Det är ju inte sån jag är…

Bry dig inte om det första inlägget här ovan. Det är oförskämt mot dig, moralistiskt och självbelåtet. Du öppnar upp för stor smärta och ska ha respekt för det.

Du beskriver fint dina drivkrafter, en kombination av spänningssökande och bekräftelsebehov. De behoven har du. Dels behöver du jobba med att inte agera på de känslorna. Du har adhd, och där finns det väl medicin och/eller metoder att hantera den egenskapen.

Dels bör du och din man prata om det. Du måste inte berätta om din otrohet, tycker jag. Det viktiga är att du berättar om det du saknar, att du vill få det hos honom. Berätta hur du vill bli uppmärksammad av honom, och föreslå saker som kan öka spänningen mellan er.

Ni kan prova allt från sexleksaker, se porr tillsammans och läsa noveller, till att faktiskt ta in en tredje part i sängkammaren eller ha en fyrkant med ett annat par. Familjerådgivning kan också vara bra.

En reflektion. Vi kan göra uppoffringar för att köpa husvagn, lära oss spanska eller träna i gym. De flesta tycker att sex är viktigt men verkar tro att det ska lösa sig av sig självt, att det bara ska ske naturligt av sig självt. Men det gör det ju inte alltid.

TS har bäddat för ett i stort sett sexfritt liv hemma. Många barn, trång bostad, ha barn sovande i sängen. Inte konstigt att hon längtar bort. Men det borde gå att ordna även med maken: Boka hotell, låna vänners lägenhet dagtid, skaffa barnvakt, ordna en säng åt det där barnet. Byt jobb, byt bostad.