Jag håller i och för sig med ts om att det är fel att dumpa över alltför mycket ansvar på bonusföräldern och tycker att många tvingas anpassa sig orimligt mycket till partnerns barn och exet. Men om man flyttar ihop med någon som har barn bör man anstränga sig för att vara respektfull och trevlig mot barnen. Kan man inte det bör man inte bo ihop.
Har man sådana problem med om en partner har barn sedan innan är väl ändå det rimligaste att välja bort en sådan partner? Eller åtminstone välja att leva som särbo tills barnen är utflugna. Bor man ihop blir det ju automatiskt ett större ansvar, inte för att man ska behöva ta ett föräldraansvar utan ett vuxenansvar och bete sig med respekt och som en vuxen för de barn som då faktiskt ingår i familjen.
Jag förstår inte varför man väljer en partner med barn om man verkligen inte vill vara delaktig? Att hävda att man inte kan hjälpa vem man blir kär i är bara omoget, man väljer kanske inte vem man blir kär i men man väljer vem man startar ett förhållande med.
Jag är själv ensamstående med barn, har en partner utan barn, vi lever som särbo vilket fungerar bra. Jag har inga som helst krav på honom när det gäller mina barn, annat än att han bemöter dem vuxet och med respekt när han träffar dem. Skulle han däremot flytta in här skulle ju situationen bli väldigt annorlunda, mer press på honom, även om jag inte skulle förvänta mig att han tar något föräldraansvar så tycker jag att som en vuxen som bor med barn så har man ett ansvar att också bete sig som det. Barnen ska känna sig välkomna, hemma och sedda när de är hos mig, även av honom. Skulle han flytta ihop med oss gör han själv valet att acceptera det och acceptera att de kommer först, med det inte sagt att barnen får som de vill men deras behov är prio, passar det inte så är det bättre att låta bli. Han behöver inte älska dem, han behöver inte ta något ansvar för att de städar sina rum, gör sina läxor eller hämta dem på fritids när han slutar tidigare än mig mm, men han behöver bemöta dem vuxet och med respekt.
Min upplevelse är att många bonusföräldrar tar på sig för mycket i början, blir missnöjda efter ett tag när det blir jobbigt. Visst förstår jag att det kan vara lätt hänt, men då kanske man behöver kommunicera detta med partnern så denne förstår utan att anklaga. Man kunde ju sagt nej ifrån början då, gjorde man inte det kan man heller inte förvänta sig att föräldern kan läsa ens tankar, eller ska förstå att det inte är så man vill ha det. Dock känns det som att det mest är kvinnor som man hör om dessa problem ifrån. Jag skulle vilja höra fler bonuspappor dela med sig av sina problem? Är problemen av samma karaktär där, eller ser det annorlunda ut?