Orkar inte en dag till med 3 åringen

Det sägs att 3 års åldern är extrem men det här kan fasen inte vara normalt. 3 åringen har utbrott KONSTANT om precis allting! Det är precis som att hon letar efter anledningar till att få skrika. Senast idag blev det utbrott för att hon inte fick upp kylskåpsdörren på en gång, det resulterade i hysteriskt skrikande i en halv evighet. Sedan har det skrikits för att hon inte får ha plattan, för att jag gick in i badrummet för att torka och inte pappa som sover efter nattjobb (och det var absolut nödvändigt att då skrika i evighet efter pappa såklart medan jag gjorde allt för att få henne att sluta skrika) , för att vi borstade tänderna osv osv osv i oändlighet. Hon slåss, sparkas, rivs och bits. Jag har blåmärken och rivmärken överallt titt som tätt efter henne. 
Jag orkar inte en sekund till! Skulle jag dö i morgon så skulle jag bara bli glad. 

Jag känner mig som världens sämsta förälder som tydligen inte kan lyckas med någonting. Jag gör allt här hemma och sambon jobbar just nu. Jag sade upp mig efter att ha varot sjukskriven 2 gr pga utbrändhet.

Jag plockar, tvättar, städar, lagar mat osv osv efter alla hela tiden, har 3 åringen runt benen från morgon till kväll och tar i stort sett alla utbrott. Sambon anser att han jobbar ju så jag kan ju inte begära att han ska göra något hemma också (men att jag gjorde allt och jobbade innan jag sade upp mig, det är visst helt ok). Han gör ju minsann mer än mig för han klipper gräset (vi har robotklippare..) och byter faktiskt däck på bilen.

Vi byggde trädäck nu och det är tydligen bara han som gjort, så han gjorde ju minsann mer än mig. Han skötte väl det mesta av bygget men han var fortfarande inte ensam, jag hjälpte också till och målade osv. Plus att jag tog allt här hemma så han kunde jobba ostört. Men det är bara självklart, men minsta lilla han gör ska direkt målas upp som att det är världens uppoffring.

Säger jag något så skapar jag bara drama, hackar på honom, trycker ner honom och "ser till att gråta". Så det är ingen idé att försöka prata med honom, han lyssnar ändå inte. Om jag ens hinner säga en hel mening överhuvudtaget innan han avbryter, överröstar och maler på om sitt istället. 

Han tycker också att det är jobbigt just nu med dotterns utbrott men gör ändå ingenting för att underlätta vardagen. Han ville skaffa katter igen när vår förra dog, men han gör absolut ingenting med dem. Det är uteslutande jag som matar, rensar lådor, avmaskar osv osv. Vi har fiskar som han totalt skiter i mer än byter vatten emellanåt. Men då måste vi hjälpas åt. Jag matar dem varje dag, aldrig han. Allt han ska göra måste vi ju hjälpas åt med, men jag ska orka allt själv. Han är ju trött efter jobbet, jag har ju bara varit hemma så jag kan ju inte gnälla. 

Jag orkar inte med mitt liv en dag till, allt bråk och skrik från 3 åringen, bråk med sambon när jag försöker få honom att lyssna eller lyfta på arslet och göra något, allt med de andra barnen och strul med deras andra förälder. Jag har dessutom en sjuk förälder som anser att jag kan ju vara personlig hemtjänst där vilket jag vägrar, de får hjälp om de säger till på kommunen men de vägrar och utnyttjar sin omgivning istället. 

Vi har aldrig barnvakt, enda gången vi har haft det var när vi var på festival och svärföräldrarna tog dottern. Det var enda gången på 3 år som jag och sambon gjorde något själva. De är dock inte hemma så ofta och bor utomlands stor del av året. 

Jag har säsongsjobb i höst och från att ha sett fram emot det och varit glad över det så är det nu bara ännu ett måste, ännu en sak att ta tag i och bara ångestladdat över all stress som det antagligen kommer innebära. 

Jag orkar inte med mitt liv längre, jag vill bara försvinna från allt. Det känns nästan som ett hån att se andra lyckliga familjer som umgås med sina barn utan bråk och skrik, delar på allt och bara har en lycklig fungerande vardag.