Jo jag skiter i dina barn!

Men varför tar du inte upp detta med din man/fru/sambo? Du måste tillsammans med din partner bestämma vilket ansvar ni båda ska ha i förhållande till respektive tidigare barn på båda sidor. Samma regler och ömsesidiga respekt gäller hans/hennes barn precis som dina eventuellt tidigare barn. 

Det är bara att prata och bestämma. Vill du inte ha något ansvar för hans/hennes barn så är det ett avtal er emellan och gäller då även för dina eventuellt tidigare barn. Ni kan bestämma precis vad som helst inom lagens ramar för er familj. 

Sen att din parter fortsätter ett förhållande med någon som inte ens respekterar hans tidigare barn är för mig en gåta men det valet får hen stå för. 

Jag tror inte heller det hör till vanligheterna men en släkting till oss hade en styvmamma som var sån. Hon lagade mat till sina och pappans barn men de två äldsta barnen som enbart var pappans fick vänta med att äta till pappan kom hem och kunde laga mat till dem. De var 3 resp. 5 år när det började och de är vuxna nu och styvmamman och pappan lever fortfarande ihop. 

Vi har andra släktingar vars styvmamma plockade ner foton på dem och tillät enbart foton på
väggarna på sina biologiska barn (de två hade inga barn gemensamt). Det fick de barnen att känna sig väldigt ovälkomna i sitt eget hem (de bodde där varannan vecka från att de var 7 resp. 9 år). 

Det spelar inte roll hur man väljer att leva tillsammans eller vilka känslor man har inför varandra så länge man respekterar varandra och inte behandlar något av barnen illa direkt eller med genom mer subtila metoder. 

Barn är som barn är och det finns nog en anledning till det tajta band man har till sina barn. Det finns kompisar till mina barn som jag tycker om men som jag tycker det är jobbigt att ha hemma för att de inte lyssnar och hoppar i soffan fast att jag förklarat att det inte är tillåtet hos oss även om de får göra det hemma.  Det är mycket man står ut med från ens egna barn men som man kanske inte skulle ha samma överseende med med någon annans barn? 

De som reagerar och försöker omvända tror jag antar att barnen i fråga far illa men allt handlar om hur man väljer att uppföra sig. Så jag tror det bara handlar om kommunikations problem av det diskussioner jag läst. 

Detta har blivit en väldig komiskt debatt. 

Jag har aldrig upplevt att någon försökt pracka på mig ansvaret för deras barn och har inte heller prackat på någon annan ansvaret för mina barn. 

Jag tänker att om man upplever att någon försöker lägga över ansvaret av sina barn på en själv har möjlighet att där och då säga ja tack, nej tack, jag kan ansvara för ditt barn i dag till och från träningen men ej utöver det etc. Om personen sedan propsar på att fortsätta så har man valet att föröka prata med sin partner och komma till en överenskommelse eller lämna sin partner. Att lämna förstår jag inte alltid är enkelt. Man väljer vilken situation man sätter sig i och man väljer att stanna i den situationen eller förändra den. 

Om det skulle vara den andra biologiska föräldern (som man ej lever tillsammans med) så är helt och hållet ansvaret pappans om det är kommunikationsbrister. 

Det är väldigt få situationer som uppstår där man faktiskt inte har något val utan blir tvingad. Att ta ansvar för andras barn är inte en sån situation. Även om det handlar om barn som far illa så väljer man om man önskar att ta ett föräldraansvar eller ej (sen är det även upp till myndigheter men till syvende och sist kan man inte tvingas). 

Man väljer vem man delar sitt hem med och väljer således förutsättningarna och konsekvenserna av att dela hemmet med just de individerna. Och man väljer att fortsätta bo tillsammans eller ej när man eventuellt upptäcker att personkemin är usel. 

Man väljer som vuxen om man respekterar de barnen som man har under sitt tak eller ej. Man väljer men måste hålla sig inom lagens ramar. Vill man inte vara där när barn som ej är ens egna biologiska barn kommer så kan man resa iväg, man kan ha separata boenden men väljer man vara hemma så måste man avtala en respektfull lösning som gör att inget barn far illa. Då kan lösningen vara att de ej-biologiska barnen är på förskolan tills den biologiska föräldern hämtar och sköter markservicen. En lösning är inte att ha barn hemma och enbart laga mat till de biologiska barnen. 

Oavsett så låter det som problemet är att sambon/partnern och den biologiska föräldern man lever tillsammans med inte kommunicerar tillräckligt bra och inte har avtalat en plan för hur man ska hantera situationen. 

Detta borde verkligen varit ett anti-tema.