Anonym (Mamman) skrev 2022-07-16 11:24:04 följande:
Senast igår skulle vi till en konsert som hon visste om. Biljett var köpt och hon ville gå men satte sig på tvären och gapade på mig, stängde in sig på sitt rum och satte på hög musik.
Nu är det fan nog sa jag till min man. Vi åkte.
Efter en kvart ringde hon till min man och var ledsen. Jag var givetvis en idiot som hon aldrig kommer följa med på något hädanefter.
Väcker henne gör jag bara till skolan så nu på sommarlovet får hon sköta det själv. Hon börjar nian i höst.
Jag har pratat med hennes mentor som mest skrattar och inte tror mig, det är tydligt. Hon är ju då trevlig i skolan.
Jag har också nolltolerans. Vet inte om det hjälper eller stjälper i detta läget.
Jag hoppas att hon fick stanna hemma då fast hon ringde och grät? Det borde vara en bra läxa för henne.
Ok, då är det ett år kvar av era skyldigheter men så klart hoppas man att hon själv börjar ta ansvar innan gymnasiet. Om hon inte tar ansvar så kan hon inte få friheter heller, t ex då förtroende med större månadspeng i framtiden. När hon lugnat sitt beteende och kan visa mer respekt är det dags att prata om framtiden på lång sikt, att hon behöver bli självständig osv.
Jag skulle bli förbannad om jag var du. Bli skrattad åt av en mentor! Om hen inte tar dig på allvar så ryt i ordentligt och prata även med rektorn om det behövs. Sånt här ska skolan kunna hjälpa med faktiskt, alltså skolbiten då främst men även prata med henne generellt eller åtminstone hålla ögonen öppna så hon sköter sina kurser. Ju förr man får hjälp desto bättre.
Jo, det hjälper. Ju mer man ger efter desto längre tid tar det för henne att lära sig gränser. Man måste vara konsekvent, annars är det som att allt man gjort är bortkastat. Så om du säger nej nio av tio gånger men ger efter eller inte orkar den tionde, då är du på noll igen.