Min själsfrände knarkar ihjäl sig 70 mil bort

Jag har en bästa vän som jag älskar så otroligt mycket. Vi lärde känna varandra i slutet på förra sommaren, vi bodde grannar och har barn i samma åldrar/skola/klass. Det var genom ett utav barnen som vi började lära känna varandra. Jag tyckte hon verkade vettig, trevlig, hade samma värderingar, rar och ja det liksom fanns en kemi. Jag kände bara ?wow, en likasinnad ? fastän jag inte visste så mkt om henne och inte kände henne. Och kände likadant o hade sagt till sitt barn att jag verkade bra och att hon ville lära känna ?xx mamma?. Vi började umgås och båda kände direkt att vi kunde öppna upp oss och vara förtroliga med varandra. Väldigt snabbt blev vi väldigt nära vänner och oskiljaktiga. Det kändes konstigt o ovant med en så omvälvande vänskap i vår ålder (hon strax över 30 och jag närmare 40, 6 års åldersskillnad). 
Vi fnissade o skrattade tillsammans, pratade sex o insåg att vi båda är åt poly-hållet men aldrig levt så. Vi tycker lika om så mycket! Men jag har levt mer som en ordentlig gift kvinna med tre barn, inte tillåtet mig att stå för den jag är fullt ut. 
Hon är bisexuell men föredrar män, frånskild o avundas min o makens kärlek och hon uppfattades av många som wt osv pga tidigare missbruksproblematik o annat. 

Under ca 7 månader var det som att vi pendlade mellan att vara nyförälskade, dejtade, bästa vänner med barn som umgicks, en enda stor familj och nästintill poly. Det var intensivt, underbart och stundvis gränslöst. Jag tjuvrökte med henne (hon är rökare men inte jag o min man blev arg när jag röker då jag har astma, inte är rökare egentligen o aldrig varit), jag blev förälskad i henne och hon fick mig att inse att allt inte är svart eller vitt utan livet består av nyanser. Hon fick mig att värdesätta mig själv som person och inte bara som mamma, hon fick mig att känna mig vacker och sedd. Vi kysstes några gånger men inte mer än så. Jo hon tog mig spontant på brösten ibland för hon vart lite besatt av mina stora bröst.
Men vi var liksom naturligt kramiga, gosiga med varandra utan att det var sexuellt. Pussades, masserade varandra osv.
Hon kallade mig för sin Wifey o jag kallade henne ?kvinnan i mitt liv? o min fru.

I jan bröt vi, hon var alldeles för gränslös och påträngande i vår familj och framförallt med maken. Hon o maken var gränslösa och respektlösa. Inte fysiskt otrohet men snudd på. Min man o jag krisade, barnen fick nog av att hon var så påträngande och inte respekterade oss som familj. 
Jag hade såklart del i hur det blev också. 

En månad därpå började hon missbruka igen. Pappan till barnen sänkte henne totalt o såg sin chans att få bort henne som mamma. Det blev för mycket och hon stack med en nyfunnen kille. Hon lämnade allt. Tog avsked av sina barn, sa inte upp lgh. Levde i bilen utan pengar o ibland utan bensin som en hemlös. Vi pratade i telefon flera gånger under hennes två veckor på road trip. Vi redde ut. Sa förlåt. 

Hon ?slog sig ner? 70 mil härifrån och började missbruka och umgås med farlig människor utan att hon visste riktigt. Hon blev våldtagen, dödshotad osv. Men hon vill inte hem. Hon är rädd för att återvända och hon flyr in i sitt missbruk. Vi har kontakt minst en gång i veckan, oftast mer. 
Hon har kontakt med några få personer till från livet hon lämnade o jag vet vilka dom är och vi pratar ibland, om henne, om hur man kan få hem henne, vad hon behöver osv. Men ingen bryr sig lika mycket som jag. Och jag får veta mer än de andra, de har dom bekräftat. Jag betyder mest. Jobbigt på ett sätt för det blir liksom en press. Att bara jag kan ?rädda? henne. Andra har erbjudit sig att hämta henne men hon vill inte. Jag har ju familj, barn, bor trångt. Jag kan inte ta henne hit o ha henne bo här. Jag kan inte ta ansvar för en missbrukare, det låter hemskt men även om jag älskar henne är det ju vad hon är.
Även om jag vill, för jag saknar henne så det gör ont! Jag gråter efter henne. Men det måste finnas en plan om hon kommer hem o hon måste såklart vilja själv. 

Men jag älskar henne. Hon betyder så oerhört mycket för mig. Även om hon stundvis beteer sig som ett litet barn ?tyck synd om mig? och ?bara du får hjälpa, ingen annan betyder något ?. Hon spelar på mina känslor men hon gör det oavsiktligt. Hon mår inte bra. Jag kan störa mig som fan på det hon gjort, hur hon bara släppte sina barn, övergav dom, till två pappor som hon själv vet o många gånger sagt är olämpliga. Hennes barn mår skit o ev har den äldsta försökt hänga sig själv. 
Hon borde in h dragit från början, hon hade Soc på sin sida o hade möjlighet att få ha barnen hos sig nästintill på heltid men hon pallade inte allt o drog. Och nu är hon livrädd för att behöva komma hem till verkligheten och ta tag i sitt liv igen. 

Hon skulle komma hem på semester sa hon för två veckor sen. Hon skulle överraska mig sa hon, och hon hade förlikat sig med tanken på att åka tillbaka på semester o kanske skulle hon då vilja vara kvar, hon försökte ?lura sig själv ? att åka hem, som hon uttryckte det. Men sen hamnade hon i en dimma. Tappade tid- och rumsuppfattning i en vecka. Plus att hon bara skulle fått träffa ett utav sina tre barn när hon var här (två olika pappor). Fick detta bekräftat av hennes killkompis här att det faktiskt var så. 

Jag är klyven. En del av mig känner som hennes pappa, killkompis etc redan kommit fram till, att undanflykterna från henne kommer fortsätta, att hon skulle kommit hem för länge sen. Hennes pappa har sagt att hon har ju tagit sig dit själv o då kan hon ta sig hem själv. Och att hon förmodligen inte överlever sommaren (hon äter knappt längre och är bara skinn o ben, drogerna har också gjort att hon ?åldrats ? eller vad man säger. Fruktansvärt otäckt att se hur hon tar död på sig själv )
men hennes pappa är ganska  kall mot henne och har alltid kritiserat och tryckt ner/hånat henne. 

Jag ville mest skriva av mig. För att förtydliga så har jag alltså aldrig övervägt att lämna min man för henne, och det är inget hon bett mig om heller. Jag älskar min man och vill leva med honom. 
Kanske är jag kär i min vännina fortfarande, jag har aldrig tidigare känt såhär för någon kvinna. Men det spelar egentligen ingen roll för. Vi är bästa vänner och älskar varandra och jag vill inte förlora henne, jag vill inte att hon ska dö! Men det gör väldigt ont att se henne ta död på sig själv (via videosamtal) och frustrationen över hela situationen. Samtidigt försöker jag fokusera på mitt eget liv o inte engagera mig för mycket?