillnaden att han lät som att han menade det. Han höll om mig, visade med ord och handling att han menade varje ord. Jag kände att jag var älskad precis som jag var, och han var mån om att jag fick ta hur mycket tid som helst. Skillnaden mellan dem är inget man kan "lära ut" 

Hur skulle jag kunnat förklara för mitt ex att han jag uppfattade det som att jag var krånglig. Det fattade jag ju inte ens själv då. Jag försökte bara ändra mig, bättra mig, lära mig, att inte bli stressad tex. 

Så här kan det vara. Att mitt ex och jag  aldrig någonsin haft lika bra sex som jag och min nuvande man beror på massor av olika faktorer, som dessutom var olika över tid.

Ja, jag bara vill belysa att det ofta är betydligt mer komplext än att bara den som har mindre lust ska "jobba på lusten"
Det uttalandet rymmer innebörden att det är den med mindre lust som bär skuld och ansvar till att det blivit som det blivit, och borde ändra sig. (!) 

Orsakerna kan dessutom vara svåra att se. Eller så vågar man inte närma sig dem, därför att det kanske skulle leda till en snabbare skillsmässa än man vill/vågar tänka på. Skilsmässor skapar ofta sorg, oro och ångest, då det är rätt naturligt att man försöker skydda sig för dessa känslor. Man kanske behöver tid att känna efter /tänka efter själv ett tag först. Man vill bara skjuta på det jobbiga. 

Det kan också vara så att man inte vet vad som är fel, och samtal om att jobba på lusten kan resultera i att man försöker, (på riktigt) men att det hela ändå slutar i att det blir mest att man ställer upp, och då minskar lusten. (ofta har nog detta stadium redan skett, utan att partnern fattat det) 

Är det ett svek att tappa känslor, är det ett svek att tappa sexlusten? På ett sätt kanske det känns så även för den som tappat lusten. Att man liksom svikit både sig själv och sin partner 

Har man en partner som inte vill ha sex, och inte vill prata  om det, vet man ju att det är just denna situation man har framför sig. Om man inte vill leva så, är det ju lika mycket upp till den som saknar sex, och samtal om detta, att lämna.
Svaret kan vara kort och gott vara att känslorna för sex inte räcker, och att man helt enkelt inte klarar att jobba med detta, men att man själv upplever det obehagligt och kanske tom förvirrande

Hur hade du resonerat till en man som förlorat potensen? (och inte kunde ta potensmedel) Skulle du tycka det var rimligt att en kvinna skulle be honom  "jobba på potensen"? 

Jag förstår att det kan bli så. Jag levde i en relation där relationen började svalna. Det avspeglade sig bla på sexet, men egentligen var det den andra närheten som blev dålig först.
Det tog lång tid innan vi pratade om det. Vi gjorde det vid något enstaka tillfälle men ingen av oss var redo att lämna relationen. Det gick ytterligare flera år, utan att vi sa något. Sexet blev sämre och sämre. Torftigare och snabbare. Ingen av oss pratade om det. Båda visste att det det inte gick att jobba på. Det bara var så. På slutet hade vi inte sex alls. Jag tänkte på skilsmässa länge men ville inte, bla för barnen. Till slut pratade vi om att skiljas , men min man ville att vi skulle fortsätta vara tillsammans för barnen, med skilda sovrum. Så vi levde så ytterligare en långt tid. Även som skilda bodde vi ihop i flera månader. 
Om någon av oss hade krävt att den andre skulle jobba på sin lust, på sexlivet, i något skede, och krävt en förklaring, hade det inte gått. 
Jag tyckte att sexlivet var dåligt, men jag hade absolut inte velat jobbat på det, och jag kunde inte heller ange vad det var som hade gjort att det blev så.
Vi var under hela den här tiden vänliga och omtänksamma mot varandra,. Jag är tacksam över att vi fick den tiden tillsammans, att vi fick skiljas lungt som vänner, som skedde successivt. Jag tror det har hjälpt den relation vi har i dag.
Så enligt din uppfattning är jag antagligen omogen eller fullblodsegoist,  och mitt ex också, för orsaken att vi inte pratade om det var ju att ingen av oss var redo att skiljas, inre ville prata om skilsmässa, och därför valde att bara "leva på" 

Om mitt ex hade föreslagit terapi hade jag inte velat det. Jag inte kände att problemen var av den karaktären och ville inte jobba på det. Om han tyckte att vårat sexliv var ett allvarligt problem så hade jag sagt att trodde det var dax att gå skiljda vägar i stället. 

Jag tror många vet och känner sådant där. Alltså, att ett sådant samtal mycket väl kan resultera i att man i stället börjar prata skilsmässa. Om man tycker att skilsmässa känns skrämmande, är det inte så konstigt om man väljer att inte ta upp det. Jag tror faktiskt inte det är så ovanligt, och jag tror inte alls man måste vara extremt känslomässigt omogen, en fullblodsegoist om man inte vågar prata pga rädsla för skilsmässa. Jag håller inte heller med att man inte borde vara i förhållande om man reagerar så här när en lång relation börjat fallera. Det sker ofta inte över en natt. 

Jo, förvisso, men rent krasst undvek vi båda samtalen pga att vi  pga  rädsla för skilsmässa. Det var just DET du föraktade med alla tänkbara nedlåtande ord. 

För en annan person kanske det inte är något problem att sexlivet dött. Då är det upp till den som är missnöjd att berätta det. Jag tycker man ska fråga om den andre vill satsa på relationen, om den andre vill jobba på sexlivet. Viftas frågan bort, eller man får ett nej får man helt enkelt lämna.
Ekonomi är egentligen mer besvärligt eftersom det påverkar situationen även efter skilsmässa. 

Återigen, det går inte alltid att "ta itu" med sexuella problem. 

Jag skulle inte vilja leva med en man som ville ha sex varje dag (det skulle förstöra sexlivet). Jag skulle inte vilja vara tillsammans med en man som hade väldigt annorlunda sexuella preferenser, och jag hade inte velat leva med någon om vi hade sex för sällan mm, men det är upp till mig att berätta hur jag känner, ta reda på hur den andre känner. Om jag ändå är missnöjd är det upp till mig att lämna. Om jag väljer att vara tyst får jag acceptera. 

Det är upp till dig att bestämma vad du kan tänka dig acceptera att leva med. Det är ditt val att stanna. Det är ditt val att inte ta upp problem osv. 

Det var egentligen inte sex som var "sprängkraften ". Det var känslorna bakom som saknades, och det märktes allra först, och allra mest, när det gäller annan närhet och kärlek. Vi slutade gosa. 

Vi pratade mindre med varandra om personliga saker och oss själva. Vi pratade om praktiska saker och lite mer allmänna saker. Om jag kände mig orolig över något på jobbet slutade jag prata med honom. Jag var nog själv sämre på att se honom också. Vi kunde dock ha intressanta samtal ibland och när barnen var med hade vi ganska ofta kul. 

Vi såg inte längre fram emot att göra saker bara han och jag.
Det var några saker som vi egentligen kunde ha jobbat på(förbättrat) vad gäller hus/hem/ekonomi, men det hade vi kunnat lösa om känslorna fanns. Överlag funkade samarbetet bra. Det var inte de saker som ledde till skilsmässa. 

Det är inte inläggen som är deprimerande egentligen, utan faktumet i sig.
Det är sorgligt med sexbrist i en relation (förutsatt att minst en av personerna saknar sexet)

Det man bör göra är fundera på om det problemet är sexuellt eller känslomässigt, eller om relationen har väldigt många andra brister och problem, eller tom har medicinsk grund. (sjukdom, depression, utbrändhet tex) 

Visar partnern kärlek på andra sätt finns det hopp. Nu menar jag kärlek som är speciellt för en kärleksrelation. 
Om det finns annan närhet är det också något positivt, men ibland kan sex bli så laddat och kravfyllt att det hämmar även annan närhet.

Om det är många andra saker som brister kommer kanske flera saker behöva lösas.

Några saker att fråga är hur den andra upplever relationen. Säger hen "bra" , är det dax att berätta vad du känner. Om det bara är sex som felar/saknas, så fråga hur hen känner för det. Om hen säger något om att situationen är bra för henne/honom, berätta hur du känner. Om partnen pratar om andra problem, lyssna på dem och svara, men säg också vad du känner. 
Det kan vara bra att säga "Jag känner mig inte älskad när vi aldrig har sex"  i stället för att klaga.
Om ni kommer igång att prata om sex, ställ öppna frågor och lyssna på svaret. Visa att du lyssnar. Låt det ta tid och visa kärlek. 
Fråga sedan "Hur tycker du vi ska gå vidare". Om svaret blir att det inte behöver göras något, så säg att det inte funkar för dig som det är, men glöm inte att lyssna på vad partnen känner och försök hitta en väg därifrån. Försök möta din partner där hen är. 

Om det är som att slå huvudet i väggen är det nog dax att börja fundera på att lämna.

Du kan omöjligen ha läst mina inlägg. Om du har det behöver du läsa om dem.
Det jag försöker beskriva är inte gaslighting. Jag tror du behöver läsa på det om du tycker att mina inlägg handlar om det. 
Om en person säger att den vill jobba på sexlivet, men inget händer, är inget tecken på gaslighting.
Det kan bara vara så att personen menar att göra det under samtalet. Kanske önskar den personen att hen kunde. Man kan hoppas på att lusten kommer tillbaka, men sedan går det inte.

Visst kan det finnas personer som har ett beteende som kan klassas som gaslighting, men då krävs det mycket mer.
Att undvika samtal om sex därför att man är rädd för skilsmässa är inte heller gaslighting. 

Man behöver inte vara överrens vid skilsmässa. Det räcker att en person vill skiljas. Jag ville skiljas,  men min man ville inte det (för barnens skull) Jag kunde då stått på mig och sagt att jag ville skiljas, men jag valde att låta honom få mer tid. Efter ett halvår-år, ändrade han sig. 
Man skulle kunna tycka att han "envisades med att stanna". Det finns många som vill försöka hålla fast vid relationen just i rädsla för skilsmässa. 

Det finns många som lovar att bättra sig gällande många olika saker, allt i från slarv, alkoholanvändning, otrohet, eller någon typ av beteende, men sedan händer inget. Den som då lever med denna person, får då utgå ifrån vad den personen i stället gör. Det skulle kunna vara så att en kvinna vill lämna en man därför att han tar för lite ansvar i hemmet, och spelar för mycket tv-spel. Han kanske lovar att bättra sig. Om han sedan inte gör detta innebär inte det att han håller på med gaslighting. Kvinnan måste du utgå ifrån verkligheten. Han kan lova gång på gång att bättra sig men det är inte gaslighting. 

Om du tycker att jag försvarat gaslighting så får du förklara var i min text jag gjort det. Du kommer att få stora problem, men om du ska anklaga mig för det så får du faktiskt visa när jag gjort det. 

Jag tror att detta är det absolut vanligaste.
I dessa situationer går det inte att "jobba med lusten" 

Det är väldigt vanligt att man har olika uppfattningar om saker. Särskilt vid skilsmässa. 
Ja, det kan vara så att en del personer upplever det pressande med klagomål på sex, eller förslag om terapi, men känns det så, är det så, för dem. 
Man måste utgå ifrån vad man själv tycker är viktigt. Så enkelt är det. 
Om du, eller någon annan, väljer att vara martyr och stanna kvar, lida, och bita ihop är det ditt val. 
Om du väljer att lyssna på anonyma personer, och troll, på familjeliv, är det också ditt val. 
När jag skiljde mig tyckte en del att jag gjorde fel. En del tyckte vi borde provat terapi mm, andra tyckte bara allmänt att jag/vi gjorde fel, andra tyckte jag var galen som stannade så pass länge efter att jag berättat att jag ville skiljas, men man måste ändå göra sina egna val utefter vad man själv tycker är viktigt.