Gravid

Hej! Jag är 32 år gammal och fick för ca en vecka sen veta att jag är gravid. Det var hyffsat planerat även om jag kanske inte hade tänkt bli det på sommaren. Trodde inte det skulle ta sig så fort men det gjorde det. Jättekul såklart men mår ändå inte så bra. Jag har verkligen velat vänta med barn men nu kände jag och min sambo att det ändå nog börjar bli dags. Han är 40 år så inte så ung direkt eftersom det är första barnet. Har varit gravid tidigare för några år sen ett par gånger men då gjort abort för har inte känt mig redo. Denna gång känns det ju ändå mer som att det är dags nu men ändå får jag panik vissa dagar och vet inte vad jag vill. Vet inte om det är för att jag fått panik innan tidigare gånger som jag får det nu med. Vill ju gärna ha barn någon gång men känner aldrig redo. Känns som alla andra blir så glada när dem plussar men jag blir mest bekymrad. Har inte ens orkat ringa nån barnmorska. Nån mer som känt så här?

Hej! Jag är 32 år gammal och fick för ca en vecka sen veta att jag är gravid. Det var hyffsat planerat även om jag kanske inte hade tänkt bli det på sommaren. Trodde inte det skulle ta sig så fort men det gjorde det. Jättekul såklart men mår ändå inte så bra. Jag har verkligen velat vänta med barn men nu kände jag och min sambo att det ändå nog börjar bli dags. Han är 40 år så inte så ung direkt eftersom det är första barnet. Har varit gravid tidigare för några år sen ett par gånger men då gjort abort för har inte känt mig redo. Denna gång känns det ju ändå mer som att det är dags nu men ändå får jag panik vissa dagar och vet inte vad jag vill. Vet inte om det är för att jag fått panik innan tidigare gånger som jag får det nu med. Vill ju gärna ha barn någon gång men känner aldrig redo. Känns som alla andra blir så glada när dem plussar men jag blir mest bekymrad. Har inte ens orkat ringa nån barnmorska. Nån mer som känt så här?

Hej! Jag är 32 år gammal och fick för ca en vecka sen veta att jag är gravid. Det var hyffsat planerat även om jag kanske inte hade tänkt bli det på sommaren. Trodde inte det skulle ta sig så fort men det gjorde det. Jättekul såklart men mår ändå inte så bra. Jag har verkligen velat vänta med barn men nu kände jag och min sambo att det ändå nog börjar bli dags. Han är 40 år så inte så ung direkt eftersom det är första barnet. Har varit gravid tidigare för några år sen ett par gånger men då gjort abort för har inte känt mig redo. Denna gång känns det ju ändå mer som att det är dags nu men ändå får jag panik vissa dagar och vet inte vad jag vill. Vet inte om det är för att jag fått panik innan tidigare gånger som jag får det nu med. Vill ju gärna ha barn någon gång men känner aldrig redo. Känns som alla andra blir så glada när dem plussar men jag blir mest bekymrad. Har inte ens orkat ringa nån barnmorska. Nån mer som känt så här?

Hej

Blev typ lättad av att läsa din kommentar. Känner igen mig i det du skriver. Har också gjort aborter förut, pga inte känt mig redo - inte nödvändigtvis för att det inte skulle gå utan för någon inre rädsla och att aborten blir den enkla vägen ut - samtidigt har jag känt sorg alla gångerna för att jag gjort abort.
 Har denna graviditeten dessutom blivit helt orimlig gentemot min partner, känner mig så skör och sårbar och blir väldigt ledsen, irriterad och arg och typ skamsen samtidigt - någonstans är jag ju medveten om hur uttagerande och "vidrig" jag är.
Alla känslor. Som du skriver, så får jag också ångest på morgonen när jag vaknar och inser att jag är gravid. Dessa känslor samsas också med tillstånd av lycka och myskänslor och jag känner mig relativt "normal" och har distans till tankarna och känslorna men så vips kommer en jävla trigger och drar ner mig till botten och jag ifrågasätter precis ALLT. Berg och dalbana deluxe verkligen.

Tycker det är svårt att hitta igenkänning hos andra på nätet, din kommentar är det närmsta jag hittat som matchar mina egna upplevelser. Känns som att vi inte är ensamma och att det borde vara något man pratar mer öppet och detaljerat om. Det framstår som att majoriteten gråter av lycka och har lite illamående de tampas med och att det är det värsta.

Det var ett par veckor sedan du startade tråden, hur känner du nu? 

Hej! Så skönt att hitta en tråd med fler som känner liknande som jag. Jag är 33 och har precis plussat. Jag och min sambo hade bestämt oss för att börja försöka, men vi var inte riktigt beredda på att det skulle gå så fort. Det är ju fantastiskt att vi kunnat bli gravida och jag förstår att jag ska vara så tacksam, men jag har aldrig längtat riktigt utan hoppats att den känslan ska komma så småningom. Nu när jag började bli lite stressad pga den biologiska klockan så kände jag att jag fick gå emot min känsla lite och köra på eftersom det kan ta tid. Nu när jag är gravid undrar jag om jag ?körde över? mig själv eller om det var rätt? Jag har nog aldrig till 100 % känt att jag vill ha barn, men har tänkt att jag nog inte vill vara utan det heller. Förvirrande!

Hur känner ni nu efter ett tag?

Är halvvägs nu och känner fortfarande alla känslor. För det mesta väldigt glad och lycklig, känner bebisen sparka nu och vi har börjat köpa lite grejer och pratar om graviditeten hela tiden men det går ju inte förbereda sig 100% på vad som komma skall. Jag känner att livet får en mening men tror det är just det som gör mig lite nervös. Alla tankar på hur framtiden ska se ut. Många år framåt kommer ju fokus ligga på barnet/barnen och hur man ska göra livet så bra som möjligt för det/dem. Ska vi också bli den hurtiga familjen som tar långpromenader varje söndag i alla väder? Jag hatar ju regn. Typ så