Barnet går på husdjuren

Du kan inte uttala dig om eventuell psykopati bara utifrån det som står i tråden. Eftersom beteendet har kommit plötsligt under de senaste månaderna kan det vara helt andra anledningar till barnets beteende. Med tanke på det TS skriver om sina egna problem, samt det faktum att hon inte verkar ha gjort något alls för att komma till rätta med beteendet utan istället fyllt hemmet med djur, skaffat fler barn, inte gjort sig av med djuren, inte förhindrat ideliga kvävningsförsök av ett spädbarn så skulle jag säga att det visst kan handla om föräldrarna. Om mitt barn plötsligt började bete sig såhär hade min första tanke varit att något hänt henne.  TS verkar istället fundera på autism, som inte har något med de här beteendena att göra. 

Jag tycker folk i tråden ska tänka efter lite innan de skriver. Det är en människa med uppenbara problem och som skadar sig själv. Hon verkar inte få rätt hjälp för sin familj. Vad tror ni det finns för risker med att säga till en sådan person att barnet nog är psykopat? Tänk efter lite och bete er ansvarsfullt. 

" target="_blank">



TS titta på denna, det är ett avsnitt av Dr Phil om ett barn som faktiskt verkar ha ungefär samma symtom som ditt barn. 

Nu kan ju inte mamman göra det eftersom hon gör självmordsförsök, skadar sig själv och inte ens kan ha koll på att 4-åringen inte smyger upp på natten för att kväva sin bror. Ni i den här tråden är oerhört oansvariga. Jag vet att det kan kännas som att nätet inte är på riktigt och man bara kan lattja runt men era påståenden innebär en potentiell fara för två barn som antagligen lever i ett redan farligt hem. 

Ouch...här är mitt horribelt drastiska förslag. Både du och pappan verkar ju införstådda med hur illa det är, ni har dessutom en bebis.

Bebisen behövs skyddas. Du är bebisens mamma, mer lämpad än pappan att ta hand om bebisen. Pappan och du separerar, pappan tar med sig er dotter, du tar bebisen och ni separerar. Det här ger dig och bebisen en chans till ett normalt liv, och pappan kan helt fokusera på dottern utan att behöva tänka på att vare sig skydda dig eller bebisen. 

Jag har gått igenom stora trauman i mitt liv, vilket har gett mig dessa symptom. Mitt mående eskalerade efter jag födde dottern, tog ungefär 1 år innan jag var stabil.

Både jag och dottern ha haft det väldigt tufft de senaste åren, där hon har fått gå igenom olika trauman med både långa perioder på sjukhus samt jobbiga upplevelser på en tidigare förskola.

Så allt sammanslagnet så är jag inte förvånad att hon mår dåligt och behöver hjälp. 
Jag/vi gör allt i vår makt för att de ska bli så bra som möjligt för henne, men vi behöver hjälp hur vi ska nå dessa mål.

Ni målar upp henne som värsta monstret och det är hon verkligen inte. Mestadels av tiden är hon glad, omhändertagande och kärleksfull mot både djur och lillebror. 
Hon är allt som oftast hur go som helst!

Dagis så går det bra, inte utåt agerande, aldrig slagit någon. Väldigt lugnt och självständigt barn som allra helst inte leker med andra barn och vill helst inte vara med i gemenskapen.

När pedagogerna är med henne själv så är hon social o pratsam om än svårt med meningar/ord 

Är det något mer ni vill säga/fråga?