Förvaltare

Man har absolut rätt att ge bort det man äger, men ger man till barn bör man ha noga koll på om det ska räknas som förskott av arv eller inte. Man skriver särskilda gåvobrev då. Att egendom är bortgiven helt utan dokumentation låter ju inte alls bra. Finns det inga gåvobrev alls? L bör nog kontakta en jurist för rådgivning.

Just det behöver nog inte L ängslas för. Uppdraget som förvaltare är extremt hårt reglerat, varje krona ska redovisas för överförmyndaren.

Om testamentet är korrekt skrivet och lämpligt förvarat (hos advokatbyrå eller i bankfack) så kommer det ju fram när föräldern avlider. Om det visar sig att det är skrivet efter att föräldern fått sin demensdiagnos så kan det förstås ifrågasättas. Man får inte utnyttja dementa för egna syften.

Vad det gäller förvaltarens agerande så får din vän /vännina kontakta överförmyndaren.

Det jag funderar på är varför syskonen inte ordnat med förvaltare eller åtminstone god man tidigare - det brukar man göra i samband med demenssjukdom. Min mamma var dement - vi ordnade god man direkt, men insåg snabbt att det inte räckte (mamma var i det närmaste galen) och vi ordnade rätt omgående förvaltare.

Det är också märkligt varför man inte ordnat med huset tidigare? Min egna mamma var som sagt dement och tillbringade sina sista år på demensboende. Det kostar mycket pengar för den som har låg pension, att dra runt huset parallellt hade inte min mammas ekonomi klarat. 

Det är många frågetecken i din historia som signaturen mössa även påpekar.

Förlåt, jag kan ha missuppfattat om när i tid föräldern sattes under förvaltare. Jag uppfattade att det var nyligen.

En dement person som är så dålig att den ställs under förvaltare kan i princip inte längre agera efter egen vilja. Man måste ordna med testamente, gåvobrev och annat juridiskt innan man blir så knackig helt enkelt. Dementa får inte utnyttjas för egna syften. Ett förvaltarskap fryser situationen så att ingen kan utnyttja den dementa.

Vad det gäller huset så borde det ordnats något med det direkt föräldern flyttade till hem, uthyrning eller försäljning. Det är dyrt att bo på demensboende och att den sjuke ska bära dubbla boendekostnader är knappast i personens intresse. Om nu din vän ville ta över huset, varför vidtogs inga åtgärder för detta? Exempelvis att ta över driftskostnaderna?

Ett testamente kickar in först när personen är död. Förvaltaren har hand om ekonomin fram tills dess, därefter upphör uppdraget. Förvaltaren ska alltså inte ens läsa ett testamente. Testamenten registreras inte. De förvaras på ett lämpligt ställe, vilket inte är hemma utan hos advokat eller i bankfack.

Att göra ett av sina barn i det närmaste arvslöst är en relativt dramatisk åtgärd av en förälder om du frågar mig. Därför är det mycket konstigt att föräldern inte ordnat med pappersexercisen kring detta i god tid, särskilt som du nämner att detta varit bestämt i åratal. Ägandet av huset kunde skrivits över på L med hjälp av gåvobrev som ställer gåvan utanför förskott på arv. Det är Ingen rocket science direkt - en erfaren jurist ordnar det på någon timme. Likaså ett korrekt formulerat testamente som lämnar mesta möjliga till L.

Att föräldern inte ordnat det för länge sen är mycket märkligt. Vad som helst kan ju hända närsomhelst  - man kan dö i en olycka till exempel. 

En annan fråga är varför inte L har haft kontinuerlig kontakt och dialog med förvaltaren? Rimligen pratar man väl med en förvaltare direkt som denna kliver på sitt uppdrag?

Det fungerar ju inte riktigt så med en dement person, ena barnet kan liksom inte bara ?flytta in? för att den vill det. Det andra syskonet kanske  hellre vill att huset ska säljas. Om den ena ska flytta in måste man ju vara överens om det. Det vanligaste är antagligen att bostaden säljs. Eftersom den dementa inte kommer bo där mer och därför inte har något intresse i huset mer.

Jag är väl en sån där outbildad idiot till förvaltare, en ?vem som helst?. Jag var förvaltare för min dementa mamma. Men det är inte alls något som är svårt men man behöver vara noggrann. Vill man att en person ska fråntas rätten att agera själv så är det ju den väg som finns att gå, oavsett vad man nu tycker om det.

Förvaltaren har givetvis inte ?rätt att ljuga? det var lite lustigt uttryckt. Är du säker på att din vännina faktiskt har direktkontakt med förvaltaren? Hela historien känns lite märklig. Om ens förälder är så dålig att den ställs under förvaltare så kontaktar man väl förvaltaren direkt och håller kontinuerlig kontakt? 

Jag förstår att du vill din vän /vännina väl men dennes agerande är märkligt. Att ta emot gåvor av en dement person är högst olämpligt.

Förvaltarens uppdrag är ju främst att värna om personens ekonomi, att sälja inventarier för att få ut maximalt ekonomiskt låter inte särskilt konstigt. Det finns firmor som säljer hela dödsbon så ett företag som säljer hus inklusive inventarier på uppdrag av en förvaltare låter inte överdrivet märkligt. Som förvaltare ställs man nog ofta den situationen.

Ska försöka svara samlat. Att säga att någon som har ett officiellt uppdrag skulle ha Rätt att ljuga tycker jag personligen är ett väldigt udda sätt som du utrycker dig på. Men det är bara min åsikt. Du får givetvis uttrycka dig hur du vill.

För mig förefaller det mer sannolikt att din väninna inte har kollat upp detaljer än att en förvaltare skulle ljuga.

Vad har förvaltaren svarat angående de objekt som ligger ute till försäljning?

Det här med gåvorna då. Jag vet inte vilken erfarenhet du har av demenssjukdom, men mamma hade Alzheimers. Detta märktes ganska många år innan hon fick sin diagnos och blev så dålig att vård behövdes. Jag skulle säga att sjukdomen kom smygande under minst 3-4 år, även om vi trodde att hon mest hade fixa idéer och inte förstod att det var Alzheimers, vi har inget sånt i släkten sen innan. Vi förstod ju efter diagnosen var satt att mammas beteende var pga sjukdomen.

Vi var tre syskon, och jag motsvarar antagligen S i din historia - bodde långt bort och med familj. Men också den med starkast ekonomi och den som gått in och betalat betydande summor efter pappas bortgång. Vår mamma ville bo kvar i huset.

Jag hade blivit oerhört besviken på mina syskon om mamma hade givit bort gåvor av betydande värden till mina syskon utan att vi syskon diskuterat sinsemellan först. Det hade jag tyckt varit riktigt fult gjort, man utnyttjar inte en gammal människa för egna syften.

Om förälderns vilja var att L skulle ha allt så skulle föräldern ha ordnat detta långt innan och dessutom pratat med S om det. Må vara att man vill fördela arvet ojämnt, men man ska åtminstone prata med sina barn om det. Det är i alla fall min åsikt.

Jo, jag förstår det. Samtidigt förstår jag inte varför föräldern inte har agerat tidigare?? För mig är det en stor sak att välja att fördela ett arv på något annat sätt än 50/50 och det hade varit lämpligt agerat av föräldern att ta upp det med i god tid med sin familj.

Detta för att klargöra sina avsikter, föra en dialog med sina barn och säkerställa att inga överraskningar flyter upp i samband med arvskifte som kan medföra att syskonen blir osams och att syskonrelationen skadas.  Den omtanken borde man ha om sina barn. 

Jag har också förstått det som att föräldern är änka/änkeman (rätt uppfattat?)? Då är det ju inte bara arvet efter denna föräldern det gäller utan även arvet efter den bortgångna föräldern där det också kan ha funnits vilja, testamente mm.