Fråga till er som jobbar inom vården/vet hur det funkar i vården!

Det är alltid vården som ansvarar för medicinska beslut. Det bästa är om man kan förankra besluten hos anhöriga och alla är överens. Ibland behöver vården mer information från anhöriga för att fatta beslut, tex om de vet vad personen skulle vilja/tycka, hur livet brukar vara, kan personen gå själv, prata osv. I slutändan är det ändå som sagt vården som fattar besluten. När det kommer till beslut som inte är medicinska vet jag inte, men tänker att kommunen är inblandad.

Det är alltså i Sverige aldrig anhöriga som fattar medicinska beslut, dvs inte heller föräldrar eller make/maka, även om man har med dem i diskussionen.
Om föräldrarna inte vill det som vården anser är bäst för barnet kan det fattas ett beslut om omhändertagande av barnet för att ge vård.

Ja det är det. Meningen är att anhöriga aldrig skall tvingas fatta den typen av beslut, och kanske må dåligt av det efteråt. Vården kommer informera om läget och på ett så bra sätt som möjligt förklara att det inte finns mer att göra, utan att det är dags för palliativ vård. I samråd med patient och anhöriga om möjligt.

Om motsatsen föreligger - att vården anser att inget mer går att göra, men patienten vill ha mer vård ändå, kan dock vården säga nej. Det kan vara en cancersjuk där man ser att inga cellgifter hjälper, och andra behandlingar skulle orsaka mer skada än nytta. Då kan man låta bli att ge den vården mot patientens vilja.
Samma sak vad gäller beslut om hjärt-lungräddning vid ev hjärtstopp. Vården kan fatta beslut att det inte skulle vara en meningsfull åtgärd. Patienten skall informeras om beslutet, och patientens önskemål tas i beaktan, men vården har sista ordet.

Patienten skall informeras om beslutet, och patientens önskemål tas i beaktan, men vården har sista ordet.

I detta fall är det patienten som bestämmer (om den kan antas vara vid sina sinnes fulla bruk och ta till sig informationen, dvs fatta ett informerat beslut).
Det jag pratat om är om patienten inte själv kan vara med och bestämma av olika anledningar.

Man har rätt att vägra vård för sig själv, om man förstått konsekvenserna. Undantag kan vara tex om man kan antas lida av djup depression och därför inte vill leva, och vägrar behandling, alt är dement eller av annan anledning inte bedöms kunna fatta beslut.

Patienten skall alltid, om möjligt, vara delaktig i sin vård, men anhöriga har ingen bestämmanderätt.

Patienten skall informeras om beslutet, och patientens önskemål tas i beaktan, men vården har sista ordet.

Det stämmer. Man kan inte utse någon som skall föra ens talan och ha samma bestämmande som patienten själv hade haft. En anhörig kan inte få igenom "mamma har sagt att hon inte vill ha behandling". Däremot kan man såklart lyssna på vad anhöriga har att säga, och om möjligt ta hänsyn till det - med patientens bästa i fokus.

Om patienten vill det som anhöriga "bestämmer" så är det ju patientens vilja. Man kan dock inte komma med ett flera år gammalt dokument där det står "Elsa Gustavsson vill att Robert Hansson skall fatta beslut angående vård".
Som sagt bryr man sig om anhörigas önskemål och åsikter, men det är ändå i slutändan vården som fattar besluten - vilket kan vara just som anhöriga vill, eller så förklarar man varför man inte kan göra så. Kommunikation är jätteviktigt.

Ja, patienten skall informeras, men vården har ingen skyldighet att informera anhöriga. Man skall sträva efter att informera och frågar om patienten vill att man informerar någon.

I de fall patienten ber om att anhöriga skall kontaktas brukar man göra det, men det är snarare något man alltid strävar efter än en skyldighet. Helst skall patienten själv tala med sina anhöriga i första hand. I andra hand talar man med anhöriga tillsammans med patienten. Ibland blir det telefonsamtal.

Har jobbat många år inom vård av äldre. Många av våra patienter har långt gången demens och har ingen insikt alls i sin hälsa, en del kan inte ens prata eller vet vad de heter. Det är ALLTID ansvarig läkare som har sista ordet gällande dessa patienters behandling. 
Låt säga att svårt dementa Elsa 97 år får en cancerdiagnos. Sonen Hans vill att Elsa ska få all behandling som finns tillgänglig typ operation, cellgifter osv. Behandlande läkare bedömer dock att behandlingen i sig är plågsam och kan leda till lidande för Elsa så beslutar att det är bättre att Elsa får leva återstående del av sitt liv utan plågsamma medicinska behandlingar. Då spelar det ingen som helst roll vad sonen Hans tycker. Självklart försöker man förklara för Hans varför Elsa inte får någon behandling, men i slutändan har han inget alls att säga till om. 

Om man som förälder inte ser till barnets bästa kan socialen tillfälligt omhänderta barnet för att de ska få den vård de behöver. Ex om man som förälder är Jehovas och barnet är i stort behov av blodtransfusion för att överleva och föräldrar sätter sig på tvären, då kan socialen gå in och omhönderta barnet tillfälligt. 

Men ingen läkare säger emot om en cancerpatient vill gå från kuratuv till palliativ vård trots att man som läkare kan anse att det kan finnas en chans för överlevnad. Där har patienten en stor bestämmande rätt.