Gravid och har panik

Tja... Jag är visserligen man. Men jag var 17år när jag fick reda på att jag skulle bli pappa. Gissa om det svindlade i min skalle när jag fick den nyheten. Gick och köpte godis. Mycket godis. Min bästa egenskap på den tiden var att jag inte söp mig själv redlös på varje fest och att jag emellanåt faktiskt gick till skolan.

Men det ordnade sig, både för barnet och mig själv. Ungen är vuxen nu och har chefsposition inom sitt yrke trots sin unga ålder. Jag har sedan fått fler barn (under mer ordnade former)

Med det sagt... Det löser sig. Ta problemen när de dyker upp. Oroa dig inte för sådant som du inte känner till eller inte kan göra något åt.

Låter som att du ändå har väldigt bra förutsättningar för det där barnet! Grattis till graviditeten! Lycka till! Passa på att sov mycket nu när du har chansen! :)

Det kommer att gå bra för dig. Du behöver inte vara orolig. Det där fixar ni. 

Det är inte ovanligt att få panik trots att man planerat för något, det är ju en stor livsförändring. När du känner så ska du tänka på att ni ju planerat för det och vill det här och försöka hitta lugnet i det. Du behöver bara landa

Du hinner vänja dig med tanken på både att vara gravid och få barn, du hinner förbereda allt, du hinner landa i det här. För det är inte imorron du ska få barn utan om många månader. En dag i taget så blir det bra. 

Jag har 2 barn, gravid med mitt 3e nu.. (3 missfall i bagaget) Jag har VARJE graviditet de första veckorna/månaderna fått ångest, även fast varje graviditet har varit efter längtad från början.
Jag har tvekat på allt, är detta rätt beslut? Hur ska det bli? Älskar jag verkligen min sambo? Ja du förstår tvekat på heöa livet i princip ????
Men det har varje gång gått över efter en period ????
Det försvinner och man kan ist få bli lycklig i sin graviditet.
Vänta med att berätta om graviditeten så länge du känner tvivel... Annars blir ångesten bara värre när alla säger grattis och hurrar och tycker att det är kul och man själv inte riktigt Är där än.
Det kommer bli bra! 

Tack för alla snälla och peppande svar! Chocken har lagt sig lite. Känner mig fortfarande villrådig men har iallafall inte samma panik längre. En del av mig vill göra en abort och vänta i några år till och en annan del av mig tänker att vi bara ska köra och alla andra verkar ju klara det så då gör vi också det. Väntar nog fortfarande på att landa i mina känslor

Har du läst i de andra trådarna på FL här? Njut och var tacksam för att du blev gravid! Jag kände mig heller inte redo 6 månader innan vi började försöka men jag hade gett allt nu för att backa tiden och börja tidigare. När man står efter över ett år som ofrivilligt barnlös med flera komplikationer bakom sig och alla runt en är antigen gravida eller fått barn redan, då tänker man efter. Jag förstår dina känslor fullt ut men jag vill bara slå en signal från andra sidan. När man väl bestämt sig och landat i det så funkar det kanske inte så som man planerat.