Läs först. Uttala dig sedan.
timbro.se/smedjan/ny-matning-valjarna-underskattar-hur-hoga-socialbidragen-ar/
Jag vet inte om de angivna tal stämmer, men i alla fall är uträkningen fel. Om familjen får 25500 kronor i socialbidrag är det fel att "Skillnaden är obefintlig fram tills att en av föräldrarna, eller båda föräldrarna tillsammans, tjänar minst 25 500 kronor efter skatt", för till lönen kommer ju barnbidrag och ev. bostadsbidrag, vilket redan är inräknat i socialbidraget. Om barnen får studiebidrag räknas det nog också bort från socialbidraget.
Men för att svara på din fråga: nej, jag tycker inte bidrag är för höga. Däremot tycker jag att bostandspriserna är alldeles för höga och lönen oftas för låga.
Jag jobbar med rekrytering och ja, bidragen är för höga. Folk känner inte att det är värt det.
Kort och gott, ja.
Jag vill hemskt gärna kommentera detta. Är ute på andra sidan, frisk och bra lön, men känner en enorm bitterhet över hur systemen gör det svårt, och att fördomar och vaneföreställningar om bidragen måste bort! Det största problemet är att vi urholkat arbets- och sjukförsäkringarna. Då hänvisas folk till socialen, men det var inte meningen att normala människor utan social problematik skulle bli beroende av socialen, men så har det blivit.
Jag drabbades av något liknande post-covid, och var sjuk konstant efter en infektion som aldrig ville ge sig. Jag kunde inte jobba men hade ingen arbetsplats att sjukskriva mig från. Började med flera besök på Arbetsförmedlingen men blev snart för sjuk för att det skulle vara någon idé. Initialt godkändes sjukpenningen som var på låg, fick ut ca 5200 kr efter skatt i månaden. Utöver det fick jag underhåll 1800 av pappan och barnbidrag 1250, senare även bostadsbidrag på 2500.
In alltså 10 700 kr/månaden netto.
Boende, med hemförsäkring och el, ca 7000/månad.
CSNskulder: ca 1200/månad.
Mobiler: 250/månad
Läkemedel och läkarbesök: ca 500/månad
åka kommunalt: ca 500/månad
Kvar till mat, hygien, kläder, mm för mig och ett barn: 1400 kr/månaden.
Dvs vi hade långt under existensminimum. Tog av alla sparpengar, även långsiktigt bospar till barnet. Efter ett år gick det inte utan hjälp från socialen.
Då skulle jag ansöka om utfyllnadsbidrag för att komma upp i existensminimum. Fick avslag eftersom vi bor i en bostadsrätt. Då föreslog socialen att vi skulle sälja med förlust och de kunde erbjuda att bekosta en typ av vandrarhem som kostade skattebetalarna 1200 kr/dygn. Jag överklagade och vann men det tog många månader och jag kunde inte blicka framåt alls under den perioden. Samtidigt började FK byta handläggare och från en dag till en annan ansågs jag ha 100% arbetsförmåga. AF ansåg att jag hade 0% arbetsförmåga men FK ansåg att eftersom jag orkat överklaga socialtjänstens beslut hade jag "arbetsförmåga i någon utsträckning". Allt detta minns jag som en total mardröm. Jag ville bara bli frisk men det osäkra läget med ekonomin gjorde mig bara sjukare. När vi väl fick socialbidrag räknades barnets majblommeförsäljning av, vilket gjorde mig heligt förbannad. Ironin i detta var monumental.
Mitt barn sålde alltså majblommor där överskottet ska gå till utsatta barn och socialen tog barnets pengar och skrattade att vi skulle söka majblommebidrag istället!
Jag avskydde varje dag av perioden då jag var sjuk.
Det var ständiga möten med "viktiga personer" som finansieras av skatter för att kontrollera en. Ansökan till soc skulle nagelfaras in i minsta detalj. Kvitton visas. Och nya kvitton på samma sak. Handläggarna ringde ofta och krävde nya intyg på att inkomster saknades, även intyg som egentligen ingen skriver.
Jag gav upp att ens ha med dem att göra och efter ett tag fick jag även rätt till fortsatt sjukpenning på 5200 kr/månaden.
Efter ca tre år blev jag frisk och har sedan dess aldrig haft någon kontakt med soc/FK/AF utan jobbar heltid och får ut faktiskt mindre än i Timbros exempel, 24 000 nettolön. Men underhåll och barnbidrag har vi kvar så nettot är ändå ca 27 000. Det lever vi extremt gott på skulle jag säga. Bosparar igen till barnet, vi kan äta oss mätta varje dag, betar av CSN, skänker pengar till behövande till och med. Vi har det lyxigt jämfört med hur det var att "gå på bidrag".
Folk måste sluta fantisera om den där bidragstillvaron. Varsågoda att pröva om ni är avundsjuka, är mitt råd!
Den där typen anekdoter tillför inte diskussionen något. Du har säkert rätt att de finns enstaka individer som inte vill jobba men en absolut majoritet vill göra rätt för sig. Det finns dessutom samma problem på arbetsgivarsidan där skrupelfria företagare leverera tjänster svart, skickar undanhålla inkomster till skatteparadis eller som utnyttjar människor genom att inte betala avtalade lönenivåer.
Timbros inlägg handlar överhuvudtaget inte om sjukpensionärer utan om arbetsföra människor som inte försörjer sig själva.
Du har fel. I antalet 800 000 som Timbro specifikt nämner flera gånger i inlägget ingår både sjukskrivna och människor som är sjukpensionärer/har sjukersättning.