Jo jag skiter i dina barn!

Han gjorde väl bedömningen att de klarade sig tills han kom hem. Jag lagade aldrig heller något åt särkullarna, det fick de själva göra, eller gå hungriga. Men de var betydligt äldre, så unga barn du beskriver hade jag sagt klart och tydligt nej till att ha hemma när han inte själv var hemma och kunde sköta dem.

Vad får dig att tro att jag agerar på känslan?
Artig och korrekt har jag alltid varit mot dem. Men eftersom de förväntade sig att även jag skulle släppa allt för att beundra och applådera dem för saker en normal småunge klarat av, så blev de nog varse om att jag inte var speciellt imponerad av dem.

På vilket sätt är hon olämplig? För att hon är artig men inte vill serva tonåringar som kan fixa själva?

Nu har du ju redan fått svar, men du kan väl inte mena att du tror att åsikten att hon är olämplig baseras på ovanstående? Du är väl normalbegåvad?

Du väljer vem du vill leva med, och jag väljer vem jag vill leva med. Sen får du tycka vad du vill om särkullar som kommer på köpet. Vill du leka familj så varsågod.

Tja, vem bryr sig vad du tycker

Det är dagens sanning att jag inte tycker om dem. Jag tycker inte om deras personlighet för fem öre och inte heller deras sätt. Jag kommer inte ha något överhuvudtaget med dem att göra om det tar slut, eller maken går bort.
Hade de inte varit hans barn så hade jag troligen aldrig träffat dem, åtminstone inte mer än en gång.

Pappas eller mammas nya är ingen ?random?. Fast du tillhör väl kategorin som tycker att alla som har barn sen tidigare ska gå i kloster.

För barnen är det en random.