Ni Stockholmare får allt serverat.. Eller?

Jag är stockholmare, bor i kranskommun, och har det nog rätt förspänt. Båda mina förälders släkter kommer från Stockholms stad med omnejd sedan minst 1600-talet, om nu någon vill påpeka något om det.

Så, hur har jag det förspänt? Jo, jag är 24 år och bor ensam med min 2-åring i en villa värderad nu i juli till ca 6,5 miljoner kronor. Serverad på silverfat genom arv som 18-åring. Tack mamma och pappa för att ni gick bort och lämnade mig kvar *ironi*. Men visst, jag har ju mitt hem, och jag har faktiskt nästan inget bolån. I ett bra område, med bra förskolor och skolor, ganska nära till mataffärer, shopping och city. Så på så sätt, rätt förspänt.

Sen då? Ensam med ett barn innan jag ens är 25? Självvalt, barnet nlev till med hjälp av IVF pga extremt tidigt klimakteriet. Pga underliga för åldern symptom fick jag domen som 18-åring, min kropp trodde att jag var 50, så att säga. Även med mediciner var det bråttom om jag ville ha barn.

Mina dagar går åt att jonglera barn, jobb och studier. Jag går upp kl 5 på morgonen och kommer sällan i säng före 23. Jag har dagar då jag helt hoppar sömn. Tar igen det på helgen. Lämnar på förskolan vid 6 för att hinna till jobbet, hämtar vid 16.30-17 beroende vilket tåg jag hinner med. Det är inte alltid SL-trafiken klaffar. Pluggar på alla raster, även lunchen. På vägen hem händer ofta att jag måste förbi affären, med en trött och hungrig unge. Sen ska jag fixa middag, natta, ta hand om disk, kanske hinna städa lite, plugga mer, kanske fixa något administrativt runt hemmet och livet. Sen hade jag gärna ägnat tio minuter åt mig själv också, men det är svårt.