Min första tanke är, hur står du ut?
Det är inte ok att så unga barn får bestämma själva, det är inte heller ok att de inte hjälper till efter sin förmåga. Fortsätter det såhär så kommer det att bli sju resor värre när de är i tonåren.
Jag hade övervägt om jag verkligen ville leva så, blir det ingen förändring för barnen så flyttar jag. Säg det till honom och visa att du menar det. Då kommer det hända saker, på ett eller annat sätt.
Jag står inte ut, jag har nått bristningsgränsen tror jag. Jag har testat med det men han rycker bara på axlarna och säger ?gör det då?. Och jag borde ju göra det. Eller hur? Men någonting tar stopp. Jag vill så gärna nå fram, få honom att förstå. När barnen inte är här så funkar allt hur smidigt som helst, men så fort de kommer så är det lekpappa och roliga veckan som börjar. Jag efterfrågar lite rutiner och får då höra att jag styr allt med järnhand.. bevisligen inte, men varje mynt har väl två sidor antar jag. Är bara så trött på att jag måste bråka fram allting. Arbetar inom skolan men har enligt honom ju inga egna barn så jag ?vet inte hur det är?.
ELLER HUR!
Hos mamma spelar de tv-spel i princip hela tiden. Jag tror dock att de också gör lite sysslor där, som att ge katterna mat och plocka ur diskmaskinen.
Det som retar mig mest är att han är mjuk, omtänksam och min bästa vän när vi inte har barnen. När de kommer blir allt upp och ner vänt och det går inte att prata med honom. Känns som att han har problem med något som sträcker sig längre än själva barnen VV?