Stress och utmattningsyndrom? Krys psykolog svarar på din frågor

Utmattningen innebär ju att man inte längre kan fortsätta som vanligt och att man blir tvungen att sätta gränser för sig själv och andra. Om man sedan fortsätter att hålla sig inom "energibudgeten" när man trappar upp sitt liv igen så brukar det gå vägen, men om man börjar släppa återhämtning när man känner sig bättre så är det ju risk att det händer igen. Vi människor gör ofta som vi är vana, särskilt när vi inte tänker efter (som vid stress) och det gäller att vara medveten och stämma av med sig själv och hålla sin planerade livsbalans - precis som en ekonomisk budget - så det inte drar iväg igen. 

Många som är sjukskrivna för utmattning upplever det som ett mycket stort steg att komma tillbaka i exempelvis arbetsträning, praktik eller att börja trappa upp jobbet igen. Rehabkoordinatorn på vårdcentralen jobbar med de patienter som är sjukskrivna, med att göra upp en planering för att komma tillbaka till arbete eller studier - ibland tillsammans med arbetsförmedlingen och försäkringskassan och arbetsgivaren. Det går ju inte att säga vad det beror på i det här fallet att man inte återhämtat sig, men för en del är det tecken på ett mer allvarligt tillstånd som kallas ME/CFS som ofta utlöses av virusinfektioner som gör att man inte återhämtar sig som förväntat. För många är det att man inte vilar sig när man är sjukskriven för man är så stressad över att komma tillbaka till jobbet, eller för att man får mycket ansvar för hemlivet och barn. Men för många är det just det att det tar lång tid att återhämta sig. Och det är inte alltid är bäst att vänta ut att man känner sig återställd innan man kliver ut i livet igen, utan att det är viktigt att komma igång med aktivitet utanför hemmet för att man inte ska hamna i depression och få ångest när man ska ut i samhället igen. Men som sagt - går ju inte att säga i individuella fall där jag ju inte är inläst på patientens problematik. Men det här är ett generellt svar som kanske kan vara till lite hjälp. 

Oavsett om du börjar bli utmattad eller ej så tycker jag definitivt att det är dags att se till att få in återhämtning - då blir det bättre för både dig och barnen och de andra viktiga vuxna runt er. Att små barn vill vara nära sin mamma är ju som det ska vara, det är ju en sund instinkt, men det är ju viktigt att de får en tight anknytning även till någon annan vuxen, både för att du ska kunna återhämta dig och för barnets egen trygghet. Om du inte delar föräldraskapet med någon eller har någon annan vuxen i närheten som du är nära kan det vara nödvändigt att försöka prioritera att exempelvis försöka hitta en annan mamma i samma situation, så ni kan stötta varandra. Många har dock en medförälder eller närstående till barnen nära, och då är det ju viktigt att se över hur ni delar ansvaret för barnen. Skriv upp och planera in tid för återhämtning, både som sagt för din skull, men också för att barnet ska bli tryggt med medföräldern eller den närstående också. Om du alltid är där så blir det ju alltid dig de går till. Börja med att vara borta lite kortare stunder och bygg upp det så det inte blir så tufft för din yngsta, och framför allt - testa att dela på nätterna tills du återhämtat dig. Viktigt då att sova i ett annat rum, och med öronproppar, annars blir det ju inte någon vila . 

Vänta inte tills utmattningen är ett faktum! Om man kört fel så är det bättre att vända med en gång, man måste inte vänta till det tar stopp i "väggen". Tyvärr blir vi dåliga på att ställa om och bromsa när vi blir överbelastade, och då kan vi behöva hjälp med att bromsa. Hjälp honom genom att ställa krav på att ni ska få till återhämtning för honom, ibland behöver man säga till på skarpen om någon är inne i en stresspiral, för deras egen och de närståendes skull. 

Du beskriver så väl hur det blir när vi börjar tappa kontrollen över stress i vardagen och inte längre känner att vi lever hållbart eller får till återhämtning med kvalitet - det kan kännas som vi kör väldigt fort på en isig väg, och vi bara väntar på att åka i diket. Livet snurrar på och vi tappar kontakten och orken med det som är allra viktigast för oss - våra barn och vår hälsa. Ett bra sätt att få steg för steg-stöd i att bromsa in och ställa om till ett hållbart livsmönster tycker jag är att jobba med stressbehandling, exempelvis vårt stressprogram på KRY. Det är en IKBT-behandling där man under 8 veckor steg för steg får guidning av en legitimerad psykolog att ställa om sitt liv, och är ofta precis det man behöver när man inte själv ser hur man ska börja. Alla vårdcentraler har liknande program, men jag är ju såklart extra stolt över vårt . När man behöver finnas till för barn som har behov av extra stöd kan man dessutom behöva se till att de får en egen stödkontakt eller behandlingskontakt som kan bära en del av det som behöver göras, men ofta behöver man ju som förälder vara där. Och då behöver andra delar i livet minskas ner på, även om man såklart vill försöka räcka till för allt och alla. Jag hoppas ni får bra hjälp och att det ska vända för din tonåring. 

Det här är ju svårt att svara på generellt, men jag ger lite perspektiv från psykologens håll hur man tänker kring det här med sjukskrivning, men när det gäller frågor om medicinering så är det ju läkarnas område.

Jag skriver ner några saker jag tänker kan vara argument för att man inte ska vara sjukskriven någon längre tid, men det är ju så olika från fall till fall:

För utmattning behövs ofta en initial vila för att börja återhämta sig, men sedan behöver ju livet ställas om för att man ska kunna fortsätta återhämta sig. Det är sällan man kan vila sig ifrån en utmattning helt och hållet, utan man riskerar att hamna i depression och ångestproblematik om man är sjukskriven en längre tid. Man återhämtar sig bättre med att gradvis möta livets krav igen och ställa om, så man gör plats för hela livet när man trappar upp och gradvis bygger upp sin styrka igen. 

För en del så hamnar man i en sjukskrivning som inte hjälper, man återhämtar sig inte för man vet att man har "allt" framför sig när man ska tillbaka till jobbet. Då har man en konstant stress som gör att man kan fastna i en lång sjukskrivning utan att känna att man kan vila. Att gå tillbaka till jobbet innebär ju att man tvingas ställa om livet som helhet, exempelvis ställa krav och sätta gränser för jobb, partners och barns krav. Om man är sjukskriven så kan man upprätthålla en ojämlik situation hemma eller överbelastning från släkt som behöver mycket hjälp. Som sjukskriven - särskilt kvinna - kan det bli så att man blir obetald heltidsarbetare i hemmet i stället och får göra allt där "när man ändå är hemma". Att då gå till jobbet deltid, och vila en stund efter, för att sedan på kvällen ha lika mycket tid till familjens liv som innan blir ofta en tydlig och bra gräns för att hamna i hemmafällan. 

Om man är utmattad för man har en skadlig arbetsmiljö så behöver man ju göra förändringar i jobbet eller byta jobb. Att bli sjukskriven kan vara ett kortare stöd i att ta tag i detta, men en dålig arbetsmiljö ska ju inte individen betala med att behöva vara sjukskriven. Då gör man ju arbetsplatsens problem till personalens problem. Har man blivit utbränd på jobbet tycker jag man ska försöka ställa krav på sin arbetsgivare att de gör en rehabiliteringsplan och sänker kraven till man är återhämtad, eller tar hjälp för att söka sig till en annan arbetsgivare som tar hand om sin personal. Även här kan man få stöd från rehabkoordinatorn på sin vårdcentral, om man är sjukskriven, eller från skyddsombud och facket om man är medlem där.

Tack för klargörande, då förstår jag vad det var du ville ha svar på - vad man som patient kan göra om man inte orkar delta i den rehabplanering som läkaren gjort upp. 

Frågor kring de delar av rehabprocessen som handlar om sjukintyg och sjukpenning ligger ju utanför mitt område, jag jobbar ju med innehållet i rehab, alltså vad man ska göra för att återhämta sig och sätta en hållbar livsstil framåt. Psykologer har ju inte rätt att skriva sjukintyg för ansökan om sjukpenning. I frågor om sjukintyg hänvisar jag patienter till rehabkoordinatorn på vårdcentralen eller kliniken där man är patient - de har all kunskap om rättigheter och skyldigheter i rehabprocessen. De får fortlöpande utbildning i försäkringsmedicin och samverkar med försäkringskassan. Rehabkoordinatorer har dessutom god kunskap om samhällets andra stödinsatser som Arbetsförmedlingen och socialtjänstens stödinsatser för de som står långt från att kunna gå tillbaka till arbete. Om man är sjukskriven och det inte är uppenbart att det är tidsbegränsat, som när man gipsat en arm, så ska rehabkoordinatorn har kontaktat patienten för att göra upp en planering, som jag förstått det. 

Nu kliar det ju i mina forskarfingrar, men det här ligger ju utanför mitt område. Jag har ju läst och tänkt en hel del om detta, men jag är ju inte expert på detta område, utan min expertis är ju inom behandling. Så jag rekommenderar dig att titta på länkarna som jag klipper in nedan där FK publicerar sin statistik över sjukskrivning och den rapport de skrivit om sjukskrivning för psykisk ohälsa. 

Skriver några rader om det du tar upp - om det är svårare för vita, heterosexuella män att bli sjukskrivna för utmattning. Utmattning handlar ju om bristande återhämtning, och där kvinnor med små barn och familj, och i yrken som inte kräver hög utbildning (d v s har liten möjlighet till flexibilitet), kraftigt överrepresenterade när det gäller sjukskrivning för utmattning. Kvinnor med hög utbildning i "låsta" yrken med lite flexibilitet, som läkare och psykologer, där ser man igen en högre nivå av sjukskrivning. Om skillnaden mellan könen beror på en bias mot män som gör att de blir mindre ofta, och kortare sjukskrivna, som du skriver, eller om det beror på att kvinnor blir oftare utmattade, det finns det bra resonemang om i rapporten. Kvinnor med barn och familj har på gruppnivå en högre stressbelastning på fritiden än män i samma situation, vilket man tänker är orsaken till bristande återhämtning. 

FK drar ju inte statistik på våra preferenser när det gäller vem vi vill ligga med, och det tycker i alla fall jag är lite gött att FK inte har om oss i sina register . Det ska man nog ha forskningsetiskt godkännande för att studera, då med en tydlig frågeställning som motiverar att man intervjuar sjukskrivna om detta. Men om man gör matten utifrån de stora stressorer man sett i forskningen på gruppnivå, kan man tänka att män som lever med en man blir något mer stressbelastade då de kanske är mer jämställda vad gäller ansvar för hemlivet och då får göra mer på fritiden, men vad gäller den andra stora stressdrivande faktorn - att ha ansvar för småbarn - så är det ju så att homosexuella män i lägre  utsträckning lever med barn. Så här blir det nog inte meningsfullt att dra statistik på gruppnivå, det skulle nog bli svårt att få power i de analyserna till följd av för små grupper för analys i Sverige, så här skulle man nog gå in med att göra kvalitativa studier med intervjumetod som huvudmetod, såklart med statistiken i botten. 

Vad gäller etnicitet vet jag att det tidigare, innan man reformerade sjukförsäkringen, funnits en överrepresentation i vissa områden att etniskt svenska män i glesbygd är mer sjukskrivna än rikssnittet, där det var kopplat till arbetslöshetssiffror i traditionellt manliga arbeten. Jag har inte aktuell kunskap när det gäller annan forskning kring etnicitet och sjukskrivning, och får hänvisa dig till FK's rapporter där. Om man tänker på sjukskrivning och inte sjukintyg så kommer ju frågan med SGI in, som ju kräver att man varit etablerad på arbetsmarknaden,  och jag misstänker att att det skulle bli skevt i statistiken här med om man studerar sjukpenning och etnicitet när det gäller personer som kommer hit som vuxna. 

Stora frågor, och jag är tyvärr fel person att svara på detta då jag inte är epidemiolog eller jobbar med försäkringsmedicin, men hoppas du får lite mer att gå på genom att starta med länkarna nedan: 

www.forsakringskassan.se/statistik/sjuk/sjukpenning-rehabiliteringspenning/hur-manga-ar-sjukskrivna

Och här är länken till FKs rapport om detta som du just frågar om:

www.forsakringskassan.se/wps/wcm/connect/e12b777c-e98a-488d-998f-501e621f4714/socialforsakringsrapport-2020-8.pdf&CVID=

Jag tycker det är sunt att du känner "dum" mot jobbet och också att du blir stressad av att det går åt fel håll. Det är ju dels tecken på att du är en ansvarstagande person som verkligen känner att du vill göra rätt för dig. Problemet är ju att man då ju kan få problem att sätta gränser för sig själv och andra - drivet att ställa upp och göra rätt blir större än självomsorgen. Om man är en ansvarstagande person behöver man ju vara rädd om sig i vilka sammanhang man sätter sig och inte låta andra utnyttja att man är en som ställer upp. Och man behöver också öva på att sätta gränser och ta hand om sig när man känner sig överbelastad. Så - du gör ju helt rätt tycker jag, byter jobb och bromsar när det blir för mycket. Om fler skulle göra så, och innan man tagit en sväng med utmattning, så skulle ju också arbetsgivare behöva blir mer noga med hur det tar hand om sin personal. 

Ta hand om dig! 

Om du inte sovit sammanhängande upp mot 6 timmar per natt så är det ju det som du behöver ta hjälp för - då är det inte meningsfullt att börja tänka på utmattningsdiagnos, utan då är det sömnstörningen som påverkar. Sedan är det ju så att om man stressar väldigt mycket och inte får in återhämtning, motion och avkoppling, då kan man ju också få störd sömn. Sök läkare för bedömning av sömnproblemen, och om de inte hittar något annat än stress som orsak, så skulle jag söka en sömnbehandling och stressbehandling hos psykolog för att kunna komma ner i varv och försöka göra det möjligt att sova igen. Du kan till exempel få bra hjälp med detta hos oss på KRY.

Sedan behöver man inte sova 6 timmar sammanhängande, det går också bra att sova i två pass, det kan vara ett sätt att försöka bryta en sömnstörning. Men det finns mycket tänk och metoder kring detta, en psykolog kan hjälpa dig att hitta rätt strategi för dig. 

Det låter som du har två jobb under dagen - hushållerska och mamma - och det är ju inte kompatibelt. Som att köra buss och sitta i kassan på ICA samtidigt . Vi människor har utvecklats när vi levt i grupper med många vuxna som hjälps åt med sysslor och att passa barn, dygnet runt. Efter det har vi levt i tre generationer där de äldre passat barnen och de yngre arbetat. Så som vi lever nu är ju egentligen en dålig lösning där många upplever sig stressade och låsta, och där barnen också får svårare att hitta sin rytm eftersom det blir lite magert socialt sett. Testa att boka in att vara med andra vuxna under dagen, andra föräldralediga eller att gå på öppna förskolan eller vara med släktingar, och få lite kontaktyta mot andra. Sedan sådant som behöver göras i hemmet delar ni vuxna på när ni är lediga, eller så kan ni dela upp och ha olika ansvarsområden som ni tar när ni får en lucka. Det är väldigt krävande att vara själv med ett litet barn under dagen och det går sällan att få så mycket annat gjort. Prioritera kontakten med ditt barn, att vara ute och gå, leka med barnet och äta ihop - inte att städa. Så smutsigt kan det ju inte blir om ni är två hemma på dagen . Se sedan till att när din medförälder kommer hem så tar du paus och är på egen hand en stund och landar, kanske tar en dusch eller går ut och går själv, för att ladda upp batterierna. 

Och du - det är lättare att ha 10 barn än ett, för då är ni ett gäng som löser saker ihop och barnen leker med och kan ta lite hand om varandra. Ja, kanske inte 10 men i alla fall 2-4-stycken... 

Bra fråga! Vi människor är ju komplexa varelser och de här etiketterna vi sätter på saker är ju ibland att vi ser saker ur olika synvinklar, men jag ska försöka reda ut begreppen lite. Mina läkar- och psykologkollegor som läser detta kommer ha många åsikter om det, och ni får gärna lägga till och dra ifrån. 

Stress är ju kroppen som mobiliserar för att hjälpa dig hantera en krävande situation, ett tecken på att du är frisk och stark nog att "varva igång" för att fokusera och ta dig igenom det du behöver. När den krävande situationen är över så landar man stressresponsen, och där har vi ju fina rutiner med exempelvis att ta fikapaus, scrolla på telefonen, ha fredagmys, tentafest, eller ta ett träningspass med bastu.

Här finne en fantastiskt bra 15-minuter kort TED-föreläsning av en känd hälsopsykolog som handlar om hur vi kan göra stress till vår vän, tro det eller ej. Stress har ju fått ett mycket dåligt rykte och vi blir rädda för att bli stressade, men stress är som sagt ett tecken på att vi funkar som vi ska:

Men - om stressen blir långvarig och vi fortsätter vara i stresspåslag en lång tid utan att regelbundet få till återhämtning, så kan vi hamna i utmattning. Då får vi sämre funktion kognitivt, fysiologiskt, emotionellt och socialt. Det här betyder att vi får påverkan på vår förmåga att tänka, på kroppens funktioner (ex sömnstörning, magont, värk i kroppen), vårt känslosystem (ofta blir vi irritabla, får nedsatt impulskontroll) och vår förmåga att möta vardagliga krav och vilja vara med andra. Vi återhämtar oss inte med dygns- och helgvilan, som förväntat utan behöver en mer fokusera och genomtänkt återhämtningsperiod. 

Depression däremot är ett resultat av en blandning av överbelastning i vissa delar av livet och understimulans i andra. Vi behöver vara igång i livets centrala områden för att uppleva att livet "går runt" och för att bättre tåla motgångar och förluster som ju är en oundviklig del av livet. Ett hållbart liv - där har vi alltid tröst och påfyllning från något livsområde, när det är tungt i ett annat. Depression kan ses som ett försvar som slår på när vi upplever att vi inte kommer kunna möta de krav livet ställer på oss, en känsla av att vi inte kommer hinna springa ikapp tåget och att det är hopplöst. Att livet inte ger oss tillräcklig för att vi ska känna att det är meningsfullt och rikt. Vi känner inte att vi har något som vi är sugna på, och i allvarliga fall - att leva för. Vi får ofta ångest när vi blir nedstämda för vi oroar oss för hur vi ska klara av alla krav, för om vi aldrig kommer känna oss glada igen, eller för att vi inte har känslor för de saker som förut varit så viktiga för oss. Det skrämmer oss. När vi blir deprimerade hamnar vi i ett fryst läge där vi får svårt att göra saker eftersom vårt motivationssystem bara trycker på för att vi ska undvika saker och hålla oss trygga - att dra täcker över huvudet. Tyvärr fungerar det ju inte som svar på moderna faror, som ensamhet, som det gjorde när vi bodde i skogen och kände oss svaga och hotade. I stället fastnar vi i ett undvikande av livet som vidmakthåller depressionen. Man kommer loss ur mindre allvarliga depressioner med att systematiskt jobba med att öka upp sin aktivitetsnivå i olika livsområden, till en början enbart på viljestyrka, då man inte känner för något. Då börjar motivationen ofta komma tillbaka och man tycker det släpper när man kliver ut i livet igen. Vid allvarlig depression kan man behöva ta stöd av medicinering eller behandling med stimulering av hjärnan med magnetfält (rTMS) eller elektricitet (ECT). 

Många med utmattning känner sig inte nedstämda eller att det inte finns hopp, de är bara väldigt trötta och fungerar inte i vardagen. Men många med utmattning blir såklart nedstämda för man kan inte kan leva sitt liv som man önskar och behöver. Man får också ångest och stress för att inte klara av saker och för att omgivningen kan bli frustrerade eller misstro en - "det är bara att bita ihop". Personer med hög stress kan bli nedstämda för de prioriterar bort viktiga livsområden och livet blir för mycket av en sak (jobbet, ta hand om bebis) och för lite av annat (träna, träffa vänner, spela gitarr). De kan också få ångestattacker för att stressen rinner över och triggar en flyktrespons - man känner att man vill springa ifrån sitt liv. Och personer med depression får svårt att funka och blir stressade över att må så dåligt. Så komplexa är vi människor. Men en psykolog eller läkare kan hjälpa dig reda ut var skon klämmer och vad som hakat upp sig för just dig, och presentera förslag på verksam behandling utifrån dig. Du kan få hjälp från en av oss psykologer på KRY eller vända dig till din vårdcentral. 

Som BVC-psykolog och när vi psykologer jobbar med vuxna så är det just mycket kring problemlösning vi jobbar med, exempelvis att få till så mycket sömn som möjligt när man har småbarn. Många säger att man provat allt, och då kan en rådgivande kontakt med BVC-psykolog eller för egen del hjälpa till att hitta lösningar man själv inte sett. Med långvarig sömnbrist så påverkas många så man får svårare att orka tänka ut och prova nya sätt att lösa problem, och vi blir kortsiktiga i att hantera dagen. Inte bara psykologer, utan vi människor överlag har ju oftare lättare att se nya perspektiv på andras problem eftersom vi inte är så känslomässigt påverkade av situationen, så boka en tid med din BVC-psykolog eller en av oss på KRY eller din vårdcentral och se om du kan få stöttning med problemlösning kring att få till sömnen för dig och barnen. Med risk att låta provocerande peppig - det finns alltid lösningar. Inte alltid en lösning som inte har några konsekvenser som man helst skulle slippa, men det finns alltid en lösning, på att få mer sömn när man har småbarn. 

Vad glad jag blir när du skriver att du kunnat återhämta dig, vi människor är fantastiskt tåliga - får vi vila och ha de lite bra så brukar vi ju läka av oss själva, utan psykologisk behandling och mediciner. Men som du beskriver, när det inte läker av sig självt och finns restsymtom kvar så kan vet ju vara värt att boka en tid med din läkare eller med någon av oss psykologer för en mer noggrann bedömning.

Men när det gäller att bedöma vad dina symtom kan stå för så reagerar jag på att du skriver att du blev utmattad efter traumatiska händelser. De reaktioner på stress som du beskriver passar både in på traumatisk stress och på utmattning.

Vi traumatisk stress så kan vi ju många år efter, när vi är i återhämtning och läkning, reagera starkt fysiskt med bland annat att man "stänger ner", som du skriver, blir akut trött. Men också med att bli väldig agiterad, som du också beskriver. Om det är en traumarespons kan det bero på att du associerar känslorna i kroppen med hur du kände dig då när det svåra hände, och då triggas en stark stress. 

Men det du beskriver kan även hända när man är i återhämtning från utmattning. När du blir stressad igen så har du inte samma marginaler som tidigare och kan under lång tid reagera starkare på stress än du gjort före utmattningen och vid lägre belastning. Det är ju tufft, men också något som skyddar dig mot överbelastning - du tvingas "bryta" och varva ner. 

Som sagt, jag tycker du ska söka för att få bedömt vad som händer och få hjälp med strategier för att hantera det. Det finns många bra strategier att möta det här, exempelvis övningar som sänker din stress och gör att du landar ner i nuet just då, och då kan du återhämta dig bättre. Där kan du får råd både från en psykolog eller fysioterapeut. 

Jag är inte läkare och ska inte ge dig råd om mediciner, det ligger ju utanför min profession .

Hoppas du får bra hjälp!

Hej! Om du upplever att du inte har ork till "mer" än att jobba (det är inte så lite det) efter att ha varit på jobbet 50% i 4 år och sedan gått upp till 100% i 2 år, då skulle jag rekommendera dig att söka läkare för bedömning så du inte har andra hälsoproblem som påverkar. På din vårdcentral kan du också få mer stöd i att växla upp i aktivitet, exempelvis genom stöd från arbetsterapeut, fysioterapeut eller psykosociala teamet. Ibland finns ju nyckeln också i att det finns aspekter av vårt liv som vi inte "tål" - exempelvis relationer som dränerar oss, barn med stora behov där vi behöver stöttning, eller att vi inte kunnat få tid och ork att bygga upp vår energi med återhämtning och träning, exempelvis. Det är väldigt svårt för mig att ge dig något specifikt råd kring din situation i en rådgivningstråd som denna eftersom jag ju inte har tillgång till din sjukdomshistoria och livssituation, men jag är ganska säker på att en psykolog kan hjälpa dig hitta vägar att bygga upp din energi igen, om det inte är så att läkaren hittar problem med exempelvis sköldkörtel, vitaminbrist, högt blodsocker eller höga levervärden, eller någon av de många andra saker som kan ge ihållande trötthet. 

Jag kan inte svara på om det är så att du har trötthet efter att du var överbelastad för 6 år sedan, det kan kanske vara så, men råder dig att inte "bara" tänka att de kan vara det, för då kanske du inte söker för andra saker som kan påverka. Jag skulle som sagt definitiv söka en läkarbedömning för att få reda på mer. 

Ta hand om dig!

Visst kan man bli utmattad av att vara ensamstående med ett barn om man exempelvis har ett barn som är svårt sjuk eller har långvarig kolik, men jag tycker det mer låter som du var nedstämd. Det är ju mycket mer vanligt när man är arbetslös och hemma på egen hand med barn, man kan bli understimulerad, stressad och sakna sammanhang och någon vuxen att dela vardagen med. Man kan ju också leva med ekonomisk stress. För att man ska tänka att det är utmattning ska man ju ha haft en lång period av mycket hög stress, vet ju inte om det var så för dig, men spontant som sagt tycker jag det mer låter som en depression. Då har man mycket låg energi och får ångest när man ska försöka göra saker. 

Vad skönt att du mår bättre! 

Oj, det här är nog mer ett fall för skyddsombudet eller om du är medlem i facket än för en psykolog. Och om du inte får gehör för att få arbetsvillkor som du "tål" och där det finns tillräcklig dygnsvila mellan arbetspassen så kan man ju alltid göra en anmälan till skyddsombud eller kontakta en chef högre upp i organisationen. Om du inte ser hopp om förbättring brukar jag försöka råda att man byter till en arbetsplats som tar bättre hand om sina medarbetare, om man har möjlighet. Om man jobbar i en bransch där man inte tycker det finns så bra villkor så kan man också överväga att byta bransch exempelvis genom KY-utbildning om man inte har ekonomiska ramar för att studera eller gå in på en nybörjarposition i ett nytt jobb. 

Ta hand om dig!