Ändra strategi som mamma, kommer det hjälpa eller stjälpa??

Nej, du visar att hon är den som bestämmer och att du är svag. Vad hände med att sätta gränser och säga ifrån när hon är stor i käften??

Jag tycker att det låter som en bra idé. Jag tycker också att du ska berätta för henne att du inte är intresserad av att prata med henne om hon inte är trevlig, att du kommer att ignorera henne om hon säger/skriker otrevliga saker och att det inte är okej att behandla en annan människa som hon gör.

Hon är så pass gammal att hon förstår sitt eget beteende, det handlar säkert om hormoner mm men det kan också bli en ovana att ta ut sina aggressioner på någon annan vilket måste brytas. Det är dock viktigt att du är konsekvent och att din man är med på tåget.

Bra! Fortsätt med det! Så länge hon är otrevlig så får hon inte vara med på trevligheter som utflykter, familjemiddagar, tjejkvällar hemma osv. Låt henne skita i det, för det gör hon egentligen inte men hon måste fatta att du är den vuxna i ditt eget hem.

Låt det vara så. Om du ringer om något viktigt och hon inte svarar, skit samma. Pappa ska inte behöva ringa. Förebygg istället genom att ge information i förväg om det går. Om det är något spontant så räkna med att hon kanske inte går att nå. Hon kanske inte behöver någon mobil alls eftersom du ändå inte kan nå henne, vad tror du om det? Och sluta väcka henne, herregud. Hon är 15 år, inget litet barn. Hon får ställa väckarklockan. Sen har vi problemet med skolplikt men hon kanske ska börja gymnasiet? I så fall får hon stå för följderna själv.

Förstår att jag låter hård men jag har fan noll tolerans mot sånt där divabeteende.

Håller helt med här. Lugnt men tydligt bemötande. En 15-åring är inte vuxen men ndå så pass gammal att man bör vara mogen att börja förstå mer om hur man behandlar andra.

Hur ställer sig pappan till att hon behandlar dig som hon gör?

Låt pappan steppa upp? Du ska självklart inte acceptera att hon är oförskämd, men varför har du tagit så mycket ansvar för henne i alla år? Du skriver att pappan har dålig koll. Då är det hög tid att han skaffar sig det, även om dottern borde vara ganska självgående vid det här laget. Så ja, jag tycker gott att du kan ta ett steg tillbaka, men givetvis fortsätta sätta gränser när det krävs. 

Det kan mycket väl vara så att hon tonårsrevolterar mot dig för att det är dig hon känner sig tryggast med. Eller känner hon sig överbeskyddad? En pappa som i alla år har tagit mindre ansvar och därför sluppit många konflikter, blir lätt ?favoriten?. Ännu en kvinnofälla många gånger. 

Men kan inte pappan ta upp att hon behandlar dig illa och att ni älskar henne men att sånt beteende sårar?

Det låter som att hon verkligen testar dig och att ni varit så nära att hon kör en extrem frigörelse/revolt för att bli sin egen - men som 15-åring får man börja ta hånsyn till att sndra människor, även ens egna föräldrar också är människor med känslor och som kan må dåligt om man beter sig riktigt illa.

Jag hoppas att hon fick stanna hemma då fast hon ringde och grät? Det borde vara en bra läxa för henne.

Ok, då är det ett år kvar av era skyldigheter men så klart hoppas man att hon själv börjar ta ansvar innan gymnasiet. Om hon inte tar ansvar så kan hon inte få friheter heller, t ex då förtroende med större månadspeng i framtiden. När hon lugnat sitt beteende och kan visa mer respekt är det dags att prata om framtiden på lång sikt, att hon behöver bli självständig osv.

Jag skulle bli förbannad om jag var du. Bli skrattad åt av en mentor! Om hen inte tar dig på allvar så ryt i ordentligt och prata även med rektorn om det behövs. Sånt här ska skolan kunna hjälpa med faktiskt, alltså skolbiten då främst men även prata med henne generellt eller åtminstone hålla ögonen öppna så hon sköter sina kurser. Ju förr man får hjälp desto bättre.

Jo, det hjälper. Ju mer man ger efter desto längre tid tar det för henne att lära sig gränser. Man måste vara konsekvent, annars är det som att allt man gjort är bortkastat. Så om du säger nej nio av tio gånger men ger efter eller inte orkar den tionde, då är du på noll igen.

Och vad säger hon då?

Jag hade personligen tyckt det varit jättepinsamt om mina vänner och mammas väninnor sagt åt mig att jag behandlade min egen mamma dåligt...

För det första så vill jag säga vilket toppen jobb du gör! Du gör allt rätt i detta läge och jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste vara <3

Jag var den där tonårstjejen, blev helt personlighetsförädrad och hade såna otroliga agg mot min mamma. Mina agg hade givetvis sina orsaker men mycket var helt orimligt helt ärligt. Och det gick inte att stoppa, det kom ur grodor ur munnen innan hjärnan ens hann inse vad som hände.  Det där verbala hugget var både tillfredsställande OCH gav extremt dåligt samvete.

Kombot av hormoner samt önskan att bli sin egen person och inte bli som sin mamma gjorde att alla alla alla taggar var utåt hela tiden. Fy fan vilket monster man var. Jag förstod det inte själv, hur hemsk jag faktiskt var.

Det är JÄTTE bra du tog kontakt med kuratorn för i den åldern behöver man hjälp att reda ut tankarna/känslorna. Du gör ett super bra jobb och det kommer bli bättre, det där monstret kommer att försvinna! :)