Fördelar med syskon?

Jag har 4 barn. Två stora och två små. Just nu är de 9 år(flicka)  7 år (pojke) 2 år och 3 månader ( pojke) samt minsta på 3 månader (flicka). Har drygt två år mellan stora och blev nästan  exakt 2 år mellan de små. Jag tycker inte det är så jättejobbigt än, trots två blöjbarn och två skolbarn ( de ska ju upp och iväg varje morgon osv) MEN alla barn är olika och man vet aldrig hur det blir. Här funkar livet med syskon bra, såklart bråk tjafs osv men de är ju så det är. Men vilken glädje de har av varandra. Att alltid ha någon nära, att växa upp med någon som man förhoppningsvis kan ha en bra relation med resten av livet. Har själv många syskon och har så nära relation till flera av dem, så tacksam! 

Om jag tolkar dig rätt så vill du och då ska ni köra! Visst kan det bli tufft men det är i perioder och de bra övervinner de jobbiga. 

Brukar säga att de bästa jag givit mina barn är varandra. 

Att syskonet får en kompis och någon att prata med

Att barnet får ett syskon* menade jag såklart. 

De har alltid nån att leka med. Och som äldre förhoppningsvis nån att prata med och få stöd av. Speciellt när man själv gått bort.

Att syskonen alltid kommer att ha varandra, både som små och sedan när de är vuxna. Jag vet att det inte är någon garanti att man står varandra nära som vuxen, men jag upplever att syskon som avskyr varandra är undantag, inte regel.

Det är inget fel med att ha ett barn, men alla kusiner och nära lekkompisar i  världen är inte samma sak som att ha ett syskon som man vuxit upp tillsammans med, som bott i samma familj och med samma föräldrar.

Jag och min bror står inte varandra nära. Det är relativt stor åldersskillnad på oss, vi är väldigt olika som personer och bor långt ifrån varandra. Vi ses till jul och midsommar bara, om ens det. Men, under uppväxten var det en trygghet att han alltid fanns där. Regniga sommarlovsdagar kunde vi umgås. Vi har rest mycket tillsammans, gått vilse i Tokyo och halvt svettats ihjäl i Pompeji. Vi har många gemensamma minnen och upplevelser. Och den dag våra föräldrar går bort, är vi två i sorgen, två om minnena och två som kan dela på allt det praktiska med bodelning och så vidare.

Så glad att mitt barn slipper syskon. Alla hennes kompisar har syskon, och det verkar så satans jobbigt både för barnen själva och föräldrarna. Det är det man hör och ser i alla fall. De kanske har det skitmysigt och harmoniskt hemma. 

Det var bara vad jag själv tyckte 

Nu vet jag inte hur jag skulle orkat med två täta om jag vore runt 40, men som ca 15 år yngre har jag inte upplevt det som särskilt jobbigt. Två blöjbarn är ju ingen större fara, man är ju så inne i det. Upplever att vänner med flera år mellan barnen snarare upplevt det som pissjobbigt att börja om med allt "bebis" när de kommit förbi det stadiet. För oss var vi ju redan inne i dålig sömn, blöjor, nedslabbat kök efter varje måltid o.s.v. så det var som ingen fara att göra det med ett barn till. Upplever också att våra barn har betydligt mer utbyte av varandra än vänner som har barn med flera år emellan - båda våra barn har varit i sandlåde och lekland-ålder samtidigt, lärt sig cykla och simma samtidigt, haft ungefär samma nivå på leksaker, sällskapsspel och liknande hela tiden, har gillat samma typ av filmer i samma ålder och allt vad det har varit. Haft trygghet i att ha haft varandra på förskola och sedan skola...

SÅ - vill ni HA syskon, vilket det låter som, så skulle jag definitivt inte tveka för att barnen i så fall skulle vara nära i ålder. Bara smidigt, är min upplevelse!

Det är nog olika.

Att inte ensam få all uppmärksamhet, lära sig att dela med sig, att ha någon att leka/hänga med både hemma/borta/semestrar, att få större släkt, inte vara ensam kvar när ni föräldrar går bort mm. Ser bara fördelar

Sant. Intressant att höra perspektivet från någon Om inte är jättelika sitt syskon med - det är ju ingen garanti att barn blir.Tack. Jo, vi skulle gärna ha ett barn till, om det går pga min ålder. Behöver nog mest ladda mentalt för att ha två :)

Det är skönt att ha syskon när föräldrarna blir gamla och inte kan ta hand om sig själva, så kan man dela på den bördan.

Jag har 2, det är 2 och och 2 mån emellan. 

Jag försöker lista lite för- och nackdelar nedan, ur mitt perspektiv. Jag har ingen åsikt i stil med att alla barn borde eller inte borde ha syskon. 

Äldsta barnet var lite för liten när jag blev gravid för att förstå när vi berättade. Innan födseln var han dock fullt införstådd och har alltid varit glad över lillasyster. 
Jag tycker det är jättefint att se dem ihop och de har stor glädje av varandra (6 och 4 nu). Rätt olika i sin personlighet. Jag tycker det också är kul att få uppleva syskon och "ha gjort även det", på ett sätt jag inte tänker en eventuell 3a skulle tillföra (vilket säkerligen hänger ihop med att jag inte vill ha fler). 
Självklart har vi också en hel del syskonbråk osv. 

Jag tycker det är väldigt mycket tuffare med 2 än 1. Jag hade läst det tidigare och tänkt att det var fullkomligt orimligt att det skulle bli en större omställning än ettan, men det är så det känns. Då är den äldsta å andra sidan rätt "enkel" och jag hade ingen direkt "barnchock" när han föddes. Att ha med sig ett barn känns som att vara "ledig" nu. 
Kände mig som en bättre förälder i början/till en när det kommer till ork och tålamod. 
Ensambarn kan man ju också ge mer odelad uppmärksamhet. Vi försöker göra utflykter med ett barn var regelbundet. 

Jag har alltid kunnat resa med mina själv osv.

Tack för perspektivet. Ettan här var allt annat än enkel, bvc har flera gånger sagt att vi hade en riktigt tuff start mot hur det kan vara, så det färgar nog av det med nu när det blivit enklare (först efter 7-8 mån blev det äntligen mer lugn om än inte perfekt), hur man kommer klara ett barn till . 

Å andra sidan har vi ju klarat av det när det varit allt annat än enkelt med så vi har ju vanan för det.

Ja precis och även ha någon att prata med om det. Det är hemskt att se när de blir äldre och sämre. 

Att prata med någon annan är inte samma sak.

Vårt äldsta barn var otroligt lättsam som liten. Glad och nöjd och bara hängde med. Tvåan hnb:are och extremt jobbig. Men det gick ändå. Lättare nu när båda är lite äldre. Man vet aldrig vilken sort man får, men det ska ju inte avskräcka en från att försöka om man nu vill ha fler barn.

Jag var tacksam över min syster när föräldrarna blev knackiga och gick bort, särskilt som vårt syskon gått bort redan. Vi var alltså tre syskon från början. Min syster och jag ses sällan men vi vet var vi har varann om något kniper och man behöver hjälp. Tycker det är en trygghet fast jag är över 50 nu.

Vi har själva tre barn. Egentligen ville jag ha fyra men vi stoppade av flera anledningar på tre och jag är mycket nöjd med vår familj.

Hur man bildar familj beror säkert på en mängd olika faktorer. men för mig var syskon självklart. Kanske mycket beroende på den fina familj jag själv växte upp i.

Jag som har ett barn måste dela med mig av min erfarenhet och det är att mitt barn oftast är mer generös att dela med dig av saker än hans kompisar som har flera syskon. De är mycket mer av sorten ?ta vad du kan och ge inget tillbaka om du inte blir tvingad? - något som troligen uppstått genom många bråk syskon emellan. Detsamma gäller de andra ensambarn jag känner som vuxna, de är alltid väldigt generösa, medan de med många syskon är snålisar. Det måste alltså vara en av många andra fördomar om endabarn. 

Vi är en syskonskara på fyra. Två missbrukar och kan inte ta hand om sig själva. Tredje syskonet bor 40 mil bort. Inget intresse av en relation pga. stor åldersskillnad från start vilket påverkat vår vuxna relation som är ytlig. 

Jag som yngst önskar inget hellre än en stor familj och relation till syskon men står ensam pga olika omständigheter. Att få syskon är ingen garanti för att inte stå ensam kvar när föräldrarna gått bort. Skaffa syskon för att du vill ha barn. Inte andra faktorer som du inte rår på.